Stanley Kubricks lådor

Kubrick gjorde filmer, som då som nu betraktas som mästerverk, med bara några års mellanrum fram till 80-talet. Då börjar det ta väldigt lång tid mellan filmerna och Kubrick syns mer sällan ute, han lämnar sällan sitt hus Childwick Bury Manor utanför St Albans. Från att han flyttade till huset 1978 och fram till sin död 1999 producerar han tre filmer. 


Vad gjorde han egentligen i det där huset?


I mitten av 90-talet får journalisten Jon Ronson ett telefonsamtal från en man som på uppdrag av sin hemliga arbetsgivare vill ha en kopia av en dokumentärfilm Ronson gjort. Ronson frågar vem hans uppdragsgivare är men han vill inte svara. 
"Men kom igen".
"Ok då, det är Stanley Kubrick". 


Stanley Kubrick var så frånvarande från samhället att en man, Alan Conway i flera år framgångsrikt utgav sig för att vara Stanley Kubrick för att dra fördel av gratis middagar, drinkar och generell stjärnstatus. På klassiskt Kubrickmanér blev han faschinerad av idén när han väl fick reda på att hans identitet blivit stulen.


Några år efter Kubricks bortgång får Jon Ronson ett telefonsamtal från Tony, samma assistent som ringt honom den där gången. Han hade hittat Ronsons nummer och inbjöd honom att komma till Kubricks hus för att titta på något som han kanske skulle kunna ha intresse av. 


Varje rum i Kubricks stora herrgård var fullt av lådor. Lådor proppfulla av material. Familjen visste inte riktigt vad de skulle göra av allting så frågade om Ronson vill titta igenom dem. För många är det här den heliga graalen, nyckeln till gåtan om den geniala regissören. Ronson börjar gå igenom lådorna och förstår vad Kubrick gjort alla de där åren, han har varsamt dokumenterat saker omkring honom, sparat varenda brev han fått och arkiverat dem i olika system indelat i städer de skickades ifrån, en speciell fil reserverades för galningar. Framför allt har han gjort otroligt detaljerad research inför sina filmer. Förproduktionen för Full Metal Jacket inleddes sju år innan filmens premiär. 


Några av lådorna innehåller ofantliga mängder fotografier av ytterdörrar som Kubricks assistent på väldigt klara direktiv samlat in. Han tillbringade ett år att fotografera interiörer och exteriörer inför Eyes Wide Shut. Kubrick ville hitta den perfekta ytterdörren för en prostituerads bostad. I slutändan filmades scenen i en studio. 


Det finns även massor av material för en film om förintelsen som Kubrick planerade. Den blev aldrig av då materialiet gjorde Kubrick deprimerad, samt att Steven Spielbergs Schindler's List kom i samma veva. 


I en tid där biografmaskinister är ett utdöende släkte är det lätt att bli nostalgisk över svunna tider då film på bio sågs som en konstform som kan representeras med det officiella brev till maskinister som skickades med Kubricks film Barry Lyndon med väldigt specifika instruktioner för hur filmen ska presenteras.  


Jon Ronsons dokumentär om Stanley Kubricks lådor är på ett sätt lika imponerande som Kubricks lådsamlande. Hans research om lådorna är lika uttömmande som den research Kubrick lade i lådorna. Den ger nycklen till hans geni i det att han trodde på komma så nära perfektion som möjligt genom hårt och disciplinerat arbete. Om en ytterdörr dyker upp i en film så är det inte vilken ytterdörr som helst. Han sade en gång att "observancy is a dying art" och hans seende öga tillsammans med hans förmåga att knyta ihop epos från första researchnoteringar till den sista redigerade filmrutan utgjorde stommen till hans geni. Han lade ner sin själ i arbetet och resultatet har blivit odödligt.   

Stanley Kubrick's Boxes from FILM GEEK on Vimeo.

Audrey Hepburns bröllopsklänning - Funny Face

Jag har tidigare skrivit om den bröllopsklänning Audrey Hepburn fick uppsydd av Fontanasystrarna i Rom för ett bröllop som hon sedan ställde in. Klänningen fick istället bäras på ett fattigt italienskt bröllop. 


Nu är jag istället trollbunden av en bröllopsklänning hon bar på film. I Funny Face är Audrey Hepburn den intellektuella boknörden som helt plötsligt befinner sig i Paris där hon är "den moderna kvinnan" för tidningen Quality och får en hel kollektion uppsydd för sig av designern Paul Duval. Början av filmen är uppenbarligen inspirationen till Djävulen bär Prada, där den fantastiska Kay Thompson domderar på redaktionen och kastar tygrullar omkring sig. Sen fortsätter det i en musikalfärgad underbar kaskad, inte oväntat nog vann filmen fyra Oscars, bland annat för kostym. Mycket finns att säga om den kollektion som visas upp i filmen men skulle nog svimma om jag försökte så koncentrerar mig på bröllopsklänningen. 


Första gången man ser den står Audrey utanför en kyrka och för att golva tittaren ännu mer slänger de in ett gäng sockersöta franska körflickor i röda kappor och vidbrättade hattar.

Kostymen för filmen gjordes av Hollywoodlegenden Edith Head i samarbete med Hubert de Givenchy som hade ett livslångt samarbete med Audrey Hepburn. I den här drömmen har man klätt Audreys getingmidja och slanka överkropp i en enkel men elegant bredringad överdel som övergår i en fantastisk tyllkjol. Så enkelt och så vackert. 

Här får man bara ignorera en av de grövsta missmatchningarna i kärleksintresse, Audrey och den 30 år äldre Fred Astaire. Om man bortser från de krystade kysscenerna och bara koncentrerar sig på de magnifika sång och dansnumren där de passar som hand i handske så går det bra. 

Hon visar klänningen en gång till på en catwalk. Den blir ännu finare med de vita handskarna, de vita lågskorna och den enkla slöjan som på något sätt är fastknuten i nacken. 

Gråt inte Audrey, du är fantastisk!

På vinden

Underliga ljud hörs från vinden, man går på darriga ben upp för den knarrande trappan och hämtar mod att glänta på dörren för att se...

Vinden är och har alltid varit ett utmärkt tema för vild fantasi, ett perfekt verktyg för skräckfilmer och böcker. En av litteraturens mest berömda teman är vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre. Kvinnan på vinden har fått vara föremål för många teorier.

Om det inte är något skräckfyllt som gömts och glömts på vinden så kan det vara något värdefullt. British Film Institute har dragit igång en jakt på en av Hitchcocks försvunna filmer. The Mountain Eagle spelades in 1926 och visades i Tyskland och Storbritannien men alla kopior har försvunnit och ingen har sett den sedan 1920-talet. BFI vill nu att alla ska kolla sina vindar så att den inte ligger och skräpar någonstans.

Om det är något jag älskar så är det en nyhetstory om att något som legat gömt på en vind kommit fram i dagens ljus, och bara tanken på vad som fortfarande ligger oupptäckt. Minns till exempel en vintage Bugatti som dammat i ett garage. Det behöver inte ens ha varit gömt, ibland har folk haft klenoder skräpande i sina hem, som en Fra Angelicotavla som hittades för några år sedan och såldes för cirka 20 miljoner kronor.

Jag har nyligen läst Bill Brysons biografi om Shakespeare och till skillnad från de andra tusentals böcker som skrivits om honom så är den här väldigt tunn. Det är nämligen så att man vet ytterst lite om honom. Det finns olika teorier om att han inte skrev sina verk själv och en handfull kandidater som utpekats som den verklige Shakespeare. Det finns register som talar om att han föddes, gifte sig, fick barn, skrev ett testamente och dog, mellan det finns det ytterst få omnämnanden om honom någonstans. Ingen biografi skrevs om honom under hans levnadstid, den första skrev ett 50-tal år efter hans död och de missade att tala med hans kvarlevande släktingar som hade kunnat berätta värdefull information. Det enda som kvarstår från hans penna är en signatur som man ändå inte är helt säker på är hans. Alla hans originalmanus är borta. En kopia på hans testamente finns kvar där han nämner en silverskål. Den skålen kanske står i någons skåp. En låda med hans originalmanus kanske ligger på någons vind. Vem vet?

Crazy Eyes

För ett tag sedan fick jag låna boxar med serien How I Met Your Mother som jag tidigare hade ignorerat eftersom jag trodde att det var en dålig sitcom. Det är i själva verket en bra sitcom. Nyss såg jag avsnittet Swarley där karaktären Marshall dejtar en tjej som hans kompisar genast varnar honom för med hänvisning till att hon har "Crazy Eyes". Teorin är att man kan se direkt på vissa tjejer att de är psykfall.

Igår såg jag Black Narcissus. En film av Michael Powell och Emeric Pressburger som på senare år blivit posthumt prisade för vad de gjorde för den engelska filmen. Det är filmad 1947 i ett England som var svårt härgat efter kriget. Trots detta har de gjort en oerhört vacker film som utspelar sig i Himalaya där anglikanska nunnor från Calcutta öppnar ett nytt kloster i ett från världen avskärmat område. Landskapet är målade paneler som fotografen trots allt lyckats fånga väldigt vackert. Flera skådespelare är britter som svartmålat sig själva, de verkar vara lite förvirrande angående vilken kultur det egentligen är de skildrar och vissa scener ser ut att vara filmade i Kew Gardens men jag är helt beredd att köpa allt det. Två scener är så utstickande att de träffar en i hjärtat. En är när man blir fullständigt övertygad om att Syster Ruth som har problem att anpassa sig till nunnelivet totalt har förlorat sina sinnens fulla bruk. Hon personifierar crazy eyes.

Den andra är några scener tidigare när hon bytt från sin heltäckande nunnedräkt till en figursydd röd klänning för att provocera syster Clodagh. De sitter mitt emot varandra, Clodagh med en bibel och Ruth med ett rött läppstift som hon börjar applicera. Aldrig har läppstiftsmålande varit så laddat.

Det påminner mig även om en diskussion som förts i Mark Kermodes filmprogram. Han gjorde en lysande sågning av Sex and the City 2 där han koncentrerade sig på den imperialistiska konsumistiska delen av filmen (och lämnade de feministiska problemet till andra som uttryckt sig bättre) och bland annat vid ett tillfälle utbrister "Imperialist American Pig Dogs!" och senare sjunger Internationalen. Detta fick senare någon att skriva in och kommentera att oavsett kvalitén på filmen så är det så ovanligt att en film går upp på biograferna som har i stort sett enbart kvinnliga huvudpersoner att man kanske ser den endast därför. Det här är tragiskt men sant. För 60-70 år sedan när den kvinnliga frigöreslen fortfarande hade lång väg att gå handlade många av storfilmerna om riktiga kvinnor med riktiga komplexa problem. Då var publiken till stor del vuxna människor och vuxna kvinnor. Nu är publiken för att citera Kermode 15-åriga pojkar. Under fotbolls-VM har biograferna visat filmer för målgruppen som inte är intresserade av fotboll, alltså kvinnor. Kermode berättar mer om det här:

Twilight

Jag såg filmen och gillade den mycket. Det har dock dröjt tills nu för mig att läsa boken. Läste den mest för att den råkade stå i en bokhylla nära mig. I samstämighet med miljoner andra brudar så dras man med i den uppsvepande kärlekshistorien. Antagligen för att man är människa, har en gång varit 17 år och SÅ kär som Bella är. Däremot när slöjorna skingras lite så stannar man upp och inser att, hallå vad är det här? En ung tjej som totalt ger upp sitt liv, sin skolgång, kompisar och föräldrar för en man. En man som det är förenat med livsfara att umgås med. Hon beskriver sig själv som tråkig ointressant och klumpig och honom som den vackraste människan på jorden, perfekt och bra på allt.

Det blir mer och mer löjligt fram till sovrumsscenen där Edward förklarar sina teorier om var hans släkte kommer ifrån: "...om man inte tror på att hela den här världen blev till av sig själv - vilket är rätt svårt för mig personligen att acceptera - är det då så svårt att att föreställa sig att samma kraft som skapade både plankton och hajar, sälungar och späckhuggare, också skapade båda våra arter?"

Personligen har jag svårt att tro att någon som varit vaken 24 timmar om dygnet de senaste 90 åren och är intresserad av böcker inte ännu tagit till sig evolutionsteorin. Sedan undrar Bella med generad röst om vampyrer kan ha ett fulländat äktenskap och om hon och Edward skulle kunna ha det någon dag? Menas det allvarligt att en 17-årig tjej inte skulle kunna ta upp sexfrågan på ett mindre krystat sätt? Eller är det en tunt förnissad moralkaka skapad av en mormonsk hemmafru?

En underhållande genomgång av grammatiken i Twilight kan läsas här.

Som en kommentatör på ett forum sa: "there's nothing more romantic than pseudo-abusive relationships with controlling men who you can't say no to and who want to kill you."

Böckerna har blivit hyllade för att de uppmuntrar unga tjejer att vara avhållsamma. Och ja, självklart är det bra att unga tjejer väntar med sex tills de är helt säkra på vad det innebär och vad de vill men vad är bäst? En ung tjej som testar sex på ett hälsosamt sätt eller en tjej som blir totalt uppslukad i ett ohälsosamt och farligt förhållande och måste byta art och gifta sig innan hon kan ha sex?

Den genialiske Stephen Fry summerar saken briljant här:

Johnny Eck, halvpojken

Häromkvällen såg jag Freaks. Regissören Tod Browning hade rönt enorma framgångar i Hollywood med Dracula 1931 och hade innan dess circa 50 filmer på sitt CV. Han fick manuset till Freaks som var omartbetat från en novell, och älskade det. Studion MGM lät honom genomföra projektet, antagligen enbart på grund av hans goda rykte. Filmen utspelar sig bakom scenerna på en kringresande cirkus där traditionella cirkusartister delar scen med ”freaks”, deformerade människor som visades upp i syfte att chockera, även om de flesta av dem hade inövade cirkusrutiner de genomförde.
Trapetsdansösen Cleopatra fångar intresset hos dvärgen Hans och spelar med när hon får reda på att han har en avsevärd förmögenhet. Filmen introducerar en galleri av fantastiska karaktärer, personer som vid tidpunkten då det ännu var socialt acceptabelt att ställa ut funktionshindrade människor som zoodjur, faktiskt försörjde sig på cirkusarbete.
Många av dem levde med så grova handikapp att man förundras av det faktum att de ens lever, än mindre att de levde långa liv där de var i konstant arbete. Det visade sig svårt att hitta den kvinnliga huvudrollen, Myrna Loy var påtänkt men bönade och bad sin agent att få slippa göra filmen då manuset fick henne att må illa. Filmen fick premiär 1932 med taglinen ”Can a full grown woman truly love a MIDGET?” men fick knappt någon publik innan den totalförbjöds i 30 år då den var mogen för världen, men den belades då med en X-märkning. Vilken gåva att filmen överhuvudtaget blev gjord och återfinns nu som tidsdokument för oss, att de underbara karaktärerna fått bli notoriska. I denna makabra grupp var det en person som stod ut för mig, Johnny Eck. Någon sa att om man satt honom bakom ett skrivbord hade han sett ut som en nyhetsankare eller en fotomodell. Man grips direkt av hans oerhört karismatiska och vackra ansikte innan man tittar neråt och inser att han tar slut någonstans vid midjan. Han kallades Half-boy och föddes helt frisk tillsammans med en tvillingbror i Baltimore 1911. Han var stark och tog sig fram helt obehindrat enbart på sina armar. Han började tidigt jobba på cirkusar och freak shows. Bland annat genomförde han med sin bror det ultimata såga-man-itu-tricket. Brodern lade sig i lådan som sedan sågades itu. Han bydde plats med Johnny som lade sig i den övre lådan och en dvärg som förklädd i ett par långa byxor i den nedre. Sedan hoppade de båda ur och Johnny började jaga sina ben samtidigt som publiken skrek av förskräckelse.
Trots det spott och spe som dessa fantastiska ovanliga människor utsattes för så verkade han vara en alltigenom lycklig och positiv människa. Det finns många sköna citat från honom, som till exempel: ”Why would I want legs? Then I'd have pants to press." Och "What can you do that I can't do, except tread water?

Tod Brownings karriär var slut efter Freaks och han slutade sitt liv som enstöring. Johnny Eck arbetade livet ut, han blev en oerhört duktig målare och bodde i Baltimore fram till sin död 1991. Ända sedan 90-talet har det varit tal om en film om Johnny Eck, det är främst Leonardo Di Caprio som försökt driva projektet. Nu verkar det som att något är på väg, Living Half-Boy ska enligt IMDB ha premiär nästa år.

Till slut finns det även en historia om den genialiska författaren F. Scott Fitzgerald. Han jobbade på MGM som manusförfattare samtidigt som Freaks spelades in. Han kände sig aldrig hemma hos Hollywoods gliterati så han brukade tillbringa sin lunchtimme med cirkusfreaken.

Att bita den hand som föder en

Matthew Goodes namn avslöjar något om hans karaktär. Han är en bra skådespelare, han var det enda bra i Match Point, han var fantastik i Brideshead Revisited. Han får ofta spela Britisk artig aristokrat och passar så formmässigt in i den rollen att man blir lite perplex när han är oförskämt ful i munnen. I en intervju i The Telegraph nyligen pratade han om sin nya film Leap Year. Filmen är en variant av den klassika tematiken, Flicka tycker om pojke, beger sig av på resa, träffar annan pojke som är totalt olik henne och som hon hatar, knasiga förvecklingar händer, flicka kommer på att pojke nummer två inte är så dum och precis när hon är på väg att kasta sig i armarna på pojke nummer två dyker pojke nummer ett upp igen.



I Leap Year har de tagit den här premissen och lindat in den i en ytterst habil och tunt fernissad historia där flicka, här spelad av Amy Adams är desperat giftaskrank, när hon inte blir friad till och pojken reser till Irland får hon snilleblixten att åka dit och fria till honom eftersom det enligt Irländsk folklore är tillåtet för kvinnor att fria till män på skottdagen. Jag lämnar all faktum om att vi lever i 2000-talet och att emancipationen var mer välmående för 100 år sedan, åt sidan för tillfället. Efter att bara ha sett trailern (och trailern visar allt som händer fram till 12 minuter innan slutet så behovet att betala goda pengar för att se alstret verkar onödigt bara av den anledningen) kan man konstatera att hollywoodfilmer där man skrattar åt de åh så knasiga europeerna fortfarande inte är roliga.



Skådespelare brukar traditionellt vara ganska återhållsamma om sina snedsteg i branchen. Även om det är filmer som är 10-20 år gamla, kanske inspelade alldeles i början av deras karriär hör man sällan prata missgynsamt om dem. I sin intervju säger Matthew Goode, som vi ska komma ihåg är mitt i promotionstadiet för filmed Leap Year, att citat ”Jag är säker på att massor av folk kommer säga att det är den sämsta filmen 2010”.

 Matthew Goode verkar vara ganska konstant anställd och är dessutom aktuell med prisbelönta filmed A Single Man. Varför skrev han ens under kontraktet för Leap Year? Var det för att han fick spela en bondläpp och göra en irländsk dialekt istället för sin sedvanliga engelska snobb?


”Det var huvudsakligen därför jag tog rollen – så att jag kunde åka hem på helgerna. Tro mig, det berodde inte på manuset.”


Han håller sin inte enbart till att kritisera sin senaste arbetsgivare utan ger även bröderna Weinstein en släng av sleven genom att klaga på att de inte marknadsför A Single Man ordentligt. Hans motspelare i Brideshead Revisited Ben Wishshaw var tydligen inte tillräckligt kreativ i sin roll, en roll som Matthew borde ha fått istället enligt honom själv. Frispråkig är han iallfall men är det uppfriskande eller respektlöst?

Russell Brand och Matt Morgan

 Det är inte alls underligt att Russell Brand är älskad i Nordamerika. Han är den perfekta amerikanska drömmen. Någon som var en utslagen knarkare och arbetslös efter att ha kommit till sitt jobb på MTV klädd som Osama Bin Laden den 12 september 2001. Han gick från det till att bli upskattad komiker med egna TV-program och en radio show i Storbiritannien till att få stora roller i Disneyproducerade storfilmer i Hollywood. Att han är ful i mun, flirtar med allting med en puls och klär sig i tighta kvinnobyxor ses bara som anglosaxiskt charmigt och vågat i USA. 

Han är talangfull och har en oerhörd förmåga att vara kvick och spydig med brillians inom loppet av en hundradels sekund. Det är antagligen det som är skälet till att han nu har premiär på sin tredje Hollywood film där han spelar huvudrollen, en spin off på den endimentionella karaktär han spelade i Forgetting Sarah Marshall. I Get Him To The Greek spelar han igen den nerdankade engelska rockstjärnan Aldous Huxley. Den andra huvudrollen spelas av Jonah Hill som även spelade mot Brand i Sarah Marshall men som nu är en annan karaktär än dock ganska lik den förstnämnda karaktären (hänger ni med?). Jonah Hill är ny på det stora skivbolaget och får i uppdrag att hämta Brand i London för att få honom att spela sin comebackkonsert på lokalen The Greek. Titeln säger allt du behöver veta.

Jag läste manuset för några månader sedan och tydligen har en hel del ändrats efter det. Till exempel har Jonah Hill en fin, stödjande och stadig flickvän som filmen igenom är väldigt mogen och honom trogen tills i en av slutscenerna då hon har sex med Brand i deras gemensamma lägenhet och sedan i slutet klagar på att hon drabbats av en könssjukdom. Karaktären har byggts upp igenom hela filmen för att sedan totalt trashas för ett billigt skämt. Och det är inte i närheten det sämsta med manuset. Nämnas ska också att skivbolagschefen i filmen spelas av P. Diddy. I manuset är den här karaktären gay, trailern ger inget besked om detta fortfarande är fallet men jag skulle satsa min gamla mormor på att Diddy inte kommer spela en bög.

Det är över ett år sedan Russell Brand avslutade sitt radioprogram på BBC Radio 2 efter den så kallade Sachsgateskandalen då han och Jonathan Ross ringde upp den åldriga skådespelaren Andrew Sachs och lämnade ett antal förargelseväckande meddelanden på hans telefonsvarare. Några veckor innan det avsnittet sändes försvann Matt Morgan från The Russell Brand Show. Matt Morgan var yin till Brands yang. De hade varit kompisar från tonåren och Morgan hade alltid sopat upp Brand efter hans knarkäventyr, det var han som drog iväg honom ut ur bordeller och sade till honom att lägga in sig på rehab. I programmet blev Morgans hypokondriska, syniska, blyga person den perfekta motvikten mot Brands utåtsvävande självförklarade jesuskaraktär. De flesta hysteriskt roliga avsnitten av radioprogrammet byggde på att Brand berättade en historia om något han varit med om och att Morgan suckade i bakgrunden och sedan berättade samma historia från det motsatta perspektivet. Som alla de perfekta komediaparen var de varandras motpoler. Hade han varit där hade telefonen lagts på efter det första meddelandet till Sachs. Hade han varit där hade antagligen Get Him To The Greek aldrig sett dagens ljus.

Biografnostalgi

Jag är inte lastgammal men jag kommer ihåg när det fanns runt åtta-nio biografer att välja mellan i Göteborg, det var inom detta decennium. Nu finns det tre. Bions guldålder var ju förvisso slut någon gång på 50-talet när TV började konkurrera men film som konst och nöje har ersatts av multiplexmonopol. Hur SF fick biomonopol i Sverige vet jag inte men filmlandskapet har blivit så oändligt mycket tråkigare. Trots stora protester så var det ingen som gjorde något för att rädda Palladium för några år sedan. Royal har tack vare eldsjälar återuppstått som Roy men satsar nästan mest på Opera. Capitol har Cinemateket som har sin publik, inte någon bred sådan. Tanken på att gå på bio försuras av insikten att det innebär att stå i en oändlig kö för att vänta på alla som av någon anledning måste förtära baljor av popcorn och kolsyra när de ser på film, betala över hundra kronor och sedan utsättas för 20 minuters reklam i en tråkig opersonlig plyschsal innan filmen börjar.
För ett tag sedan var jag inne på Lagerhaus på Östra Hamngatan, jag vet inte varför men jag hade inte tidigare reflekterat över att det var en gammal biograf. Balkongen där det nu finns en pocketshop har kvar originaldekoren som består av vriden metall över tyg. Det är ett konstverk i sig. Biografen öppnades 1908 och annonserades som "Skandinaviens största och elegantaste biografetablissement". Här installerades den andra av landets två biograforglar. Under stumfilmsepoken hade Cosmorama en egen tiomannaorkester. År 1930 hade den första svenska talfilmen premiär, så avskedades orkestern och en ljudanläggning installerades. Vi sökmotorn Charlotta kan man hitta fantastiska gamla bilder, bland annat de här.

 

2DVZHDCNKJES

Svensk Hollywoodfru vs. Ed Wood

Jag såg en del av Svenska Hollywoodfruar. Ja, det är en bilolycka. Det är vulgärt och hjärndött hur kvinnor lever som livegna dreglandes efter allsköns konsumptionsvaror. Det som räddade det dock var Agnes Nicole Winter och hennes blinda entusiasm för filmkonsten. Hon har producerat och spelat huvudrollen i en film som hon knivskarpt har kallat The Gold & The Beautiful och bara trailern är fantastisk. Scenen där hon gråter borde visas i teaterskolor som avskräckande exempel. Vi fick se ett event där hon försökte sälja in filmen och vid ett tillfälle pratar hon om hur bra alla tyckte att trailern var. Hon ser helt salig ut och har ett uttryck av ren och skär stolthet. Det påminde mig om en scen ur Ed Wood där regissören just bevittnat ett scen där gravstenar av frigolit ramlar omkull och skådespelarna har hasplat ur sig sina rader. Han ropar högt CUT och sedan sätter han sig ner med ett brett leende och har ett likanande saligt uttryck som om han just bevittnat konsthistoriens största ögonblick. Det finns något vackert i det.

Charlie Chaplins innergård

Min dator är mitt arbetsverktyg och jag använder den till att jobba men tyvärr är den uppkopplad till internet och där finns ju hur mycket information som helst och det i kombination med väldigt låga halter självdisciplin mycket wilf och lite verkstad. Ungefär 7% är effektiv arbetstid och resten går åt till wilfing. På kvällen när jag inser detta blir jag alltid arg och straffar mig själv med att ha tråkigt. Hur som helst resulterar detta i att jag hittar mängder med information och efter som jag är en uppskattare av arkitektur och 30-talets Hollywood var det ett guldgruva att hitta fenomenet Storybook Style. Det är hus som byggdes för filmer, ofta spelande rollen som häxans eller de konstiga trollens hus, under 20- och 30-talet. Jag antar att många av dem revs eller försvann men en del har tillvaratagits och finns i samhället som fungerande hus. Tänk så tungvattnande att bo i ett riktigt sagohus. Ett av mina favoriter är ett hus som läts byggas av Charlie Chaplin 1922 som små ungkarlslyor nära studion. Han själv bodde i en stuga, John Barrymore, Rudolph Valentino i en tredje och Douglas Fairbanks Sr i en fjärde. En av stugorna beboddes tydligen av Judy Garland ett tag som höll vilda fester på innergården. Tänk att få vara en liten fluga på väggen där. Jag blir matt av att tänka på det. John Barrymores son tog sedan över hans stuga och det var där Drew Barrymore föddes. Huset började förfalla och användes ett tag bara som lager men som tur var lade någon ner pengar på att rusta upp det och det hyrs fortfarande ut till skådespelare.