Att söka men inte finna

Pappersversionen av GP har den senaste veckan ägnat flera helsidor åt sin nya webbsida. Först om att beskriva hur mycket jobb de lagt ner på den och hur mycket bättre den kommer att bli än den gamla och efter gårdagens lansering kunde man idag se en halvsidesbild på överlycklig personal som läst den goda kritiken de fått av läsarna. Och ja, den är definitivt bättre och mer användarvänlig än den var förrut. En av kommentarerna som trycktes i tidningen var från en frågeställare som undrade varför den ser ut som DNs webbsida. Och det gör den ju faktiskt lite, det är en mall som är ungefär hur alla stora dagstidningar ser ut nuförtiden. Gemensamt för båda tidningar är att sökmotorn inte är så effektiv. Jag tycker aldrig att man hittar något på den interna sökmotorn, däremot om man gör en vanlig sökning hittar man direkt. Det här uppkommer oftast då jag går in på DN för att leta efter Magdalena Ribbings Etikettfrågan. Av någon dum anledning har jag inte bokmärkt den utan hamnar alltid fel. Jag är smått besatt av Ribbing. Dels för att hela spalten är en ovärdelig inblick i det moderna psyket. Det är fantastiskt att läsa hur vilse människor är i en värld som inte längre styrs av gemensam etikett. Dels de som känner att de måste skriva in till en tidning för att fråga om när man ska äta salladen (när du vill var svaret) och dels de som råkat ut för löjligt ohyfsade människor och istället för att säga ifrån på en gång skriver till Ribbing för att fråga vad hon tycker. Vilket leder till den andra anledningen till varför jag älskar spalten. Hur upprörd hon kan bli över illa beteende. Det här är en jag läste idag där en person undrar vad etiketten säger om att dricka kolsyrad dryck direkt ur burk och sedan rapa ljudligt. Hon undrar eftersom hennes sambo börjat göra just detta. Magdalena svarar:

Det får anses fastslaget att rapande i andras närvaro är oönskat och fel i många samhällen. Pinsamt helt enkelt. I vissa delar av Asien (liksom förr i det svenska bondesamhället) är det kutym att leverera en rap efter avslutad måltid som ett tecken på mättnad. Det har ingenting att göra med ett upprepat ljudligt icke dolt rapande under pågående måltid. Och dessutom befinner sig inte din sambo i Asien under era gemensamma måltider, förmodar jag. Möjligen är han en kvarleva från gamla tiders bondbyar. Men det ursäktar inte ett frivilligt idogt rapande i sällskap.

Jag älskar det också eftersom det påminner mig om Seinfeld, tidlös komedi om hur människor beter sig. Inte för att karaktärerna någonsin hade skrivit in till en tidning och frågat om hur man kommer undan "the kiss hello" eller om man kan be sin partner gå hem efter sex då deras Jimmy legs gör att man inte kan sova eller om det är okej att dumpa någon eftersom man inte gillar sättet de äter ärtor på.

David Simon om The Wire

Edinburgh TV Festival hölls förra helgen och gästades av idel storheter. Det mest spännande mötet i min bok var det mellan Charlie Brooker (genial och löjligt cynisk journalist på The Guardian och manusförfattare) och David Simon (skapare av fantastisk såsom The Wire och Generation Kill). Jag har ganska nyligen insett storhetern i The Wire och är för närvarande inne på tredje serien. Något av det bästa med The Wire är skrivandet, lager på lager, inget är svartvitt, fantastiska karaktärer som är goda OCH onda. Inte helt oväntat pratade Simon om hur The Wire för honom är en kommentar om vad som händer med ett samhälle när man anammar kortsiktig kapitalism som ett sätt att bygga ett samhälle. Lyckligtvis skräder han inte orden alls om konstaterar bland annat att han inte tittar på TV och att TV-serier bara är fluffigt trams som ska rymmas runt reklampauser och måste därför ha ett enkelt och glassigt nog tema för att locka så många människor som möjligt men sakna substans. Han sa bland annat:

When our ancestors gathered round a camp fire so that the elders could speak, it is unlikely that they were interrupted with "a word from our sponsor"

Se hela samtalet här.

Och för att se motpolen, den kapitalism som innefattar Simons kritik, en mänsklig representant av den, James Murdoch som höll årets McTaggart tal om hur BBC är onödigt och borde handla om profit. Något kanske borde skicka en box med The Wire till honom.

Charlie Chaplins innergård

Min dator är mitt arbetsverktyg och jag använder den till att jobba men tyvärr är den uppkopplad till internet och där finns ju hur mycket information som helst och det i kombination med väldigt låga halter självdisciplin mycket wilf och lite verkstad. Ungefär 7% är effektiv arbetstid och resten går åt till wilfing. På kvällen när jag inser detta blir jag alltid arg och straffar mig själv med att ha tråkigt. Hur som helst resulterar detta i att jag hittar mängder med information och efter som jag är en uppskattare av arkitektur och 30-talets Hollywood var det ett guldgruva att hitta fenomenet Storybook Style. Det är hus som byggdes för filmer, ofta spelande rollen som häxans eller de konstiga trollens hus, under 20- och 30-talet. Jag antar att många av dem revs eller försvann men en del har tillvaratagits och finns i samhället som fungerande hus. Tänk så tungvattnande att bo i ett riktigt sagohus. Ett av mina favoriter är ett hus som läts byggas av Charlie Chaplin 1922 som små ungkarlslyor nära studion. Han själv bodde i en stuga, John Barrymore, Rudolph Valentino i en tredje och Douglas Fairbanks Sr i en fjärde. En av stugorna beboddes tydligen av Judy Garland ett tag som höll vilda fester på innergården. Tänk att få vara en liten fluga på väggen där. Jag blir matt av att tänka på det. John Barrymores son tog sedan över hans stuga och det var där Drew Barrymore föddes. Huset började förfalla och användes ett tag bara som lager men som tur var lade någon ner pengar på att rusta upp det och det hyrs fortfarande ut till skådespelare.

Kroppspoesi

Är det en en tillfällighet eller en trend att jag idag har läst om två olika personer som skriver saker på sina kroppar med tuschpenna?
Först poeten Tom Sebastian som reser till olika städer och publicerar sina dikter på sin egen kropp, vandrar runt och låter folk läsa på hans bringa. Sedan hittade jag en snubbe som varje dag skriver något poetiskt på sin arm och sedan filosoferar över det. Enligt den goda spanarregeln ska man ha tre bevis för sin tes så vi får kallas det en tillfällighet.