Lady Gaga, släng dig i väggen

Mata Hari - Greta Garbos tolkning från 1931 innehåller en rysk agent som ser uppenbart spansk ut och bryter på spanska, miljöer och kläder som ser väldigt exakt ut som 30-talet trots att filmen utspelar sig 1917 och allmänt otrovärdiga förhållanden och mycket överspel. Men kläderna. Kläderna! Jag gillar hur de på den tiden struntade totalt i att få saker att se tidstypiska, sanningsenliga eller trovärdiga ut och bara brydde sig om glamouren och att stjärnan skulle få stråla. Se vilka outfits Adrian skapade åt Greta Garbo:

Galna huvudbonader och metalleggins är lika mycket 1931 som 2010. Att Mata Haris efterlevande minne är som en sexig spion har en hel del med Garbo att göra. Hon var en ganska ful holländsk tvåbarnsmamma som började med exotisk dans och var smart nog att skapa en spännande persona. Med stripp och orientaliska inslag blev hon Paris älskling och en av de mest eftertraktade kurtisanerna. Tvärtemot populärhistoria bevisades det aldrig att hon var en spion.

Golden age of Hollywood & Nazimova

Det började med att jag såg Kameliadamen, sen öppnade sig en värld av film och kulturhistoria. Kameliadamen med Greta Garbo spelades in 1936, baserad på Dumas La Travia och inspiration för Moulin Rouge. Men en tidigare version spelades in 1921, en stumfilm med den tidens stjärnor Rudolph Valentino och Alla Nazimova. Jag var säker på att jag hört namnet förut, förmodligen för att jag är smått besatt av Hollywoods Golden Age-historia. Nazimova var en rysk lesbisk excentriker som vid höjden av sin karriär byggde The Garden of Allah. Ett spanskinspirerat storgods på Sunset Boulevard där hon började bygga bungalows runtomkring och anlägga pool och restaurang. Det började gå dåligt ganska snart och hon var tvungen att sälja anlägnningen och bli en av hyresgästerna i en av stugorna. Det här blev dock ett tillhåll för allsköns spännande människor, Gloria Swanson, Greta Garbo, John Barrymore, Clara Bow, Buster Keaton, Ramon Navarro, bröderna Marx, Ava Gardner, Errol Flynn, Humphrey Bogart, Lauren Bacall, Ernest Hemingway, Lillian Hellman, Joe E. Lewis, Artie Shaw, Marlene Dietrich, George Kaufman, Laurence Olivier. Stället var ett tillhåll för hedonism, spriten flödade under förbudsåren och det var tydligen vid poolen, som Nazimova format efter Svarta Havet för att påminne henne om sitt hemland, som Marilyn Monroe upptäcktes. F Scott Fitzgerald bodde här under en tid och skrev här sin sista och ofullständiga bok, The Last Tychoon.

Garden of Allah låg mitt i händelsernas centrum, mitt emellan alla inneklubbar som Ciro’s och Schwab's Drugstore, apoteket där Joe Gillis, huvudkaraktären i Sunset Boulevard träffade sina vänner. För Gloria Swansons stora roll var direkt baserad på Nazimova, den stora stumfilmsstjärnan som levde i det förflutna.

På 50-talet hade Garden of Allah förlorat all sin charm, stjärnorna var borta och stället hade dragit till sig fel sorts folk. 1959 revs byggnaden och gav kanske senare upphov till Joni Mitchells sång Big Yellow Cab, ”Paved paradise to put up a parking lot”. På platsen finns nu ett köpcentrum med en McDonalds.

When the glamour ends for Garbo

Av någon anledning kom jag att tänka på Adrian. Mannen som var känd som ett förnamn, en oerhört produktiv man. Adrian Gilbert föddes för 106 år sedan och var en av de största bland Hollywooddesign under storhetstiden. Han klädde Greta Garbo och Joan Crawford. Han designande kläder till över 250 filmer och skapade bland annat Joan Crawfords axelvaddslook och Garbos glamourstil. Han skapade även de röda skorna som Judy Garland bar i Wizard of Oz. Han jobbade länge för MGM men sade upp sig när de ville klä Garbo i söta flickklänningar istället för glamorösa blåsor.

När glamouren slutar för Garbo slutar den även för mig. Hon har skapat en stil, om du förstör den illusionen förstör du även henne. När Garbo lämnade studion följde glamouren med henne och det gjorde även jag.