Nostalgiporr #1

Hittade för den löjliga kostnaden av 10 kronor en personporträttbok av Barbro Alving utgiven på 80-talet men de flesta intervjuer genomförda på 50-talet. Profiler heter den och innefattar många av 1900-talet stora kulturpersonligheter. En av dem var Bo Bergman, poet och ledamot i Svenska Akademin. Bang träffade honom 1956. Då var han 87 år gammal, han skulle sedan leva till en ålder av 98. I ett parti pratar han om det Stockholm som håller på att förändras.

Bo Bergman har levt ett stort stycke Stockholmshistoria, och han lever ett stycke nu i staden som grävskoporna modellerar om, staden som han "ej längre känns riktigt vid".
"Nej, jag menar inte att vi ska fastna i gammal idyll, det går ju framåt och ska så vara. Häromdagen såg jag i ett bankfönster en ritning på hur det ska bli - det blir ju en ny stad, visserligen, men en lika stilig som våra barn och barnbarn får glädje av.
Men Stockholm är ganska odrägligt nu, nu när vi har att leva här. Det är hela den här brytningen mellan gammalt och nytt med bostadsproblem och trafikproblem och ungdomsproblem - stan blir så förfärligt nervös av allt detta. Och den har fått ett obehagligt drag, tänk på den här olidliga knoddäna kappkörningen på Strandvägen, och t.o.m på Djurgården får man rädda sig halvt i diket.
Och så finns det ju ting som är ren vandalism, och komplett onödig vandalism... Varför fördärvades Hamngatan med insprängda moderna hus, där det fanns underbara gamla patricierhus, förut?"

Jag föddes över 30 år efter den tid Bo Bergman beskriver men jag känner samma sorg för städer som förstördes i 60-talets riv-fint-och-bygg-upp-fult mentalitet. Jag har aldrig upplevt staden som den var men tar mig ändå friheten att vara nostalgisk. Undrar hur Bo Bergman hade reagerat om han såg dagens innerstadstrafik och hur motorvägar går rakt igenom stadskärnan?

When the glamour ends for Garbo

Av någon anledning kom jag att tänka på Adrian. Mannen som var känd som ett förnamn, en oerhört produktiv man. Adrian Gilbert föddes för 106 år sedan och var en av de största bland Hollywooddesign under storhetstiden. Han klädde Greta Garbo och Joan Crawford. Han designande kläder till över 250 filmer och skapade bland annat Joan Crawfords axelvaddslook och Garbos glamourstil. Han skapade även de röda skorna som Judy Garland bar i Wizard of Oz. Han jobbade länge för MGM men sade upp sig när de ville klä Garbo i söta flickklänningar istället för glamorösa blåsor.

När glamouren slutar för Garbo slutar den även för mig. Hon har skapat en stil, om du förstör den illusionen förstör du även henne. När Garbo lämnade studion följde glamouren med henne och det gjorde även jag. 

Michael Treschow-stipendiet till färgexplosion

Michael Treschow-stipendiet för unga designstuderande delades ut igår och gick till Emma Lundgren som läser på Royal College of Art i London. Hon gör färgsprakande poppiga almogeskapelser som knappt är bärbara men fantastiska att titta på. Kolla mer här.

Biografnostalgi

Jag är inte lastgammal men jag kommer ihåg när det fanns runt åtta-nio biografer att välja mellan i Göteborg, det var inom detta decennium. Nu finns det tre. Bions guldålder var ju förvisso slut någon gång på 50-talet när TV började konkurrera men film som konst och nöje har ersatts av multiplexmonopol. Hur SF fick biomonopol i Sverige vet jag inte men filmlandskapet har blivit så oändligt mycket tråkigare. Trots stora protester så var det ingen som gjorde något för att rädda Palladium för några år sedan. Royal har tack vare eldsjälar återuppstått som Roy men satsar nästan mest på Opera. Capitol har Cinemateket som har sin publik, inte någon bred sådan. Tanken på att gå på bio försuras av insikten att det innebär att stå i en oändlig kö för att vänta på alla som av någon anledning måste förtära baljor av popcorn och kolsyra när de ser på film, betala över hundra kronor och sedan utsättas för 20 minuters reklam i en tråkig opersonlig plyschsal innan filmen börjar.
För ett tag sedan var jag inne på Lagerhaus på Östra Hamngatan, jag vet inte varför men jag hade inte tidigare reflekterat över att det var en gammal biograf. Balkongen där det nu finns en pocketshop har kvar originaldekoren som består av vriden metall över tyg. Det är ett konstverk i sig. Biografen öppnades 1908 och annonserades som "Skandinaviens största och elegantaste biografetablissement". Här installerades den andra av landets två biograforglar. Under stumfilmsepoken hade Cosmorama en egen tiomannaorkester. År 1930 hade den första svenska talfilmen premiär, så avskedades orkestern och en ljudanläggning installerades. Vi sökmotorn Charlotta kan man hitta fantastiska gamla bilder, bland annat de här.

 

2DVZHDCNKJES

Audrey Hepburns bröllopsklänning

Audrey Hepburn var inte bara störande vacker och begåvad hon var dessutom en filantrop och jävligt snygg i kläder. I december kommer ett antal av hennes klänningar auktioneras ut i London. Hon upptäckte tidigt designern Hubert de Givenchy och skrev därefter in i sina filmkontrakt att han skulle designa alla hennes kläder. Hon rensade ofta ur sin garderog och gav klänningarna som en gåva till sin vän Tanja Busmann. Ett antal av hennes klädskatt ska nu auktioneras. Bland annat finns ett antal små svarta klänningar som definierade hennes stil och så finns bröllopsklänningen. Den hon beställde inför sitt bröllop med James Hanson. Det var 1952 och en 23-årig Audrey var i Rom för att filma Roman Holiday. Hon hittade Fontanasystrarna och efter att ha tillbringat timtals i deras ateljé fanns en färdig sidenklänning. En kort tid innan bröllop bröt hon av förlovningen och klänningen hängde oanvänd i sitt fodral. Audrey sa till systrarna att:

Jag vill att min klänning ska bäras av en annan kvinna vid hennes bröllop, kanske någon som aldrig skulle kunna ha råd med en klänning som min - den vackraste och fattigaste flickan ni kan hitta.

Systrarna sökte och hittade Amabile Altobella, en fattig flicka som bodde i en by som härgats av fascismen. Hon gifte sig i klänningen och har berättat att hennes äktenskap blev lyckligt och långvarigt. Klänningen har nu letats upp och ska säljas på auktionen med väntat budpris på £8000-12000. Mycket av kläderna ligger runt samma pris. Hälften av pengarna kommer att gå till Hepburns barnfond. Åh, den som hade råd. 

Min Berlinmur

Oswald och Annelise träffades i mitten av 1940-talet. De bildade familj i slutet av decenniet och under omständigheter som är invecklade och oklara för mig hamnade Annelise och barnen i Sverige i mitten av 50-talet. Oswald stannade kvar i Tyskland och hamnade följaktligen så småningom bakom järnridån. 

Under sin uppväxt reste min mamma bara några gånger för att hälsa på i Tyskland. Det var svårt krångligt och dyrt att komma dit. Jag fick följa med dit när jag var tre år gammal. Några minnen har jag inte själv men jag har hört berättas att det innan resan fick fyllas i enorma mängder papper. Under besöket var mina föräldrar tvunga att registrera sig hos polisen fem gånger om dagen. Vid gränskontrollen på vägen tillbaka stoppades vi av gränspolien som sökte igenom bilen grundligt, de hittade en porslinsservis som var en gåva från min morfar. De lyfte upp tallrikarna och släppte dem en efter en, krossade dem mot asfalten. 

Mitt svaga minne kommer heller inte ihåg någonting från murens fall, jag är dock säker på att vi alla satt klistrade vid TVn. Sommaren efter for vi dit, fulla av förväntningar. Min morfar vars språk jag inte förstod pratade animerat om hur allt förändrats för dem. Han körde sin blåa trabant hejdlöst fort på de nu ändlösa vägarna. Han hade fått vänta många år på sin trabant och fick den kort före murens fall. Den byttes snart mot en BMW.

I Berlin träffade vi två släktingar, Helga och Hanni. De hade tagit del i protestmarscherna innan murens fall. De hade varit där och känt de upprörda stämmningarna. Vi besökte muren som nu var på väg att demoleras. Vi köpte en bit avhackad mur från en kvicktänkt profitör. Ibland när den där murbiten kommer på tal tar min mamma fram den och säger: "Den här representerar hopp för mig". Hon avskyr allt vad förtryck och frihetsberövning heter och för henne var muren en fysisk och psykisk blockering. Som ett stryckgrepp stoppar luftflödet stoppades hennes relation till sin pappa, sin älskade mormor och sin härkomst. 

År 2004 reste jag till Berlin igen och jag träffade Helga och Hanni. Två åldriga men ack så energiska akademiker. De sprang fram, virvlade mellan alla Berlins kulturinstanser och orerade på sprudlande tyska och jag försökte följa i deras hälar med pinsamt dålig skoltyska. Vi gick Unter den Linden upp och de pekade på alla gamla magnifika byggnader. "Ruiner allting" sa de. De kom till Berlin från landsbygden efter krigsslutet och fann en stad i rykande ruiner. Idag är allt återställt i din forna glans runt Museuminsel men det märks att historien är tung. Det märks på allt från kulhålen i stenfasaderna till den ryckiga arkitekturen där pompigt blandas med nergånget och glas och stål, till atmosfären. 

Helga och Hanni har tillbringat den större delen av sina liv i den akademiska världen och i DDR. De hade trygga jobb, stort umgänge och mycket tid för konsten, speciellt klassisk musik. De talade flytande ryska och reste ibland till öst under DDR. De var medlemmar i socialistpartiet eftersom det var underförstått att man var tvungen att vara det, inte för att de var särskilt politiska. Sett genom deras ögon var DDR inte så värst dåligt. Det fanns ingen arbetslöshet, ingen kriminalitet, ingen fattigdom. De upplevde det inte så mycket som ett fängelse. Det som saknades i konsumption av lyxvaror fanns istället i trygghet och sammanhållning. De säger att de bor i Östberlin och de menar det och inte östra Berlin. De är lite för gamla för att uppskatta mångkulturen, de trivs bäst med en middag på Vier Jahreseiten och en symfonikonsert på konserthuset.

Nu när det känns så naturligt att Berlin är en stad och att Tyskland är ett land finner jag det ofattbart hur folket och resten av världen tillät landet delas och att det bara för 20 år sedan gick en mur rätt igenom det moderna Europa. Istället för att försöka förstå nöjer jag med mig att se det som ett bevis på alltings föränderliget, inget kan tas för givet och ingenting är hopplöst.

Krig i New York. Konst Vs. Reklam.

En debatt har länge pågått i periferin om vad vårt gemensamma stadsrum ska innehålla. Oftast är det en debatt som bara pågår i debattartiklar och bloggar men ibland tas faktiska aktioner. För ett antal år sedan läste Lars Bjurström, kommunalråd för socialdemokraterna i Örebro Naomi Kleins bok No Logo och började fundera på hur företags budskap påverkade människor. Det ledde till ett beslut att sluta affischera stadens bussar med reklam. Han sa vid tillfället:

Reklamen invaderar varje ledigt utrymme i samhället och ockuperar människors tankar och drömmar.

I New York finns liknande tankar. Förra veckan tog ett gäng aktivister handfastligen några burkar vit färg och gick ut för att måla över stadens reklamskyltar. Initiativtagaren är Jordan Seiler, grundare av gruppen Public Ad Campaign som vill ifrågasätta användandet av det offentliga rummet.

- Vi bombarderas av reklam varje dag. Reklamen tror att den offentliga miljön är till salu men offentliga platser är inte nödvändigtvis kommersiella säger Jordan Seiler till The New York Times.

Aktivisterna målade över ett antal afficher men så fort de var klara dök en grupp män upp för att återigen sätta upp reklamafficher. De målades snabbt vita igen och det fortsatte så några gånger. Vid slutet av dagen hade fem aktivister arresterats på oklara grunder. Några av de vita ytorna fylldes senare med konstverk.

Carl Reinholdtzon Belfrage

Mången gång har jag funderat på om han är en chimär eller om det verkligen finns en människa så verklighetsfrånvänd och vidrigt ytlig i verklighetens verklighet. Varje gång jag läser hans överjästa namedroppande texter blir jag upprörd. Antingen slänger han celebra namn omkring sig eller dyra exklusiva alkoholmärken samt gör det väldigt klart att om du inte är bekant med endera av dessa är du inte värd att andas samma luft som hans adliga strupe. Han gör ingen hemlighet av att försöka efterlikna journalisten AA Gill, det han missat är dock att Gill kan vara skarp och kvick samtidigt som han har näsan i vädret. I det senaste numret raljerar han om att bo på ett dyrt hotell. Ett hotell som han flugit till andra sidan världen för att bo på endast för att aldrig lämna det innan har flyger tillbaka igen. Är det inte uppfriskande med skribenter som inte skäms för att de bidrar till uppvärmningen av vår gemensamma värld genom att åka till de länder som först och värst kommer drabbas av de efterföljande konsekvenserna?  

Ovanför min säng finns en liten grön knapp. Om man trycker lite försiktigt så har du betjäning inom 30 sekunder. Du kanske vill kemtvätta din Ralph Lauren Purple-kollektion, behöver en halstrad griskind, är sugen på en Singapore Sling, vill se en vit tiger i bur eller bara känna ett sammetstyg fläkta din hud för en stund?

Fantastiskt, jag önskar ofta att någon kunde rulla fram ett fängslat utrotningshotat djur för mitt enkla nöjes skull samtidigt som en liten andraklassens människa tillbringar sin dag med att fläkta mitt rödmosiga, alkoholiserade tryne.

Att jag fortsätter läsa hans skriverier säger mer om min masochistiska läggning som vet mycket väl att jag kommer bli upprörd än om hans litterära talanger.  

Dagens Trivia: München Hauptbahnhof

Jag betar fortfarande av frågor som uppstod på min resa i Europa. Svaret på den här är egentligen ganska självklar men ändå: Vad hände med Münchens tågstation. Inte helt oväntat blev den sönderbombad av britterna under andra världskriget men den egentliga frågan är varför den är så ful. Svaret på den är också ganska självklar: Den byggdes på 60-talet. Det förklarar varför den nuvarande byggnaden är en tråkig flyghangarliknande plåtlåda. Jag var däremot nyfiken på hur den såg ut innan den förstördes 1945. Den allra första stationen byggdes 1839 men försvann i en brand. Nästa versionen som man ser på bilden byggdes 1847-1849 och stod alltså i knappt hundra år. På platsen utanför finns nuförtiden en korvmoj som säljer redbull & vodka.

Penn Station

Ett avsnitt i den nya serien av Mad Men fick mig att säga NEEEJ. Jag var tidigare ovetande om att Penn Station i New York hade en förlaga som blev offer för 60-talets arkitekturmord. I avsnittet kommer representanter

för det nya projektet Madison Square Garden till Stirling Cooper för att få hjälp med att släta över det faktum att en vacker fullt duglig byggnad skulle rivas till förmån för en monstruös shopping och nöjeskomplex. Jag får hjärtslag och kokande blod varje gång jag hör om sådant så jag undviker det nästan nu mera. Det finns många tidpunkter i historien jag skulle vilja åka tillbaka till, åh... så många men en av de främsta är tidigt 60-tal då något slags global hjärnsmälta inträffade i samtliga kommunal och arkitektkontor. Tänk om det hade funnits något slags konservations- och estetiktänkande då, hur annorlunda världen hade sett ut. Jag blir svettig.
Pennsylvania Station byggdes 1910 och revs år 1963.

Svensk Hollywoodfru vs. Ed Wood

Jag såg en del av Svenska Hollywoodfruar. Ja, det är en bilolycka. Det är vulgärt och hjärndött hur kvinnor lever som livegna dreglandes efter allsköns konsumptionsvaror. Det som räddade det dock var Agnes Nicole Winter och hennes blinda entusiasm för filmkonsten. Hon har producerat och spelat huvudrollen i en film som hon knivskarpt har kallat The Gold & The Beautiful och bara trailern är fantastisk. Scenen där hon gråter borde visas i teaterskolor som avskräckande exempel. Vi fick se ett event där hon försökte sälja in filmen och vid ett tillfälle pratar hon om hur bra alla tyckte att trailern var. Hon ser helt salig ut och har ett uttryck av ren och skär stolthet. Det påminde mig om en scen ur Ed Wood där regissören just bevittnat ett scen där gravstenar av frigolit ramlar omkull och skådespelarna har hasplat ur sig sina rader. Han ropar högt CUT och sedan sätter han sig ner med ett brett leende och har ett likanande saligt uttryck som om han just bevittnat konsthistoriens största ögonblick. Det finns något vackert i det.

Dagens Trivia: Autochrome

Jag var på semester nyligen och bland alla syn- och hörselintryck uppstod massor av frågor. Ibland önskar jag att jag hade en superhjärna som faktiskt kom ihåg information som den fått tillgodo. Men det gör jag inte, jag kommer ihåg ytterst lite. Därför är det bra att skriva ner saker. En hel lista skrev jag och nu när jag tar reda på saker är det lika bra att redovisa dem någonstans så att man inte glömmer av dem igen så det gör jag här. Jag var på Salzburg Museum och de hade en specialutställning om ärkehertig Heinrich Ferdinand von Habsburg-Lothringen. Han var en skön mångsysslare (som det oftast är lätt att vara när man är ekonomiskt oberoende) som både målade, fotograferade gillade bilar och aviation. På utställningen visades några bilder som han hade tagit i Alperna. Först undrade jag varför de hade nytagna bilder på en gammal utställning men sedan läste jag bildtexterna och upplystes om att de var tagna runt 1910. Kvalitén var så otroligt bra att de såg nytagna ut, kanske ser motivet dessutom likadant ut fortfarande (förutom att glaciärerna krymt med 60% hej miljöförstöring). Bilderna var tagna med Autochromeplattor, framtagna av bröderna Lumiére år 1903 och började säljas 1907. Jag har sett Autochromebilder förut men inte tidigare studerat det närmare. Effekten framställs genom att ett mosaiklager av färgad potatisstärkelse läggs på en glasplatta. Bilden framkallas först som ett negativ och sedan som en positiv. Vissa delar av processen är nu okända även fast nya entusiaster har börjat försöka framställa nya Autochromefoton. Autochrome tillverkades fram till 30-talet då de traditionella filmrullarna uppfanns. Det var uppenbarligen extremt dyrt och omständigt att forografera med Autochrome men vilken kulturskatt som kvarlämnats.

Den franska bankmannen Albert Kahn stod bakom 72000 bilder mellan 1909 och 1930 över hela världen. Han ville skildra världen i kritiska ögonblick och dokumentera olika kulturer i syfte att öka förståelse och kunskap. En unik insyn i hur världen såg ut för runt hundra år sedan. Jag häpnar fortfarande över hur tydliga de här bilderna är. Inte den påmålade konstlade färgen som man ofta ser på porträttbilder från 30- och 40-talet och inte de överdrivna popfärgerna på 60-talsbilder utan riktiga naturliga färger. Det är underbart. Det finns två grupper på Flickr med fantastiska Autochromebilder.

Film av Bröderna Lumiére där de har lagt till all färg för hand. Pilligt kanske men så vackert.

Att söka men inte finna

Pappersversionen av GP har den senaste veckan ägnat flera helsidor åt sin nya webbsida. Först om att beskriva hur mycket jobb de lagt ner på den och hur mycket bättre den kommer att bli än den gamla och efter gårdagens lansering kunde man idag se en halvsidesbild på överlycklig personal som läst den goda kritiken de fått av läsarna. Och ja, den är definitivt bättre och mer användarvänlig än den var förrut. En av kommentarerna som trycktes i tidningen var från en frågeställare som undrade varför den ser ut som DNs webbsida. Och det gör den ju faktiskt lite, det är en mall som är ungefär hur alla stora dagstidningar ser ut nuförtiden. Gemensamt för båda tidningar är att sökmotorn inte är så effektiv. Jag tycker aldrig att man hittar något på den interna sökmotorn, däremot om man gör en vanlig sökning hittar man direkt. Det här uppkommer oftast då jag går in på DN för att leta efter Magdalena Ribbings Etikettfrågan. Av någon dum anledning har jag inte bokmärkt den utan hamnar alltid fel. Jag är smått besatt av Ribbing. Dels för att hela spalten är en ovärdelig inblick i det moderna psyket. Det är fantastiskt att läsa hur vilse människor är i en värld som inte längre styrs av gemensam etikett. Dels de som känner att de måste skriva in till en tidning för att fråga om när man ska äta salladen (när du vill var svaret) och dels de som råkat ut för löjligt ohyfsade människor och istället för att säga ifrån på en gång skriver till Ribbing för att fråga vad hon tycker. Vilket leder till den andra anledningen till varför jag älskar spalten. Hur upprörd hon kan bli över illa beteende. Det här är en jag läste idag där en person undrar vad etiketten säger om att dricka kolsyrad dryck direkt ur burk och sedan rapa ljudligt. Hon undrar eftersom hennes sambo börjat göra just detta. Magdalena svarar:

Det får anses fastslaget att rapande i andras närvaro är oönskat och fel i många samhällen. Pinsamt helt enkelt. I vissa delar av Asien (liksom förr i det svenska bondesamhället) är det kutym att leverera en rap efter avslutad måltid som ett tecken på mättnad. Det har ingenting att göra med ett upprepat ljudligt icke dolt rapande under pågående måltid. Och dessutom befinner sig inte din sambo i Asien under era gemensamma måltider, förmodar jag. Möjligen är han en kvarleva från gamla tiders bondbyar. Men det ursäktar inte ett frivilligt idogt rapande i sällskap.

Jag älskar det också eftersom det påminner mig om Seinfeld, tidlös komedi om hur människor beter sig. Inte för att karaktärerna någonsin hade skrivit in till en tidning och frågat om hur man kommer undan "the kiss hello" eller om man kan be sin partner gå hem efter sex då deras Jimmy legs gör att man inte kan sova eller om det är okej att dumpa någon eftersom man inte gillar sättet de äter ärtor på.

David Simon om The Wire

Edinburgh TV Festival hölls förra helgen och gästades av idel storheter. Det mest spännande mötet i min bok var det mellan Charlie Brooker (genial och löjligt cynisk journalist på The Guardian och manusförfattare) och David Simon (skapare av fantastisk såsom The Wire och Generation Kill). Jag har ganska nyligen insett storhetern i The Wire och är för närvarande inne på tredje serien. Något av det bästa med The Wire är skrivandet, lager på lager, inget är svartvitt, fantastiska karaktärer som är goda OCH onda. Inte helt oväntat pratade Simon om hur The Wire för honom är en kommentar om vad som händer med ett samhälle när man anammar kortsiktig kapitalism som ett sätt att bygga ett samhälle. Lyckligtvis skräder han inte orden alls om konstaterar bland annat att han inte tittar på TV och att TV-serier bara är fluffigt trams som ska rymmas runt reklampauser och måste därför ha ett enkelt och glassigt nog tema för att locka så många människor som möjligt men sakna substans. Han sa bland annat:

When our ancestors gathered round a camp fire so that the elders could speak, it is unlikely that they were interrupted with "a word from our sponsor"

Se hela samtalet här.

Och för att se motpolen, den kapitalism som innefattar Simons kritik, en mänsklig representant av den, James Murdoch som höll årets McTaggart tal om hur BBC är onödigt och borde handla om profit. Något kanske borde skicka en box med The Wire till honom.

Charlie Chaplins innergård

Min dator är mitt arbetsverktyg och jag använder den till att jobba men tyvärr är den uppkopplad till internet och där finns ju hur mycket information som helst och det i kombination med väldigt låga halter självdisciplin mycket wilf och lite verkstad. Ungefär 7% är effektiv arbetstid och resten går åt till wilfing. På kvällen när jag inser detta blir jag alltid arg och straffar mig själv med att ha tråkigt. Hur som helst resulterar detta i att jag hittar mängder med information och efter som jag är en uppskattare av arkitektur och 30-talets Hollywood var det ett guldgruva att hitta fenomenet Storybook Style. Det är hus som byggdes för filmer, ofta spelande rollen som häxans eller de konstiga trollens hus, under 20- och 30-talet. Jag antar att många av dem revs eller försvann men en del har tillvaratagits och finns i samhället som fungerande hus. Tänk så tungvattnande att bo i ett riktigt sagohus. Ett av mina favoriter är ett hus som läts byggas av Charlie Chaplin 1922 som små ungkarlslyor nära studion. Han själv bodde i en stuga, John Barrymore, Rudolph Valentino i en tredje och Douglas Fairbanks Sr i en fjärde. En av stugorna beboddes tydligen av Judy Garland ett tag som höll vilda fester på innergården. Tänk att få vara en liten fluga på väggen där. Jag blir matt av att tänka på det. John Barrymores son tog sedan över hans stuga och det var där Drew Barrymore föddes. Huset började förfalla och användes ett tag bara som lager men som tur var lade någon ner pengar på att rusta upp det och det hyrs fortfarande ut till skådespelare.

Kroppspoesi

Är det en en tillfällighet eller en trend att jag idag har läst om två olika personer som skriver saker på sina kroppar med tuschpenna?
Först poeten Tom Sebastian som reser till olika städer och publicerar sina dikter på sin egen kropp, vandrar runt och låter folk läsa på hans bringa. Sedan hittade jag en snubbe som varje dag skriver något poetiskt på sin arm och sedan filosoferar över det. Enligt den goda spanarregeln ska man ha tre bevis för sin tes så vi får kallas det en tillfällighet.

Mannen Harry Patch

Jag åt frukost när jag hörde intervjun på radion. Veteranen från första världskriget Harry Patch hade avlidit dagen innan och de sände en intervju han gjorde med BBC 2005. Innan jag ens hörde orden hörde jag rösten. Den lät som en tusenårig mans röst, en röst som fick tryckas fram, dovt nästan viskande ur den urgamla strupen. Den lät som om den hade varit med om...allting. Han talade så kraftfullt och koncist, som om han inte kunde slösa med ett onödigt ord. Det var som poesi. Under större delen av sitt liv medverkade han aldrig i officiella sammanhang med anknytning till minneshögtider över kriget, inte förrän på 2000-talet. Han talade om de fasor han sett och hur världen inte tog lärdom av historien. Gång på gång glömmer mänskligheten av historien, lär sig aldrig. Thom Yorke lyssnade på samma intervju och fastnade för orden:

I am the only one that got through
The others died where ever they fell It was an ambush
They came up from all sides
Give your leaders each a gun and then let them fight it out themselves
I've seen devils coming up from the ground I've seen hell upon this earth
The next will be chemical but they will never learn

Radiohead har nu gjort en vacker sång med dessa ord som de kallat för Harry Patch (In memory of) och som säljs till förmån för Royal British Legion. Britterna tar sina krigsminnesmärken väldigt allvarligt. Den 11 november varje år inträffar Rememberance Day med ceremonier och i circa en månad innan pryder människor sina kavajslag med röda vallmoblommor. Alla offentliga personer bär en, i en enad nation där alla har en anknytning till krigen, en anknytning till någon stupad eller sårad. Veteranerna har alltid medverkat vid ceremonierna, skröppligare och färre för varje år som gått. De senaste åren har det märkts att slutet för traditionen är nära och när Harry Patch dog försvann den sista mänskliga länken till en del av historien. Det är hjärtskärande att han ställde upp för sitt land i krig, såg sina vänner dö och levde till 111 års ålder bara för att kunna konstatera att mänskligheten inte har lärt sig någonting. Hans berättelse fick mig att fälla en tår.