Vad jag lärde mig av Storybook Style: America's Whimsical Homes of the Twenties

Fann Charlie Chaplins gård för några år sedan men har inte förrän nu lyckats läsa om Storybook Style. Författarna till boken hävdar att allt började under första världskriget. Det var första gången många amerikaner hade varit utanför sin hemstat, de landade i ett härjat Europa men trots kriget tog de intryck av de pittoreska gamla hus de såg, tyska schloss, franska chalets och holländska rijtjeshuizen. Av de som klarade sig hem helskinnade blev en del arkitekter, konstnärer och en hel del kom in i den blomstrande filmbranschen där det fanns ett stort behov av kulissbyggare. Just filmen gjorde att den stora massan som levde ett hårt liv kunde drömma sig bort i några timmar och se världen genom filmduken. Ett av de fantastiska främmande sagolika hus de kunde se var The Spadena House, byggt på Willat Film Studios som gjorde stumfilmer 1921. Det användes som kontor och för filminspelningar. Så småningom flyttades hela huset till Beverly Hills där det fortfarande bebos. 

Storybook Style hade en kort glansperiod under 1920-talet och stod för en arkitektur som var nästintill obyggbar, sneda fönster, romantiska balkonger, medeltida borgdetaljer, byggnader hämtade ur sagor. Ett Storybook Style-hus ska kännas som att man just klivit in i en saga. Stilen har även kallats Disneyfierad men faktum är att stilens period redan var slut när Disney studios öppnades i slutet av 1920-talet. Däremot låg studios nära de Storybook Style-hus som fanns i Hollywood så inspirationen var uppenbarligen från motsatt håll.

Boken nördar in sig på ett härligt sätt i detaljer, det finns sidor och åter sidor av smidda järnhandtag, duvslag och medeltida belysning. En av mina favoritdetaljer är "catslide roof", ett långt kurvigt tak som en skidbacke så att katten lätt kan komma upp på sin spanplats högst upp på taket.

---

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

Byggnader som inte finns längre #1 - Maison du Peuple

Belgien har inte bara himmelsk öl, choklad och våfflor de har dessutom några av världshistoriens vackraste byggnader. Jag var i Gent för ett tag sedan och snubblade ideligen eftersom min blick var konstant vänd uppåt. Förutom gamla fantastiska byggnader som är 400-500 år gamla finns oväntat mycket 30-talsarkitektur och art deco. Det fanns en folkrörelse som kallades Vooruit (framåt) som har en antal underbara byggnader i Gent men den mest imponerande enligt mig är det här tidigare tidningskontoret som nu verkar stå tomt.

En liknande rörelse antar jag stog bakom idén att bygga folkets hus i Bryssel. Jobbet gick till Victor Horta och det här blev hans viktigaste byggnad. Han ritade upp 8500 kvadratmeter och tillät plats för kontor, butiker, mötessalar, caféer och teater. Det byggdes i vitt stål och stog slutligen klart 1899, det räknas som ett av de viktigaste modernistiska byggnaderna och Hortas bästa.

Sedan kom 60-talet med sitt rivbegär och futuristiska planer och och Mainson du Peuple sattes på rivningslistan. Folket protesterade och 700 arkitekter från världen över protesterade men inget hjälpte. Byggnaden revs 1965 och på dess plats byggdes denna betongklump med tillhörande skyskrapa.



Läs även andra bloggares åsikter om Arkitektur, Victor Horta, art deco, bryssel

En fest man hade velat vara med på #1

Den 23 januari 1931 samlades arkitekter och New Yorks sociala elit för en maskeradbal på Hotel Astor. Society of Beaux-Arts Architects hade grundats 1894 och många av de verksamma arkitekterna i New York hade studerat på École des Beaux-Arts i Paris. År 1914 var första gången de ordnade en maskeradbal. Temat var Venedig genom tiderna och festen var så lyckad att den blev en av de stora tillställningarna på den sociala kalendern. Temana var ofta klassiska men 1931 blickade de framåt med "Fête Moderne - a Fantasie in Flame and Silver". En tidningsannons lovade att man skulle bli bjuden på något "modernistiskt, futuristiskt, kubistiskt, altruistiskt, mystiskt, arkitektiskt och feministiskt". Trots att en finanskris rådde sålde alla biljetter slut.

Balsalen var klädd i svart material mot vilket hängde enorma stycken av flammande rött och silver. En huvudgata var uppbyggd i mitten i kubistisk stil med modernistiska träd längsmed. En orkester dirigerad av arkitekten Kenneth Muchison spelade pneumatiska maskiner, ångpipor, skeppsvisslor och hammare. En dockteater spelade med robotor hängda på ståltrådar. Balletdansare utförde en modernistisk tolkning av blues.

Gäster som dök upp i vanliga utklädningskläder som cowboy eller sheriff skulle bli portade, men en trafikpolis från Mars var välkommen.
Mitt i all denna kakofoni och överdåniga synintryck vandrar ett antal män i otympliga kostymer omrking. De är dåtidens verksamma arkitekter och historiskt sett några av de mest nydanande och genialiska, från en tid då vi lämnade det förgångna och sprang in i framtiden, byggde byggnader som trotsade alla naturlagar och skapade ikoniska verk.

På bilden ser du Stewart Walker som Fuller Building, Leonard Schultze som Waldorf-Astoria, Ely Jacques Kahn som the Squibb Building, William Van Alen som Chrysler Building, Ralph Walker som Wall Street Building och Joseph Freedlander som New Yorks stadsmuseum.  

Slottskogens ålderdomshem

I avdelningen arkitektoriska våldtäkter har vi idag kommit till Slottskogens ålderdomshem. Nedanför slänten från Naturhistoriska museet på slutet av Vegagatan låg förut en ståtlig byggnad där Göteborgs gamla kunde få tillbringa sina sista dagar. Tyvärr vet jag alldeles för lite om historien runt byggnaden och när den revs men det jag vet är att den ersattes av den här betongklumpen någongång under den vettlösa rivningsguldåldern på 60- och 70-talet. Den här vårdcentralen är den första byggnaden på gatan som sedan fortsätter i samma betongstuk med den gråa och livlösa Nordostpassagen. Här fanns förut arbetarhem.

De var vänliga nog att lämna kvar staketet.

Det pågår nu diskussioner om flera döda betongområden i Göteborg och vad man ska gör med dem för att få en livligare stad. Idag läste jag Jan Jörnmarks inlägg på Yimby om Skanstorget, en plats som ligger mitt i staden på en historiskt ytterst intressant plats. Det var förut en levande plats med marknad och rörelse men är idag en parkeringsplats och en gräsplätt så deprimerande att ingen vill hänga där. Tydligen fanns planer på att gräva under jord för att ersätta parkeringsplatser och göra något av platsen men det fanns inga pengar att gräva för. Tanken på att inte ersätta parkeringsplatserna verkar inte finnas. Där man tidigare kunde röra sig fritt i staden är det nu reserverat för bilar.  

När jag ändå är inte på att bil-basha kan nämnas att Aftonbladets löpsedel idag handlade om en äldre kvinna som misshandlades för en parkeringsplats.  

Biografnostalgi

Jag är inte lastgammal men jag kommer ihåg när det fanns runt åtta-nio biografer att välja mellan i Göteborg, det var inom detta decennium. Nu finns det tre. Bions guldålder var ju förvisso slut någon gång på 50-talet när TV började konkurrera men film som konst och nöje har ersatts av multiplexmonopol. Hur SF fick biomonopol i Sverige vet jag inte men filmlandskapet har blivit så oändligt mycket tråkigare. Trots stora protester så var det ingen som gjorde något för att rädda Palladium för några år sedan. Royal har tack vare eldsjälar återuppstått som Roy men satsar nästan mest på Opera. Capitol har Cinemateket som har sin publik, inte någon bred sådan. Tanken på att gå på bio försuras av insikten att det innebär att stå i en oändlig kö för att vänta på alla som av någon anledning måste förtära baljor av popcorn och kolsyra när de ser på film, betala över hundra kronor och sedan utsättas för 20 minuters reklam i en tråkig opersonlig plyschsal innan filmen börjar.
För ett tag sedan var jag inne på Lagerhaus på Östra Hamngatan, jag vet inte varför men jag hade inte tidigare reflekterat över att det var en gammal biograf. Balkongen där det nu finns en pocketshop har kvar originaldekoren som består av vriden metall över tyg. Det är ett konstverk i sig. Biografen öppnades 1908 och annonserades som "Skandinaviens största och elegantaste biografetablissement". Här installerades den andra av landets två biograforglar. Under stumfilmsepoken hade Cosmorama en egen tiomannaorkester. År 1930 hade den första svenska talfilmen premiär, så avskedades orkestern och en ljudanläggning installerades. Vi sökmotorn Charlotta kan man hitta fantastiska gamla bilder, bland annat de här.

 

2DVZHDCNKJES

Charlie Chaplins innergård

Min dator är mitt arbetsverktyg och jag använder den till att jobba men tyvärr är den uppkopplad till internet och där finns ju hur mycket information som helst och det i kombination med väldigt låga halter självdisciplin mycket wilf och lite verkstad. Ungefär 7% är effektiv arbetstid och resten går åt till wilfing. På kvällen när jag inser detta blir jag alltid arg och straffar mig själv med att ha tråkigt. Hur som helst resulterar detta i att jag hittar mängder med information och efter som jag är en uppskattare av arkitektur och 30-talets Hollywood var det ett guldgruva att hitta fenomenet Storybook Style. Det är hus som byggdes för filmer, ofta spelande rollen som häxans eller de konstiga trollens hus, under 20- och 30-talet. Jag antar att många av dem revs eller försvann men en del har tillvaratagits och finns i samhället som fungerande hus. Tänk så tungvattnande att bo i ett riktigt sagohus. Ett av mina favoriter är ett hus som läts byggas av Charlie Chaplin 1922 som små ungkarlslyor nära studion. Han själv bodde i en stuga, John Barrymore, Rudolph Valentino i en tredje och Douglas Fairbanks Sr i en fjärde. En av stugorna beboddes tydligen av Judy Garland ett tag som höll vilda fester på innergården. Tänk att få vara en liten fluga på väggen där. Jag blir matt av att tänka på det. John Barrymores son tog sedan över hans stuga och det var där Drew Barrymore föddes. Huset började förfalla och användes ett tag bara som lager men som tur var lade någon ner pengar på att rusta upp det och det hyrs fortfarande ut till skådespelare.