På menyn för 130 år sedan

Bröstkorgen snörps åt så att du tappar andan. Din tjänsteflicka har just spänt korsetten och du känner hur hur valbenen skär in i revbenen. Något frasar bakom dig och det är den rubinröda klänningen från senaste säsongen i Paris. När juvelerna och den enorma hatten dignande av tygblommor är på är det dags att lämna ditt hem på 5th Avenue och stiga in i en hästdroska. Hästarna stannar framför Delmonico's. En redan klassisk New York restaurang som funnits i 60 år. Du leds in i den stora utsmyckade matsalen och när en gentleman skjutit in stolen under dig hamnar en meny i din hand.


Tack vare Miss Frank E. Buttolph vet vi vad de åt den där kvällen för 123 år sedan. Jag älskar en riktig samlarnörd och Buttolph var en av dem. Hon började samla menyer från 1851. Här är en av de första:

Hon fortsatte fram till sin död 1924. År 1899 donerade hon sin samling till New York Library men fortsatte bidra till den fram till sin död. Det var inte så att hon plockade med sig dem när hon var ute och åt utan hon samlade maniskt in dem från alla ställen hon kunde, hon var på restaurangägare, tjatade på dem tills de skickade henne menyerna, ibland gick hon in på restauranger själv och lade fram sin sak. Hon annonserade i tidningar och fick tidningar att skriva om henne. Samlingen bestod av 25,000 menyer vid hennes död. Ett fantastiskt historiedokument. Dels för att kunna veta vad som serverades på restauranger och dels för att de är otroligt vackra och dekorativa. Stora delar av samlingen finns digitalt, där kan man drömma sig bort till en frukost som serverades på Waldorf-Astoria en morgon 1906. Var hotellfrukostar bättre förr?

På vinden

Underliga ljud hörs från vinden, man går på darriga ben upp för den knarrande trappan och hämtar mod att glänta på dörren för att se...

Vinden är och har alltid varit ett utmärkt tema för vild fantasi, ett perfekt verktyg för skräckfilmer och böcker. En av litteraturens mest berömda teman är vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre. Kvinnan på vinden har fått vara föremål för många teorier.

Om det inte är något skräckfyllt som gömts och glömts på vinden så kan det vara något värdefullt. British Film Institute har dragit igång en jakt på en av Hitchcocks försvunna filmer. The Mountain Eagle spelades in 1926 och visades i Tyskland och Storbritannien men alla kopior har försvunnit och ingen har sett den sedan 1920-talet. BFI vill nu att alla ska kolla sina vindar så att den inte ligger och skräpar någonstans.

Om det är något jag älskar så är det en nyhetstory om att något som legat gömt på en vind kommit fram i dagens ljus, och bara tanken på vad som fortfarande ligger oupptäckt. Minns till exempel en vintage Bugatti som dammat i ett garage. Det behöver inte ens ha varit gömt, ibland har folk haft klenoder skräpande i sina hem, som en Fra Angelicotavla som hittades för några år sedan och såldes för cirka 20 miljoner kronor.

Jag har nyligen läst Bill Brysons biografi om Shakespeare och till skillnad från de andra tusentals böcker som skrivits om honom så är den här väldigt tunn. Det är nämligen så att man vet ytterst lite om honom. Det finns olika teorier om att han inte skrev sina verk själv och en handfull kandidater som utpekats som den verklige Shakespeare. Det finns register som talar om att han föddes, gifte sig, fick barn, skrev ett testamente och dog, mellan det finns det ytterst få omnämnanden om honom någonstans. Ingen biografi skrevs om honom under hans levnadstid, den första skrev ett 50-tal år efter hans död och de missade att tala med hans kvarlevande släktingar som hade kunnat berätta värdefull information. Det enda som kvarstår från hans penna är en signatur som man ändå inte är helt säker på är hans. Alla hans originalmanus är borta. En kopia på hans testamente finns kvar där han nämner en silverskål. Den skålen kanske står i någons skåp. En låda med hans originalmanus kanske ligger på någons vind. Vem vet?

Crazy Eyes

För ett tag sedan fick jag låna boxar med serien How I Met Your Mother som jag tidigare hade ignorerat eftersom jag trodde att det var en dålig sitcom. Det är i själva verket en bra sitcom. Nyss såg jag avsnittet Swarley där karaktären Marshall dejtar en tjej som hans kompisar genast varnar honom för med hänvisning till att hon har "Crazy Eyes". Teorin är att man kan se direkt på vissa tjejer att de är psykfall.

Igår såg jag Black Narcissus. En film av Michael Powell och Emeric Pressburger som på senare år blivit posthumt prisade för vad de gjorde för den engelska filmen. Det är filmad 1947 i ett England som var svårt härgat efter kriget. Trots detta har de gjort en oerhört vacker film som utspelar sig i Himalaya där anglikanska nunnor från Calcutta öppnar ett nytt kloster i ett från världen avskärmat område. Landskapet är målade paneler som fotografen trots allt lyckats fånga väldigt vackert. Flera skådespelare är britter som svartmålat sig själva, de verkar vara lite förvirrande angående vilken kultur det egentligen är de skildrar och vissa scener ser ut att vara filmade i Kew Gardens men jag är helt beredd att köpa allt det. Två scener är så utstickande att de träffar en i hjärtat. En är när man blir fullständigt övertygad om att Syster Ruth som har problem att anpassa sig till nunnelivet totalt har förlorat sina sinnens fulla bruk. Hon personifierar crazy eyes.

Den andra är några scener tidigare när hon bytt från sin heltäckande nunnedräkt till en figursydd röd klänning för att provocera syster Clodagh. De sitter mitt emot varandra, Clodagh med en bibel och Ruth med ett rött läppstift som hon börjar applicera. Aldrig har läppstiftsmålande varit så laddat.

Det påminner mig även om en diskussion som förts i Mark Kermodes filmprogram. Han gjorde en lysande sågning av Sex and the City 2 där han koncentrerade sig på den imperialistiska konsumistiska delen av filmen (och lämnade de feministiska problemet till andra som uttryckt sig bättre) och bland annat vid ett tillfälle utbrister "Imperialist American Pig Dogs!" och senare sjunger Internationalen. Detta fick senare någon att skriva in och kommentera att oavsett kvalitén på filmen så är det så ovanligt att en film går upp på biograferna som har i stort sett enbart kvinnliga huvudpersoner att man kanske ser den endast därför. Det här är tragiskt men sant. För 60-70 år sedan när den kvinnliga frigöreslen fortfarande hade lång väg att gå handlade många av storfilmerna om riktiga kvinnor med riktiga komplexa problem. Då var publiken till stor del vuxna människor och vuxna kvinnor. Nu är publiken för att citera Kermode 15-åriga pojkar. Under fotbolls-VM har biograferna visat filmer för målgruppen som inte är intresserade av fotboll, alltså kvinnor. Kermode berättar mer om det här:

Norska Sjömanskyrkan

I dagens GP kan man läsa att Norska Sjömanskyrkan ska rivas. Jag är varken norsk eller sjöman och jag är inte kyrkobesökare men jag gillar verkligen kyrkan. Mitt emellan opersonliga mastodontbyggnader och hårt trafikerade bilvägar på Skånegatan är den ett litet luftrum. På ena sidan är en megabiograf och på andra sidan en enorm skola och så ligger där en liten söt kyrka med takplattor och klocktorn i trä omgiven av en trädgård. Tydligen ska byggnaden rivas och kyrkan tillsammans med Smyrnakyrkan ska bygga något nytt på tomten. Den nuvarande byggnaden ser gammal ut men är endast från 1958. Göteborg förlorar ännu en fin byggnad. Förhoppningsvis ersätts den av något likvärdigt fint.