onsdag 25 november 2009

Biografnostalgi

Jag är inte lastgammal men jag kommer ihåg när det fanns runt åtta-nio biografer att välja mellan i Göteborg, det var inom detta decennium. Nu finns det tre. Bions guldålder var ju förvisso slut någon gång på 50-talet när TV började konkurrera men film som konst och nöje har ersatts av multiplexmonopol. Hur SF fick biomonopol i Sverige vet jag inte men filmlandskapet har blivit så oändligt mycket tråkigare. Trots stora protester så var det ingen som gjorde något för att rädda Palladium för några år sedan. Royal har tack vare eldsjälar återuppstått som Roy men satsar nästan mest på Opera. Capitol har Cinemateket som har sin publik, inte någon bred sådan. Tanken på att gå på bio försuras av insikten att det innebär att stå i en oändlig kö för att vänta på alla som av någon anledning måste förtära baljor av popcorn och kolsyra när de ser på film, betala över hundra kronor och sedan utsättas för 20 minuters reklam i en tråkig opersonlig plyschsal innan filmen börjar.
För ett tag sedan var jag inne på Lagerhaus på Östra Hamngatan, jag vet inte varför men jag hade inte tidigare reflekterat över att det var en gammal biograf. Balkongen där det nu finns en pocketshop har kvar originaldekoren som består av vriden metall över tyg. Det är ett konstverk i sig. Biografen öppnades 1908 och annonserades som "Skandinaviens största och elegantaste biografetablissement". Här installerades den andra av landets två biograforglar. Under stumfilmsepoken hade Cosmorama en egen tiomannaorkester. År 1930 hade den första svenska talfilmen premiär, så avskedades orkestern och en ljudanläggning installerades. Vi sökmotorn Charlotta kan man hitta fantastiska gamla bilder, bland annat de här.

 




2DVZHDCNKJES

tisdag 17 november 2009

Audrey Hepburns bröllopsklänning


Audrey Hepburn var inte bara störande vacker och begåvad hon var dessutom en filantrop och jävligt snygg i kläder. I december kommer ett antal av hennes klänningar auktioneras ut i London. Hon upptäckte tidigt designern Hubert de Givenchy och skrev därefter in i sina filmkontrakt att han skulle designa alla hennes kläder. Hon rensade ofta ur sin garderog och gav klänningarna som en gåva till sin vän Tanja Busmann. Ett antal av hennes klädskatt ska nu auktioneras. Bland annat finns ett antal små svarta klänningar som definierade hennes stil och så finns bröllopsklänningen. Den hon beställde inför sitt bröllop med James Hanson. Det var 1952 och en 23-årig Audrey var i Rom för att filma Roman Holiday. Hon hittade Fontanasystrarna och efter att ha tillbringat timtals i deras ateljé fanns en färdig sidenklänning. En kort tid innan bröllop bröt hon av förlovningen och klänningen hängde oanvänd i sitt fodral. Audrey sa till systrarna att:
Jag vill att min klänning ska bäras av en annan kvinna vid hennes bröllop, kanske någon som aldrig skulle kunna ha råd med en klänning som min - den vackraste och fattigaste flickan ni kan hitta.
Systrarna sökte och hittade Amabile Altobella, en fattig flicka som bodde i en by som härgats av fascismen. Hon gifte sig i klänningen och har berättat att hennes äktenskap blev lyckligt och långvarigt. Klänningen har nu letats upp och ska säljas på auktionen med väntat budpris på £8000-12000. Mycket av kläderna ligger runt samma pris. Hälften av pengarna kommer att gå till Hepburns barnfond. Åh, den som hade råd. 

tisdag 10 november 2009

Min Berlinmur



Oswald och Annelise träffades i mitten av 1940-talet. De bildade familj i slutet av decenniet och under omständigheter som är invecklade och oklara för mig hamnade Annelise och barnen i Sverige i mitten av 50-talet. Oswald stannade kvar i Tyskland och hamnade följaktligen så småningom bakom järnridån. 

Under sin uppväxt reste min mamma bara några gånger för att hälsa på i Tyskland. Det var svårt krångligt och dyrt att komma dit. Jag fick följa med dit när jag var tre år gammal. Några minnen har jag inte själv men jag har hört berättas att det innan resan fick fyllas i enorma mängder papper. Under besöket var mina föräldrar tvunga att registrera sig hos polisen fem gånger om dagen. Vid gränskontrollen på vägen tillbaka stoppades vi av gränspolien som sökte igenom bilen grundligt, de hittade en porslinsservis som var en gåva från min morfar. De lyfte upp tallrikarna och släppte dem en efter en, krossade dem mot asfalten. 

Mitt svaga minne kommer heller inte ihåg någonting från murens fall, jag är dock säker på att vi alla satt klistrade vid TVn. Sommaren efter for vi dit, fulla av förväntningar. Min morfar vars språk jag inte förstod pratade animerat om hur allt förändrats för dem. Han körde sin blåa trabant hejdlöst fort på de nu ändlösa vägarna. Han hade fått vänta många år på sin trabant och fick den kort före murens fall. Den byttes snart mot en BMW.

I Berlin träffade vi två släktingar, Helga och Hanni. De hade tagit del i protestmarscherna innan murens fall. De hade varit där och känt de upprörda stämmningarna. Vi besökte muren som nu var på väg att demoleras. Vi köpte en bit avhackad mur från en kvicktänkt profitör. Ibland när den där murbiten kommer på tal tar min mamma fram den och säger: "Den här representerar hopp för mig". Hon avskyr allt vad förtryck och frihetsberövning heter och för henne var muren en fysisk och psykisk blockering. Som ett stryckgrepp stoppar luftflödet stoppades hennes relation till sin pappa, sin älskade mormor och sin härkomst. 

År 2004 reste jag till Berlin igen och jag träffade Helga och Hanni. Två åldriga men ack så energiska akademiker. De sprang fram, virvlade mellan alla Berlins kulturinstanser och orerade på sprudlande tyska och jag försökte följa i deras hälar med pinsamt dålig skoltyska. Vi gick Unter den Linden upp och de pekade på alla gamla magnifika byggnader. "Ruiner allting" sa de. De kom till Berlin från landsbygden efter krigsslutet och fann en stad i rykande ruiner. Idag är allt återställt i din forna glans runt Museuminsel men det märks att historien är tung. Det märks på allt från kulhålen i stenfasaderna till den ryckiga arkitekturen där pompigt blandas med nergånget och glas och stål, till atmosfären. 

Helga och Hanni har tillbringat den större delen av sina liv i den akademiska världen och i DDR. De hade trygga jobb, stort umgänge och mycket tid för konsten, speciellt klassisk musik. De talade flytande ryska och reste ibland till öst under DDR. De var medlemmar i socialistpartiet eftersom det var underförstått att man var tvungen att vara det, inte för att de var särskilt politiska. Sett genom deras ögon var DDR inte så värst dåligt. Det fanns ingen arbetslöshet, ingen kriminalitet, ingen fattigdom. De upplevde det inte så mycket som ett fängelse. Det som saknades i konsumption av lyxvaror fanns istället i trygghet och sammanhållning. De säger att de bor i Östberlin och de menar det och inte östra Berlin. De är lite för gamla för att uppskatta mångkulturen, de trivs bäst med en middag på Vier Jahreseiten och en symfonikonsert på konserthuset.

Nu när det känns så naturligt att Berlin är en stad och att Tyskland är ett land finner jag det ofattbart hur folket och resten av världen tillät landet delas och att det bara för 20 år sedan gick en mur rätt igenom det moderna Europa. Istället för att försöka förstå nöjer jag med mig att se det som ett bevis på alltings föränderliget, inget kan tas för givet och ingenting är hopplöst.

måndag 2 november 2009

Krig i New York. Konst Vs. Reklam.

En debatt har länge pågått i periferin om vad vårt gemensamma stadsrum ska innehålla. Oftast är det en debatt som bara pågår i debattartiklar och bloggar men ibland tas faktiska aktioner. För ett antal år sedan läste Lars Bjurström, kommunalråd för socialdemokraterna i Örebro Naomi Kleins bok No Logo och började fundera på hur företags budskap påverkade människor. Det ledde till ett beslut att sluta affischera stadens bussar med reklam. Han sa vid tillfället:
Reklamen invaderar varje ledigt utrymme i samhället och ockuperar människors tankar och drömmar.
I New York finns liknande tankar. Förra veckan tog ett gäng aktivister handfastligen några burkar vit färg och gick ut för att måla över stadens reklamskyltar. Initiativtagaren är Jordan Seiler, grundare av gruppen Public Ad Campaign som vill ifrågasätta användandet av det offentliga rummet.


- Vi bombarderas av reklam varje dag. Reklamen tror att den offentliga miljön är till salu men offentliga platser är inte nödvändigtvis kommersiella säger Jordan Seiler till The New York Times.

Aktivisterna målade över ett antal afficher men så fort de var klara dök en grupp män upp för att återigen sätta upp reklamafficher. De målades snabbt vita igen och det fortsatte så några gånger. Vid slutet av dagen hade fem aktivister arresterats på oklara grunder. Några av de vita ytorna fylldes senare med konstverk.