Nostalgiporr #1

Hittade för den löjliga kostnaden av 10 kronor en personporträttbok av Barbro Alving utgiven på 80-talet men de flesta intervjuer genomförda på 50-talet. Profiler heter den och innefattar många av 1900-talet stora kulturpersonligheter. En av dem var Bo Bergman, poet och ledamot i Svenska Akademin. Bang träffade honom 1956. Då var han 87 år gammal, han skulle sedan leva till en ålder av 98. I ett parti pratar han om det Stockholm som håller på att förändras.

Bo Bergman har levt ett stort stycke Stockholmshistoria, och han lever ett stycke nu i staden som grävskoporna modellerar om, staden som han "ej längre känns riktigt vid".
"Nej, jag menar inte att vi ska fastna i gammal idyll, det går ju framåt och ska så vara. Häromdagen såg jag i ett bankfönster en ritning på hur det ska bli - det blir ju en ny stad, visserligen, men en lika stilig som våra barn och barnbarn får glädje av.
Men Stockholm är ganska odrägligt nu, nu när vi har att leva här. Det är hela den här brytningen mellan gammalt och nytt med bostadsproblem och trafikproblem och ungdomsproblem - stan blir så förfärligt nervös av allt detta. Och den har fått ett obehagligt drag, tänk på den här olidliga knoddäna kappkörningen på Strandvägen, och t.o.m på Djurgården får man rädda sig halvt i diket.
Och så finns det ju ting som är ren vandalism, och komplett onödig vandalism... Varför fördärvades Hamngatan med insprängda moderna hus, där det fanns underbara gamla patricierhus, förut?"

Jag föddes över 30 år efter den tid Bo Bergman beskriver men jag känner samma sorg för städer som förstördes i 60-talets riv-fint-och-bygg-upp-fult mentalitet. Jag har aldrig upplevt staden som den var men tar mig ändå friheten att vara nostalgisk. Undrar hur Bo Bergman hade reagerat om han såg dagens innerstadstrafik och hur motorvägar går rakt igenom stadskärnan?