I avdelningen arkitektoriska våldtäkter har vi idag kommit till Slottskogens ålderdomshem. Nedanför slänten från Naturhistoriska museet på slutet av Vegagatan låg förut en ståtlig byggnad där Göteborgs gamla kunde få tillbringa sina sista dagar. Tyvärr vet jag alldeles för lite om historien runt byggnaden och när den revs men det jag vet är att den ersattes av den här betongklumpen någongång under den vettlösa rivningsguldåldern på 60- och 70-talet. Den här vårdcentralen är den första byggnaden på gatan som sedan fortsätter i samma betongstuk med den gråa och livlösa Nordostpassagen. Här fanns förut arbetarhem.
De var vänliga nog att lämna kvar staketet.
Det pågår nu diskussioner om flera döda betongområden i Göteborg och vad man ska gör med dem för att få en livligare stad. Idag läste jag Jan Jörnmarks inlägg på Yimby om Skanstorget, en plats som ligger mitt i staden på en historiskt ytterst intressant plats. Det var förut en levande plats med marknad och rörelse men är idag en parkeringsplats och en gräsplätt så deprimerande att ingen vill hänga där. Tydligen fanns planer på att gräva under jord för att ersätta parkeringsplatser och göra något av platsen men det fanns inga pengar att gräva för. Tanken på att inte ersätta parkeringsplatserna verkar inte finnas. Där man tidigare kunde röra sig fritt i staden är det nu reserverat för bilar.
När jag ändå är inte på att bil-basha kan nämnas att Aftonbladets löpsedel idag handlade om en äldre kvinna som misshandlades för en parkeringsplats.
Jag kommer inte ihåg att Rosenlund i Göteborg skulle vara något annat än en horgata, en grå trist eller rent av skrämmande gata där man helst inte skulle gå på kvällen, eller inte alls och speciellt inte själv. Har inte tidigare tänkt så mycket på det eller funderat på varför. Faktum är dock att den där deprimerande platsen är ett direkt resultat av 1970-talets stadsplanering. Förvånansvärt nog revs de gamla byggnaderna på det sena 70-talet. Man hade trott att rivningsvågen som pågått från tidigt 60-tal hade mattats av vid det laget och att en ny generation hade sett lite mer klartänkt på den historia och rikedom man förstörde. Från ett levande område med vackra träbyggnader där människor bodde, rörde sig, fikade, köpte fisk, softade vid kanalen blev Rosenlund ett dött betongområde. Diskussionen pågår nu om vad som ska göras med Rosenlund, kommunens Anneli Hulthén och Owe Nilsson vill att området ska regenereras, att de tråkiga kontorsbyggnaderna ska byggas ut eller om, att folk ska kunna bo där, att vattenvägen ska användas "Platsen har potential att bli ett levande område fullt av liv och kreativitet." Alltså precis som det var innan 70-talets ombyggnader. Hittade ett intressant inlägg på yimby idag om Rosenlund där det diskuteras flitigt om vad som egentligen ska göras med området. Det första vore att göra sig av med all parkeringsyta i området, både vattenkanter tas upp av parkeringsplatser. Hvitfeldtsgatan är en stor farled, det uppmanar inte direkt till att stanna till och njuta av läget även fast man befinner sig mitt i staden.
Där det nu står klumpiga kontorshus fanns förut både bostadshus och affärer. Det gör lite ont i hjärtat att se de gamla bilderna men de kanske kan vara inspiration för hur det skulle kunna bli i framtiden.
Häromkvällen såg jag Freaks. Regissören Tod Browning hade rönt enorma framgångar i Hollywood med Dracula 1931 och hade innan dess circa 50 filmer på sitt CV. Han fick manuset till Freaks som var omartbetat från en novell, och älskade det. Studion MGM lät honom genomföra projektet, antagligen enbart på grund av hans goda rykte. Filmen utspelar sig bakom scenerna på en kringresande cirkus där traditionella cirkusartister delar scen med ”freaks”, deformerade människor som visades upp i syfte att chockera, även om de flesta av dem hade inövade cirkusrutiner de genomförde.
Trapetsdansösen Cleopatra fångar intresset hos dvärgen Hans och spelar med när hon får reda på att han har en avsevärd förmögenhet. Filmen introducerar en galleri av fantastiska karaktärer, personer som vid tidpunkten då det ännu var socialt acceptabelt att ställa ut funktionshindrade människor som zoodjur, faktiskt försörjde sig på cirkusarbete.
Många av dem levde med så grova handikapp att man förundras av det faktum att de ens lever, än mindre att de levde långa liv där de var i konstant arbete. Det visade sig svårt att hitta den kvinnliga huvudrollen, Myrna Loy var påtänkt men bönade och bad sin agent att få slippa göra filmen då manuset fick henne att må illa. Filmen fick premiär 1932 med taglinen ”Can a full grown woman truly love a MIDGET?” men fick knappt någon publik innan den totalförbjöds i 30 år då den var mogen för världen, men den belades då med en X-märkning. Vilken gåva att filmen överhuvudtaget blev gjord och återfinns nu som tidsdokument för oss, att de underbara karaktärerna fått bli notoriska. I denna makabra grupp var det en person som stod ut för mig, Johnny Eck. Någon sa att om man satt honom bakom ett skrivbord hade han sett ut som en nyhetsankare eller en fotomodell. Man grips direkt av hans oerhört karismatiska och vackra ansikte innan man tittar neråt och inser att han tar slut någonstans vid midjan. Han kallades Half-boy och föddes helt frisk tillsammans med en tvillingbror i Baltimore 1911. Han var stark och tog sig fram helt obehindrat enbart på sina armar. Han började tidigt jobba på cirkusar och freak shows. Bland annat genomförde han med sin bror det ultimata såga-man-itu-tricket. Brodern lade sig i lådan som sedan sågades itu. Han bydde plats med Johnny som lade sig i den övre lådan och en dvärg som förklädd i ett par långa byxor i den nedre. Sedan hoppade de båda ur och Johnny började jaga sina ben samtidigt som publiken skrek av förskräckelse.
Trots det spott och spe som dessa fantastiska ovanliga människor utsattes för så verkade han vara en alltigenom lycklig och positiv människa. Det finns många sköna citat från honom, som till exempel: ”Why would I want legs? Then I'd have pants to press." Och "What can you do that I can't do, except tread water?
Tod Brownings karriär var slut efter Freaks och han slutade sitt liv som enstöring. Johnny Eck arbetade livet ut, han blev en oerhört duktig målare och bodde i Baltimore fram till sin död 1991. Ända sedan 90-talet har det varit tal om en film om Johnny Eck, det är främst Leonardo Di Caprio som försökt driva projektet. Nu verkar det som att något är på väg, Living Half-Boy ska enligt IMDB ha premiär nästa år.
Till slut finns det även en historia om den genialiska författaren F. Scott Fitzgerald. Han jobbade på MGM som manusförfattare samtidigt som Freaks spelades in. Han kände sig aldrig hemma hos Hollywoods gliterati så han brukade tillbringa sin lunchtimme med cirkusfreaken.
Matthew Goodes namn avslöjar något om hans karaktär. Han är en bra skådespelare, han var det enda bra i Match Point, han var fantastik i Brideshead Revisited. Han får ofta spela Britisk artig aristokrat och passar så formmässigt in i den rollen att man blir lite perplex när han är oförskämt ful i munnen. I en intervju i The Telegraph nyligen pratade han om sin nya film Leap Year. Filmen är en variant av den klassika tematiken, Flicka tycker om pojke, beger sig av på resa, träffar annan pojke som är totalt olik henne och som hon hatar, knasiga förvecklingar händer, flicka kommer på att pojke nummer två inte är så dum och precis när hon är på väg att kasta sig i armarna på pojke nummer två dyker pojke nummer ett upp igen.
I Leap Year har de tagit den här premissen och lindat in den i en ytterst habil och tunt fernissad historia där flicka, här spelad av Amy Adams är desperat giftaskrank, när hon inte blir friad till och pojken reser till Irland får hon snilleblixten att åka dit och fria till honom eftersom det enligt Irländsk folklore är tillåtet för kvinnor att fria till män på skottdagen. Jag lämnar all faktum om att vi lever i 2000-talet och att emancipationen var mer välmående för 100 år sedan, åt sidan för tillfället. Efter att bara ha sett trailern (och trailern visar allt som händer fram till 12 minuter innan slutet så behovet att betala goda pengar för att se alstret verkar onödigt bara av den anledningen) kan man konstatera att hollywoodfilmer där man skrattar åt de åh så knasiga europeerna fortfarande inte är roliga.
Skådespelare brukar traditionellt vara ganska återhållsamma om sina snedsteg i branchen. Även om det är filmer som är 10-20 år gamla, kanske inspelade alldeles i början av deras karriär hör man sällan prata missgynsamt om dem. I sin intervju säger Matthew Goode, som vi ska komma ihåg är mitt i promotionstadiet för filmed Leap Year, att citat ”Jag är säker på att massor av folk kommer säga att det är den sämsta filmen 2010”. Matthew Goode verkar vara ganska konstant anställd och är dessutom aktuell med prisbelönta filmed A Single Man. Varför skrev han ens under kontraktet för Leap Year? Var det för att han fick spela en bondläpp och göra en irländsk dialekt istället för sin sedvanliga engelska snobb?
”Det var huvudsakligen därför jag tog rollen – så att jag kunde åka hem på helgerna. Tro mig, det berodde inte på manuset.”
Han håller sin inte enbart till att kritisera sin senaste arbetsgivare utan ger även bröderna Weinstein en släng av sleven genom att klaga på att de inte marknadsför A Single Man ordentligt. Hans motspelare i Brideshead Revisited Ben Wishshaw var tydligen inte tillräckligt kreativ i sin roll, en roll som Matthew borde ha fått istället enligt honom själv. Frispråkig är han iallfall men är det uppfriskande eller respektlöst?
