Min Berlinmur

Oswald och Annelise träffades i mitten av 1940-talet. De bildade familj i slutet av decenniet och under omständigheter som är invecklade och oklara för mig hamnade Annelise och barnen i Sverige i mitten av 50-talet. Oswald stannade kvar i Tyskland och hamnade följaktligen så småningom bakom järnridån. 

Under sin uppväxt reste min mamma bara några gånger för att hälsa på i Tyskland. Det var svårt krångligt och dyrt att komma dit. Jag fick följa med dit när jag var tre år gammal. Några minnen har jag inte själv men jag har hört berättas att det innan resan fick fyllas i enorma mängder papper. Under besöket var mina föräldrar tvunga att registrera sig hos polisen fem gånger om dagen. Vid gränskontrollen på vägen tillbaka stoppades vi av gränspolien som sökte igenom bilen grundligt, de hittade en porslinsservis som var en gåva från min morfar. De lyfte upp tallrikarna och släppte dem en efter en, krossade dem mot asfalten. 

Mitt svaga minne kommer heller inte ihåg någonting från murens fall, jag är dock säker på att vi alla satt klistrade vid TVn. Sommaren efter for vi dit, fulla av förväntningar. Min morfar vars språk jag inte förstod pratade animerat om hur allt förändrats för dem. Han körde sin blåa trabant hejdlöst fort på de nu ändlösa vägarna. Han hade fått vänta många år på sin trabant och fick den kort före murens fall. Den byttes snart mot en BMW.

I Berlin träffade vi två släktingar, Helga och Hanni. De hade tagit del i protestmarscherna innan murens fall. De hade varit där och känt de upprörda stämmningarna. Vi besökte muren som nu var på väg att demoleras. Vi köpte en bit avhackad mur från en kvicktänkt profitör. Ibland när den där murbiten kommer på tal tar min mamma fram den och säger: "Den här representerar hopp för mig". Hon avskyr allt vad förtryck och frihetsberövning heter och för henne var muren en fysisk och psykisk blockering. Som ett stryckgrepp stoppar luftflödet stoppades hennes relation till sin pappa, sin älskade mormor och sin härkomst. 

År 2004 reste jag till Berlin igen och jag träffade Helga och Hanni. Två åldriga men ack så energiska akademiker. De sprang fram, virvlade mellan alla Berlins kulturinstanser och orerade på sprudlande tyska och jag försökte följa i deras hälar med pinsamt dålig skoltyska. Vi gick Unter den Linden upp och de pekade på alla gamla magnifika byggnader. "Ruiner allting" sa de. De kom till Berlin från landsbygden efter krigsslutet och fann en stad i rykande ruiner. Idag är allt återställt i din forna glans runt Museuminsel men det märks att historien är tung. Det märks på allt från kulhålen i stenfasaderna till den ryckiga arkitekturen där pompigt blandas med nergånget och glas och stål, till atmosfären. 

Helga och Hanni har tillbringat den större delen av sina liv i den akademiska världen och i DDR. De hade trygga jobb, stort umgänge och mycket tid för konsten, speciellt klassisk musik. De talade flytande ryska och reste ibland till öst under DDR. De var medlemmar i socialistpartiet eftersom det var underförstått att man var tvungen att vara det, inte för att de var särskilt politiska. Sett genom deras ögon var DDR inte så värst dåligt. Det fanns ingen arbetslöshet, ingen kriminalitet, ingen fattigdom. De upplevde det inte så mycket som ett fängelse. Det som saknades i konsumption av lyxvaror fanns istället i trygghet och sammanhållning. De säger att de bor i Östberlin och de menar det och inte östra Berlin. De är lite för gamla för att uppskatta mångkulturen, de trivs bäst med en middag på Vier Jahreseiten och en symfonikonsert på konserthuset.

Nu när det känns så naturligt att Berlin är en stad och att Tyskland är ett land finner jag det ofattbart hur folket och resten av världen tillät landet delas och att det bara för 20 år sedan gick en mur rätt igenom det moderna Europa. Istället för att försöka förstå nöjer jag med mig att se det som ett bevis på alltings föränderliget, inget kan tas för givet och ingenting är hopplöst.