måndag 18 juli 2011

Bea Szenfeld och hennes pappersuniversum



Jag hade turen att se Bea Szenfeld in action på en föreläsning för ett tag sedan och det var alldeles underbart och alldeles för kort. Hon hade med sig en resväska full med grejer och blev frustrerad för att hon inte hann visa allting. Hon pratade bland annat om hur hon tröttnade på att man var tvungen att slänga ut nya säsonger hela tiden, allt skulle vara äkta siden, tvättbart på 60 grader och kosta 400 kronor. Så hon bestämde sig för att göra något radikalt annorlunda. Hon hade en idé om att mode ska kunna göras av vem som helst med enkla material och något som är väldigt tillgängligt är papper. Hon har nu gjort fyra papperskollektioner. Den senaste Sur La Plage visas just nu på Kristianstads stadsmuseum. I programdeklarationen låter det så här:  


Kan dessa kläder användas? Egentligen inte.
Kan de tvättas? Nej.
Är de utsökta? Ja!



De är demokratiska men samtidigt oanvändbara. Jag ser det mer som konst än som mode, eller modekonst kanske. Det är fantastiskt att vila ögonen på hur som helst. I föreläsningen visade hon en bok som blivit massakerad och färgad i en lång svår process: 
Ett objekt blir ett annat. En annan sak som är upplyftande med henne är att hon till skillnad mot andra designers gärna erkänner att mycket av jobbet görs av assistenter. Bland annat hade hennes assistenter tillbringat timmar att klippa sönder små kaffeamuletter för att skapa den här futuristiska baddräkten. 
Så, Sur La Plage, kläder att (inte) bära på en futuristisk abstrakt strand. Jag älskar de här paljetterna i papp som återkommer igenom kollektionen:
En mamma och dotter såg utställningen samtidigt som mig och jag hörde när dottern sa "wow, det där måste vara jättetungt".
Bea berättade att det kom hippa moderedaktörer från USA och undrade om hon kunde visa dem sina exklusiva obskyra källor. "Ja, visst... jag tror Panduro är öppet idag". Tillgänglighet är ett genomgående tema. Det här utomjordiska halsbandet är tillverkat av flirtkulor och väger nästan ingenting.
I anslutning visades en utställning där studenter från Önnestads Folkhögskola experimenterade med material där papper också var vanligt förekommande. Den här till exempel är tillverkad av hårt papper och servetter: 




söndag 17 juli 2011

Stanley Kubricks lådor

Kubrick gjorde filmer, som då som nu betraktas som mästerverk, med bara några års mellanrum fram till 80-talet. Då börjar det ta väldigt lång tid mellan filmerna och Kubrick syns mer sällan ute, han lämnar sällan sitt hus Childwick Bury Manor utanför St Albans. Från att han flyttade till huset 1978 och fram till sin död 1999 producerar han tre filmer. 


Vad gjorde han egentligen i det där huset?


I mitten av 90-talet får journalisten Jon Ronson ett telefonsamtal från en man som på uppdrag av sin hemliga arbetsgivare vill ha en kopia av en dokumentärfilm Ronson gjort. Ronson frågar vem hans uppdragsgivare är men han vill inte svara. 
"Men kom igen".
"Ok då, det är Stanley Kubrick". 


Stanley Kubrick var så frånvarande från samhället att en man, Alan Conway i flera år framgångsrikt utgav sig för att vara Stanley Kubrick för att dra fördel av gratis middagar, drinkar och generell stjärnstatus. På klassiskt Kubrickmanér blev han faschinerad av idén när han väl fick reda på att hans identitet blivit stulen.


Några år efter Kubricks bortgång får Jon Ronson ett telefonsamtal från Tony, samma assistent som ringt honom den där gången. Han hade hittat Ronsons nummer och inbjöd honom att komma till Kubricks hus för att titta på något som han kanske skulle kunna ha intresse av. 


Varje rum i Kubricks stora herrgård var fullt av lådor. Lådor proppfulla av material. Familjen visste inte riktigt vad de skulle göra av allting så frågade om Ronson vill titta igenom dem. För många är det här den heliga graalen, nyckeln till gåtan om den geniala regissören. Ronson börjar gå igenom lådorna och förstår vad Kubrick gjort alla de där åren, han har varsamt dokumenterat saker omkring honom, sparat varenda brev han fått och arkiverat dem i olika system indelat i städer de skickades ifrån, en speciell fil reserverades för galningar. Framför allt har han gjort otroligt detaljerad research inför sina filmer. Förproduktionen för Full Metal Jacket inleddes sju år innan filmens premiär. 


Några av lådorna innehåller ofantliga mängder fotografier av ytterdörrar som Kubricks assistent på väldigt klara direktiv samlat in. Han tillbringade ett år att fotografera interiörer och exteriörer inför Eyes Wide Shut. Kubrick ville hitta den perfekta ytterdörren för en prostituerads bostad. I slutändan filmades scenen i en studio. 


Det finns även massor av material för en film om förintelsen som Kubrick planerade. Den blev aldrig av då materialiet gjorde Kubrick deprimerad, samt att Steven Spielbergs Schindler's List kom i samma veva. 


I en tid där biografmaskinister är ett utdöende släkte är det lätt att bli nostalgisk över svunna tider då film på bio sågs som en konstform som kan representeras med det officiella brev till maskinister som skickades med Kubricks film Barry Lyndon med väldigt specifika instruktioner för hur filmen ska presenteras.  


Jon Ronsons dokumentär om Stanley Kubricks lådor är på ett sätt lika imponerande som Kubricks lådsamlande. Hans research om lådorna är lika uttömmande som den research Kubrick lade i lådorna. Den ger nycklen till hans geni i det att han trodde på komma så nära perfektion som möjligt genom hårt och disciplinerat arbete. Om en ytterdörr dyker upp i en film så är det inte vilken ytterdörr som helst. Han sade en gång att "observancy is a dying art" och hans seende öga tillsammans med hans förmåga att knyta ihop epos från första researchnoteringar till den sista redigerade filmrutan utgjorde stommen till hans geni. Han lade ner sin själ i arbetet och resultatet har blivit odödligt.   



Stanley Kubrick's Boxes from FILM GEEK on Vimeo.

fredag 15 juli 2011

Audrey Hepburns bröllopsklänning - Funny Face

Jag har tidigare skrivit om den bröllopsklänning Audrey Hepburn fick uppsydd av Fontanasystrarna i Rom för ett bröllop som hon sedan ställde in. Klänningen fick istället bäras på ett fattigt italienskt bröllop. 


Nu är jag istället trollbunden av en bröllopsklänning hon bar på film. I Funny Face är Audrey Hepburn den intellektuella boknörden som helt plötsligt befinner sig i Paris där hon är "den moderna kvinnan" för tidningen Quality och får en hel kollektion uppsydd för sig av designern Paul Duval. Början av filmen är uppenbarligen inspirationen till Djävulen bär Prada, där den fantastiska Kay Thompson domderar på redaktionen och kastar tygrullar omkring sig. Sen fortsätter det i en musikalfärgad underbar kaskad, inte oväntat nog vann filmen fyra Oscars, bland annat för kostym. Mycket finns att säga om den kollektion som visas upp i filmen men skulle nog svimma om jag försökte så koncentrerar mig på bröllopsklänningen. 


Första gången man ser den står Audrey utanför en kyrka och för att golva tittaren ännu mer slänger de in ett gäng sockersöta franska körflickor i röda kappor och vidbrättade hattar.
Kostymen för filmen gjordes av Hollywoodlegenden Edith Head i samarbete med Hubert de Givenchy som hade ett livslångt samarbete med Audrey Hepburn. I den här drömmen har man klätt Audreys getingmidja och slanka överkropp i en enkel men elegant bredringad överdel som övergår i en fantastisk tyllkjol. Så enkelt och så vackert. 

Här får man bara ignorera en av de grövsta missmatchningarna i kärleksintresse, Audrey och den 30 år äldre Fred Astaire. Om man bortser från de krystade kysscenerna och bara koncentrerar sig på de magnifika sång och dansnumren där de passar som hand i handske så går det bra. 
Hon visar klänningen en gång till på en catwalk. Den blir ännu finare med de vita handskarna, de vita lågskorna och den enkla slöjan som på något sätt är fastknuten i nacken. 


Gråt inte Audrey, du är fantastisk!





torsdag 14 juli 2011

Vad jag lärde mig av Storybook Style: America's Whimsical Homes of the Twenties

Fann Charlie Chaplins gård för några år sedan men har inte förrän nu lyckats läsa om Storybook Style. Författarna till boken hävdar att allt började under första världskriget. Det var första gången många amerikaner hade varit utanför sin hemstat, de landade i ett härjat Europa men trots kriget tog de intryck av de pittoreska gamla hus de såg, tyska schloss, franska chalets och holländska rijtjeshuizen. Av de som klarade sig hem helskinnade blev en del arkitekter, konstnärer och en hel del kom in i den blomstrande filmbranschen där det fanns ett stort behov av kulissbyggare. Just filmen gjorde att den stora massan som levde ett hårt liv kunde drömma sig bort i några timmar och se världen genom filmduken. Ett av de fantastiska främmande sagolika hus de kunde se var The Spadena House, byggt på Willat Film Studios som gjorde stumfilmer 1921. Det användes som kontor och för filminspelningar. Så småningom flyttades hela huset till Beverly Hills där det fortfarande bebos. 
Storybook Style hade en kort glansperiod under 1920-talet och stod för en arkitektur som var nästintill obyggbar, sneda fönster, romantiska balkonger, medeltida borgdetaljer, byggnader hämtade ur sagor. Ett Storybook Style-hus ska kännas som att man just klivit in i en saga. Stilen har även kallats Disneyfierad men faktum är att stilens period redan var slut när Disney studios öppnades i slutet av 1920-talet. Däremot låg studios nära de Storybook Style-hus som fanns i Hollywood så inspirationen var uppenbarligen från motsatt håll.


Boken nördar in sig på ett härligt sätt i detaljer, det finns sidor och åter sidor av smidda järnhandtag, duvslag och medeltida belysning. En av mina favoritdetaljer är "catslide roof", ett långt kurvigt tak som en skidbacke så att katten lätt kan komma upp på sin spanplats högst upp på taket.




Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.