Tidsresande drag queen med mobiltelefon

Jag som är en total sucker för tidsresor kan inte låta bli att fundera över det här. Det här är storyn: Irländaren  George Clarke köpte en DVDbox med Charlie Chaplinfilmer, han plöjde igenom The Circus och började titta på extramaterialet. Där fanns klipp från filmens premiär på Grauman's Chinese Theatre 1928 och ett av klippen är det här:

George har visat klippet för hundra människor och ingen har någon bra förklaring, han är därför säker på att det här måste vara en tidsresenär:

Åh, hur jag vill att det här ska vara sant. Inte minst för om jag hade fått chansen att tidsresa så är det första jag skulle göra att åka till Hollywood 1928. Ponera att det här är en tidsresenär, säg jag om 30 år när tidsresor har blivit en verklighet. Jag hoppar in och åker direkt tillbaka till 1928, dyker in i en affär, köper en klänning, fina klackskor och en päls (fuskpäls) och beger mig ner till Hollywood Boulevard för att gå på premiär, dricka champagne och hänga med alla stjärnor från guldåldern.

Folk på internet diskuterar detta vilt och den största invändningen verkar vara det ologiska i - inte tidsresandet självt utan - att det inte fanns mobilmaster på 20-talet. Repliken till det brukar vara att "tror ni inte att i den högteknologiska framtid där tidsresenären kommer ifrån så finns det möjlighet att ha ett kommunikationsmedel som fungerar fritt."

Här är därför de logiska förklaringarna:
1. Hon har en hörapparat. Det fanns hörapparater redan på 20-talet, de var dock inte särskilt effektiva, och de var dyra men ser förvånansvärt lika ut i formen som en mobil.

De hade dock en hörsnäcka och sedan fick man hålla i mottagarlådan. Varför hon pratar in i den vet vi inte.

2. Hon är i sällskap med mannen som går framför henne och det är honom hon pratar med. Anledningen till att han går i förväg är att hon är en knäppgök som pratar med handen för ansiktet.

3. Hon är en han. En drag queen som vill dölja sin identitet genom att hålla något framför ansiktet.

4. Hon är en excentrisk gammal tant som pratar med sig själv.

Tre frågor kvarstår, slog hon runt med Chaplin på efterfesten, vad hände med zebran och vem pratar hon egentligen med? Jag gissar på Dr. Who.


Läs även andra bloggares åsikter om tidsresor, tillbaka till framtiden, mobil, 1928, Charlie Chaplin, hörapparat, Dr Who

Lillköping

En karta över Göteborg från slutet av 1800-talet visar bebyggelse inom vallgraven, lite vid Lorensberg, hamnaktivitet längs vattnet och Carnegies fabriker vid klippan, förutom det är det i stort sett tomt. De områden vi idag kallar innerstaden var då ren och karg natur. Det är bara de senaste 90 åren Göteborg växt upp. När Göteborg skulle få sin egen världsutställning fanns det därför mycket mark att planera på. Hela området runt Götaplatsen, och bort mot Liseberg (som då var ett berg och skogsparti) användes. Det var ett oerhört projekt som tog många års planering.

Området Liseberg blev ett nöjesområde dit man kunde åka linbana från Götaplatsen. Där fanns olika karuseller, borgar, en kongresssal och ett barnens paradis. En ställe kallades Lillköping och där fanns miniatyrbyggnader och barnaktiviteter.

När man tittar närmare märker man snabbt att något inte är helt rätt. De är små men de är inte barn.

Det här är Sverige 1923 och vi visar upp en freak show. Det kanske inte är så förvånande egentligen men jag hade fått för mig att det här hade börjat bli lite tabu sådär en bra bit in på 1900-talet. Om inte på marknader runt om i landet så iallafall på en världsutställning. Jag läste någonstans att de här människorna bodde i Lillköping eller Lilleputtars stad som det också kallades, under hela utställningens gång. Det är hur som helst faschinerande och jag undrar vilka de här människorna var, hur de levde och vad som hände med dem sedan. De här bilderna är ganska jobbiga att se men onekligen ett intressant tidsdokument:

Läs även andra bloggares åsikter om Lillköping, Liseberg, Jubileumsutställning, Nostalgi,

Att leva år 1900

Var det egentligen bättre för? Jag går ofta omkring och är nostalgisk för tider jag aldrig levt i. Jag önskar att jag kunde leva runt förra sekelskiftet och gå runt i Victorianska klänningar på sommarsemester:

Åka hästskjuts på Fifth Avenue i New York.

Eller se hur Göteborg var 1900 då alla magnifika beaux art-byggnader stod kvar, det fanns lokala bryggerier överallt och hamnen var en doftande myllrande levande plats. Bara för att få se hur folk bodde, som hamnarbetaren Hugo Bjurgren på Gårdavägen 7.

År 1999 gjorde Channel 4 i Storbritannien en serie kallades The 1900 House där de köpte ett Victorianskt hus i London och återställde det så som det var år 1900. Sedan lät de en familj leva där i tre månader. Det är sjukt spännande. Man kan se hela serien på Youtube.


Att gå från vår moderna lyx till den den tidens standard är så klart traumatisk och jag hade nog inte heller velat byta det mot giftiga tapeter, osäker gas, kackerlackor, exploderande spisar, brännskador och konstant sotrök. Och det är ändå i ett medelklasshem. Om jag hade levt för 100 år sedan hade jag med största säkerhet varit en piga men om man fått välja hade man varit Natalie Clifford Barney eller Edith Wharton som fick uppleva tidens bästa fester, mode, frihet och resor i den kanske mest spännande eran någonsin.


Läs även andra bloggares åsikter om 1900, beaux art, Edith Wharton, Fifth Avenue, häst, Natalie Clifford Barney, New York, Nostalgi, The 1900 House, Victorian

På menyn för 130 år sedan

Bröstkorgen snörps åt så att du tappar andan. Din tjänsteflicka har just spänt korsetten och du känner hur hur valbenen skär in i revbenen. Något frasar bakom dig och det är den rubinröda klänningen från senaste säsongen i Paris. När juvelerna och den enorma hatten dignande av tygblommor är på är det dags att lämna ditt hem på 5th Avenue och stiga in i en hästdroska. Hästarna stannar framför Delmonico's. En redan klassisk New York restaurang som funnits i 60 år. Du leds in i den stora utsmyckade matsalen och när en gentleman skjutit in stolen under dig hamnar en meny i din hand.


Tack vare Miss Frank E. Buttolph vet vi vad de åt den där kvällen för 123 år sedan. Jag älskar en riktig samlarnörd och Buttolph var en av dem. Hon började samla menyer från 1851. Här är en av de första:

Hon fortsatte fram till sin död 1924. År 1899 donerade hon sin samling till New York Library men fortsatte bidra till den fram till sin död. Det var inte så att hon plockade med sig dem när hon var ute och åt utan hon samlade maniskt in dem från alla ställen hon kunde, hon var på restaurangägare, tjatade på dem tills de skickade henne menyerna, ibland gick hon in på restauranger själv och lade fram sin sak. Hon annonserade i tidningar och fick tidningar att skriva om henne. Samlingen bestod av 25,000 menyer vid hennes död. Ett fantastiskt historiedokument. Dels för att kunna veta vad som serverades på restauranger och dels för att de är otroligt vackra och dekorativa. Stora delar av samlingen finns digitalt, där kan man drömma sig bort till en frukost som serverades på Waldorf-Astoria en morgon 1906. Var hotellfrukostar bättre förr?

Arkaden

Östra Hamngatan har alltid haft butiker och folkliv och Arkaden var även förut en shoppinggata. Fram till någon gång på 60-talet var det dock en riktig gata och den såg ut så här.

Nu ser det ut så här. Framsteg?

Slottskogens ålderdomshem

I avdelningen arkitektoriska våldtäkter har vi idag kommit till Slottskogens ålderdomshem. Nedanför slänten från Naturhistoriska museet på slutet av Vegagatan låg förut en ståtlig byggnad där Göteborgs gamla kunde få tillbringa sina sista dagar. Tyvärr vet jag alldeles för lite om historien runt byggnaden och när den revs men det jag vet är att den ersattes av den här betongklumpen någongång under den vettlösa rivningsguldåldern på 60- och 70-talet. Den här vårdcentralen är den första byggnaden på gatan som sedan fortsätter i samma betongstuk med den gråa och livlösa Nordostpassagen. Här fanns förut arbetarhem.

De var vänliga nog att lämna kvar staketet.

Det pågår nu diskussioner om flera döda betongområden i Göteborg och vad man ska gör med dem för att få en livligare stad. Idag läste jag Jan Jörnmarks inlägg på Yimby om Skanstorget, en plats som ligger mitt i staden på en historiskt ytterst intressant plats. Det var förut en levande plats med marknad och rörelse men är idag en parkeringsplats och en gräsplätt så deprimerande att ingen vill hänga där. Tydligen fanns planer på att gräva under jord för att ersätta parkeringsplatser och göra något av platsen men det fanns inga pengar att gräva för. Tanken på att inte ersätta parkeringsplatserna verkar inte finnas. Där man tidigare kunde röra sig fritt i staden är det nu reserverat för bilar.  

När jag ändå är inte på att bil-basha kan nämnas att Aftonbladets löpsedel idag handlade om en äldre kvinna som misshandlades för en parkeringsplats.  

Modets makt

Idag börjar en utställning på Nordiska Museet i Stockholm om hur modet påverkat människor under tre tidsåldrar i Sverige, 1780-, 1860- och 1960-talen. För en nostalgiker som mig är det här klädporr av högsta graden och jag hade varit där idag om jag bott i Stockholm. Bland annat kan man se August Strindbergs rökjacka. 

Biografnostalgi

Jag är inte lastgammal men jag kommer ihåg när det fanns runt åtta-nio biografer att välja mellan i Göteborg, det var inom detta decennium. Nu finns det tre. Bions guldålder var ju förvisso slut någon gång på 50-talet när TV började konkurrera men film som konst och nöje har ersatts av multiplexmonopol. Hur SF fick biomonopol i Sverige vet jag inte men filmlandskapet har blivit så oändligt mycket tråkigare. Trots stora protester så var det ingen som gjorde något för att rädda Palladium för några år sedan. Royal har tack vare eldsjälar återuppstått som Roy men satsar nästan mest på Opera. Capitol har Cinemateket som har sin publik, inte någon bred sådan. Tanken på att gå på bio försuras av insikten att det innebär att stå i en oändlig kö för att vänta på alla som av någon anledning måste förtära baljor av popcorn och kolsyra när de ser på film, betala över hundra kronor och sedan utsättas för 20 minuters reklam i en tråkig opersonlig plyschsal innan filmen börjar.
För ett tag sedan var jag inne på Lagerhaus på Östra Hamngatan, jag vet inte varför men jag hade inte tidigare reflekterat över att det var en gammal biograf. Balkongen där det nu finns en pocketshop har kvar originaldekoren som består av vriden metall över tyg. Det är ett konstverk i sig. Biografen öppnades 1908 och annonserades som "Skandinaviens största och elegantaste biografetablissement". Här installerades den andra av landets två biograforglar. Under stumfilmsepoken hade Cosmorama en egen tiomannaorkester. År 1930 hade den första svenska talfilmen premiär, så avskedades orkestern och en ljudanläggning installerades. Vi sökmotorn Charlotta kan man hitta fantastiska gamla bilder, bland annat de här.

 

2DVZHDCNKJES