Vad jag lärde mig av Storybook Style: America's Whimsical Homes of the Twenties

Fann Charlie Chaplins gård för några år sedan men har inte förrän nu lyckats läsa om Storybook Style. Författarna till boken hävdar att allt började under första världskriget. Det var första gången många amerikaner hade varit utanför sin hemstat, de landade i ett härjat Europa men trots kriget tog de intryck av de pittoreska gamla hus de såg, tyska schloss, franska chalets och holländska rijtjeshuizen. Av de som klarade sig hem helskinnade blev en del arkitekter, konstnärer och en hel del kom in i den blomstrande filmbranschen där det fanns ett stort behov av kulissbyggare. Just filmen gjorde att den stora massan som levde ett hårt liv kunde drömma sig bort i några timmar och se världen genom filmduken. Ett av de fantastiska främmande sagolika hus de kunde se var The Spadena House, byggt på Willat Film Studios som gjorde stumfilmer 1921. Det användes som kontor och för filminspelningar. Så småningom flyttades hela huset till Beverly Hills där det fortfarande bebos. 

Storybook Style hade en kort glansperiod under 1920-talet och stod för en arkitektur som var nästintill obyggbar, sneda fönster, romantiska balkonger, medeltida borgdetaljer, byggnader hämtade ur sagor. Ett Storybook Style-hus ska kännas som att man just klivit in i en saga. Stilen har även kallats Disneyfierad men faktum är att stilens period redan var slut när Disney studios öppnades i slutet av 1920-talet. Däremot låg studios nära de Storybook Style-hus som fanns i Hollywood så inspirationen var uppenbarligen från motsatt håll.

Boken nördar in sig på ett härligt sätt i detaljer, det finns sidor och åter sidor av smidda järnhandtag, duvslag och medeltida belysning. En av mina favoritdetaljer är "catslide roof", ett långt kurvigt tak som en skidbacke så att katten lätt kan komma upp på sin spanplats högst upp på taket.

---

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

Att blicka in i det förgångna

Man kan titta på gamla kartor och gamla bilder men det går aldrig att få en egentlig uppfattning om hur saker såg ut. En sucker för historia som jag är gillar jag att besöka gamla platser, ruiner, museer och slott och det är en kittlande tanke att inse att precis där man står gick ett korståg eller vandrade det dinosaurier en gång. Det är dock svårt att föreställa sig hur det såg ut exakt därför gillar jag att flitiga photoshoppare får det förgångna att möta nuet. På Flickr finns fotopoolen Looking Into The Past där man bland annat kan se det här:

På menyn för 130 år sedan

Bröstkorgen snörps åt så att du tappar andan. Din tjänsteflicka har just spänt korsetten och du känner hur hur valbenen skär in i revbenen. Något frasar bakom dig och det är den rubinröda klänningen från senaste säsongen i Paris. När juvelerna och den enorma hatten dignande av tygblommor är på är det dags att lämna ditt hem på 5th Avenue och stiga in i en hästdroska. Hästarna stannar framför Delmonico's. En redan klassisk New York restaurang som funnits i 60 år. Du leds in i den stora utsmyckade matsalen och när en gentleman skjutit in stolen under dig hamnar en meny i din hand.


Tack vare Miss Frank E. Buttolph vet vi vad de åt den där kvällen för 123 år sedan. Jag älskar en riktig samlarnörd och Buttolph var en av dem. Hon började samla menyer från 1851. Här är en av de första:

Hon fortsatte fram till sin död 1924. År 1899 donerade hon sin samling till New York Library men fortsatte bidra till den fram till sin död. Det var inte så att hon plockade med sig dem när hon var ute och åt utan hon samlade maniskt in dem från alla ställen hon kunde, hon var på restaurangägare, tjatade på dem tills de skickade henne menyerna, ibland gick hon in på restauranger själv och lade fram sin sak. Hon annonserade i tidningar och fick tidningar att skriva om henne. Samlingen bestod av 25,000 menyer vid hennes död. Ett fantastiskt historiedokument. Dels för att kunna veta vad som serverades på restauranger och dels för att de är otroligt vackra och dekorativa. Stora delar av samlingen finns digitalt, där kan man drömma sig bort till en frukost som serverades på Waldorf-Astoria en morgon 1906. Var hotellfrukostar bättre förr?

Rosenlund

Jag kommer inte ihåg att Rosenlund i Göteborg skulle vara något annat än en horgata, en grå trist eller rent av skrämmande gata där man helst inte skulle gå på kvällen, eller inte alls och speciellt inte själv. Har inte tidigare tänkt så mycket på det eller funderat på varför. Faktum är dock att den där deprimerande platsen är ett direkt resultat av 1970-talets stadsplanering. Förvånansvärt nog revs de gamla byggnaderna på det sena 70-talet. Man hade trott att rivningsvågen som pågått från tidigt 60-tal hade mattats av vid det laget och att en ny generation hade sett lite mer klartänkt på den historia och rikedom man förstörde. Från ett levande område med vackra träbyggnader där människor bodde, rörde sig, fikade, köpte fisk, softade vid kanalen blev Rosenlund ett dött betongområde.
Diskussionen pågår nu om vad som ska göras med Rosenlund, kommunens Anneli Hulthén och Owe Nilsson vill att området ska regenereras, att de tråkiga kontorsbyggnaderna ska byggas ut eller om, att folk ska kunna bo där, att vattenvägen ska användas "Platsen har potential att bli ett levande område fullt av liv och kreativitet." Alltså precis som det var innan 70-talets ombyggnader. Hittade ett intressant inlägg på yimby idag om Rosenlund där det diskuteras flitigt om vad som egentligen ska göras med området. Det första vore att göra sig av med all parkeringsyta i området, både vattenkanter tas upp av parkeringsplatser. Hvitfeldtsgatan är en stor farled, det uppmanar inte direkt till att stanna till och njuta av läget även fast man befinner sig mitt i staden.
Där det nu står klumpiga kontorshus fanns förut både bostadshus och affärer. Det gör lite ont i hjärtat att se de gamla bilderna men de kanske kan vara inspiration för hur det skulle kunna bli i framtiden.

Min Berlinmur

Oswald och Annelise träffades i mitten av 1940-talet. De bildade familj i slutet av decenniet och under omständigheter som är invecklade och oklara för mig hamnade Annelise och barnen i Sverige i mitten av 50-talet. Oswald stannade kvar i Tyskland och hamnade följaktligen så småningom bakom järnridån. 

Under sin uppväxt reste min mamma bara några gånger för att hälsa på i Tyskland. Det var svårt krångligt och dyrt att komma dit. Jag fick följa med dit när jag var tre år gammal. Några minnen har jag inte själv men jag har hört berättas att det innan resan fick fyllas i enorma mängder papper. Under besöket var mina föräldrar tvunga att registrera sig hos polisen fem gånger om dagen. Vid gränskontrollen på vägen tillbaka stoppades vi av gränspolien som sökte igenom bilen grundligt, de hittade en porslinsservis som var en gåva från min morfar. De lyfte upp tallrikarna och släppte dem en efter en, krossade dem mot asfalten. 

Mitt svaga minne kommer heller inte ihåg någonting från murens fall, jag är dock säker på att vi alla satt klistrade vid TVn. Sommaren efter for vi dit, fulla av förväntningar. Min morfar vars språk jag inte förstod pratade animerat om hur allt förändrats för dem. Han körde sin blåa trabant hejdlöst fort på de nu ändlösa vägarna. Han hade fått vänta många år på sin trabant och fick den kort före murens fall. Den byttes snart mot en BMW.

I Berlin träffade vi två släktingar, Helga och Hanni. De hade tagit del i protestmarscherna innan murens fall. De hade varit där och känt de upprörda stämmningarna. Vi besökte muren som nu var på väg att demoleras. Vi köpte en bit avhackad mur från en kvicktänkt profitör. Ibland när den där murbiten kommer på tal tar min mamma fram den och säger: "Den här representerar hopp för mig". Hon avskyr allt vad förtryck och frihetsberövning heter och för henne var muren en fysisk och psykisk blockering. Som ett stryckgrepp stoppar luftflödet stoppades hennes relation till sin pappa, sin älskade mormor och sin härkomst. 

År 2004 reste jag till Berlin igen och jag träffade Helga och Hanni. Två åldriga men ack så energiska akademiker. De sprang fram, virvlade mellan alla Berlins kulturinstanser och orerade på sprudlande tyska och jag försökte följa i deras hälar med pinsamt dålig skoltyska. Vi gick Unter den Linden upp och de pekade på alla gamla magnifika byggnader. "Ruiner allting" sa de. De kom till Berlin från landsbygden efter krigsslutet och fann en stad i rykande ruiner. Idag är allt återställt i din forna glans runt Museuminsel men det märks att historien är tung. Det märks på allt från kulhålen i stenfasaderna till den ryckiga arkitekturen där pompigt blandas med nergånget och glas och stål, till atmosfären. 

Helga och Hanni har tillbringat den större delen av sina liv i den akademiska världen och i DDR. De hade trygga jobb, stort umgänge och mycket tid för konsten, speciellt klassisk musik. De talade flytande ryska och reste ibland till öst under DDR. De var medlemmar i socialistpartiet eftersom det var underförstått att man var tvungen att vara det, inte för att de var särskilt politiska. Sett genom deras ögon var DDR inte så värst dåligt. Det fanns ingen arbetslöshet, ingen kriminalitet, ingen fattigdom. De upplevde det inte så mycket som ett fängelse. Det som saknades i konsumption av lyxvaror fanns istället i trygghet och sammanhållning. De säger att de bor i Östberlin och de menar det och inte östra Berlin. De är lite för gamla för att uppskatta mångkulturen, de trivs bäst med en middag på Vier Jahreseiten och en symfonikonsert på konserthuset.

Nu när det känns så naturligt att Berlin är en stad och att Tyskland är ett land finner jag det ofattbart hur folket och resten av världen tillät landet delas och att det bara för 20 år sedan gick en mur rätt igenom det moderna Europa. Istället för att försöka förstå nöjer jag med mig att se det som ett bevis på alltings föränderliget, inget kan tas för givet och ingenting är hopplöst.