Vivian Maier

Vivian Maier föddes 1926 i Frankrike och jobbade som nanny i Chicago i stort sett hela livet, hon höll sig för sig själv och var inte särskilt social även fast barnen hon jobbade med tyckte hon var fantastisk, som en Mary Poppins. Hon hade ett förråd som hon så småningom inte längre betalade hyran för. Företaget sålde ut hennes saker på auktion år 2007 och en av köparna var John Maloof, en mäklare som skrev en bok om sitt område i Chicago. Lådorna innehöll negativ och han tänkte att det kanske fanns några av hans område. När han började titta igenom dem fann han dock vad som bara kan beskrivas som en fotografisk skatt. Bild efter bild innehöll fascinerande vackra gatubilder. Han visste ingenting om fotografi men kände instinktivt att det måste vara av hög konstnärlig kvalité. De flesta bilderna är från 50- och 60-talets Chicago. De fångar människor och gatuscener, en inblick i det förgångna och det förlorade.

John började gå igenom låda efter låda och scanna in bilder. Han lyckades få tag på de som köpt de andra lådorna och köpte tillbaka dem från dem. Han började scanna in bilderna och fastän han har gjort detta nästan på heltid i flera år har han fortfarande mängder av jobb framför sig. Det finns uppskattningsvis 30,000 bilder och många av dem ligger i oframkallade filmrullar. Det är en svindlande tanke. Dels att Vivian tog alla dessa fantastiska bilder och i stort sett aldrig framkallade dem. Dels att de låg på en vind i flera decennium och att de lätt kunde kastats på soptippen och vi hade gått miste om detta livsverk.

Till en början visste John ingenting om vem fotografen var, tillslut dök ett namn upp på ett kuvert i samlingen. När han väl googlade henne hittade han en dödsannons publicerad dagen innan. Varken han eller vi kommer få svar på några frågor. Hans öde är också fachinerande. Från ingenstans kom denna gåva och med den ansvar. Hur ska detta förvaltas? Han har dessutom blivit intresserad av gatufotografi själv. Just nu jobbar han på en bok och en dokumentär om Vivian. Samtidigt kommer fler och fler bilder till dagens ljus. Vem vet vad som finns på dem?

20-talet i färg

Runt förra sekelskiftet utvecklade Claude Friese-Greene, en brittisk brittisk fotograf och filmare en metod för att framställa rörliga färgfilmbilder. Han kallade det Biocolour, en teknik där den vanliga svart-vita filmen gick igenom två färgfilter, eftersom det gjorde att bilden flimrade så kördes filmen snabbare än vanligt. År 1911 blev han dragen inför rätta av skaparna bakom Kinemacolor, en liknande teknik. Rätten dömde till Kinemacolors fördel och han fick inte använda sin teknik, fram till rätten ändrade sig igen 1915.

På 20-talet reste Friese-Greene genom Storbritannien och filmade från norr till söder. Detta material har nyligen fått nytt liv, British Film Institute har restaurerat filmerna och det fick ligga till grund för en BBCserie om 20-talet i färg. Filmen som kallades The Open Road finns att få tag på från BFI. Många fina klipp ligger dock på youtube. Det är fantastiskt att se så klara filmbilder från 20-talet, bland annat här ett London bara 9 år efter första världskrigets slut, de kvinnor vi ser vid The Cenotaph är troligtvis änkor från kriget. Mycket av arkitekturen är den samma men ställen som nu är svalda av snabb trafik som Marble Arch var fortfarande tillgänligt, flickor i fina klänningar och hattar trängs med ett hav av kostymklädda män på Petticoat Lane.

Att blicka in i det förgångna

Man kan titta på gamla kartor och gamla bilder men det går aldrig att få en egentlig uppfattning om hur saker såg ut. En sucker för historia som jag är gillar jag att besöka gamla platser, ruiner, museer och slott och det är en kittlande tanke att inse att precis där man står gick ett korståg eller vandrade det dinosaurier en gång. Det är dock svårt att föreställa sig hur det såg ut exakt därför gillar jag att flitiga photoshoppare får det förgångna att möta nuet. På Flickr finns fotopoolen Looking Into The Past där man bland annat kan se det här:

Dagens Trivia: Autochrome

Jag var på semester nyligen och bland alla syn- och hörselintryck uppstod massor av frågor. Ibland önskar jag att jag hade en superhjärna som faktiskt kom ihåg information som den fått tillgodo. Men det gör jag inte, jag kommer ihåg ytterst lite. Därför är det bra att skriva ner saker. En hel lista skrev jag och nu när jag tar reda på saker är det lika bra att redovisa dem någonstans så att man inte glömmer av dem igen så det gör jag här. Jag var på Salzburg Museum och de hade en specialutställning om ärkehertig Heinrich Ferdinand von Habsburg-Lothringen. Han var en skön mångsysslare (som det oftast är lätt att vara när man är ekonomiskt oberoende) som både målade, fotograferade gillade bilar och aviation. På utställningen visades några bilder som han hade tagit i Alperna. Först undrade jag varför de hade nytagna bilder på en gammal utställning men sedan läste jag bildtexterna och upplystes om att de var tagna runt 1910. Kvalitén var så otroligt bra att de såg nytagna ut, kanske ser motivet dessutom likadant ut fortfarande (förutom att glaciärerna krymt med 60% hej miljöförstöring). Bilderna var tagna med Autochromeplattor, framtagna av bröderna Lumiére år 1903 och började säljas 1907. Jag har sett Autochromebilder förut men inte tidigare studerat det närmare. Effekten framställs genom att ett mosaiklager av färgad potatisstärkelse läggs på en glasplatta. Bilden framkallas först som ett negativ och sedan som en positiv. Vissa delar av processen är nu okända även fast nya entusiaster har börjat försöka framställa nya Autochromefoton. Autochrome tillverkades fram till 30-talet då de traditionella filmrullarna uppfanns. Det var uppenbarligen extremt dyrt och omständigt att forografera med Autochrome men vilken kulturskatt som kvarlämnats.

Den franska bankmannen Albert Kahn stod bakom 72000 bilder mellan 1909 och 1930 över hela världen. Han ville skildra världen i kritiska ögonblick och dokumentera olika kulturer i syfte att öka förståelse och kunskap. En unik insyn i hur världen såg ut för runt hundra år sedan. Jag häpnar fortfarande över hur tydliga de här bilderna är. Inte den påmålade konstlade färgen som man ofta ser på porträttbilder från 30- och 40-talet och inte de överdrivna popfärgerna på 60-talsbilder utan riktiga naturliga färger. Det är underbart. Det finns två grupper på Flickr med fantastiska Autochromebilder.

Film av Bröderna Lumiére där de har lagt till all färg för hand. Pilligt kanske men så vackert.