tisdag 24 maj 2011

Vad jag lärde mig av Den amerikanska storstadens liv och förfall

Jane Jacobs är mest känd för att vara den lilla David som stod upp mot den stora Goliat, Robert Moses, legendarisk chef på New Yorks parkförvaltning under större delen av 1900-talet. Hon hade ingen examen i arkitektur eller stadsplanering utan observerade och kom till sin egna slutsats att staden är till för människor och att den fungerar bäst när människor kan röra sig fritt, ha anknytning till sitt närområde, lätt träffa andra människor och känna sig trygga i massan. En stad ska vara ett myller, ett organiserat kaos med överraskningar runt hörnet. Den amerikanska storstadens liv och förfall skrevs i slutet på 50-talet och det är både inspirerande och sorgligt att läsa den. Mycket av den stad hon beskriver är dagens städer, gentrifiering, bilens framfart framför allt annat och byggandet av fristående betongkolosser var redan etablerat på 50-talet. 


Hennes fyra punkter för en levande stad är: 
  • Mixed uses.
  • Short blocks.
  • Buildings of various ages & states of repair.
  • Density

Hon menade bilen hade en plats i staden men att privatbilismens funktion i storstäder tog död på sig själv, ju fler bilar desto svårare och långsammare blir det att komma fram, att bygga motorvägar mitt igenom stad löser inga problem. Dessutom går värdefull mark åt till att husera bilar och inte människor. Man kan gripas av tanken hur annorlunda speciellt våra svenska städer hade kunnat sett ut om hennes bok hade fått ett ordenligt genomslag då den kom. 60- och 70-talets förödelse av innerstäder kunde ha förhindrats men samtidigt hade det en effekt i USA. Folk lyssnade och många projekt stoppades, bland annat hade stora delar av Soho i New York idag varit en motorväg om inte Jane Jacobs och andra hade agerat mot Robert Moses planer. Han hade i decennier genomfört stora byggprojekt i New York, vissa bra, andra förörande. Han hade i stort sett fått fria händer och verkade ostoppbar innan han blev stoppad Av Jacobs och gräsrotsaktivister, det blev början till slutet för honom, mer om hans historia här.   

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

måndag 16 maj 2011

Vad jag lärde mig av Moonwalking with Einstein

Jag har notoriskt dåligt minne och kan knappt fungera utan att konstant skriva ner saker jag behöver komma ihåg eller åtgärda - annars hade de försvunnit i tomma intet. Det har hänt fler än en gång att jag läst en bra bit i en bok innan jag inser att jag läst den tidigare. Det händer ofta att någon refererar till en film, händelse, helg som jag inte har något som helst minne av. Därför var det oerhört betryggande att få reda på att vi alla har kapaciteten att träna upp vårt minne och att minneskonstnärer och professionella minnesatleter inte har ett naturligt superminne utan har avancerat det genom gedigen träning. Det finns hur mycket som helst att säga om den här boken men det viktigaste är: läs den och du är intresserad av världen, universum och allting.

 En specifik sak jag lärde mig av Moonwalking with Einstein av Joshua Foer: Fotografiskt minne är en myt. Det finns inga bevisade fall av personer mer fotografiskt minne. Det har funnits individer som har uppvisat ett ovanligt gott minne och förmåga att snabbt överblicka och återge en bild. Det har dock alltid varit former eller landskapsscener, aldrig t.ex. en sida ur en telefonkatalog.

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.