Louis Vuitton, tåget och skorna

Det här är så överdådigt löjligt och så alldeles, alldeles underbart. Ett helt tåg kör in på catwalken och släpper av välklädda damer med tillhörande väskbärare. Som en 20-tals dröm där absolut allt är glamoröst och allt annat har blivit bortsuddat.

Mycket av det här är spännande men känns på något sätt som en urvattnad kopia på det riktiga 20-talet då man dessutom hade haft skor på sig som faktiskt gick att gå i.

Eller vid närmare eftertanke kanske inte när man ser de här skokreationerna från 30-talet.

Från Retronaut.

Bea Szenfeld och hennes pappersuniversum

Jag hade turen att se Bea Szenfeld in action på en föreläsning för ett tag sedan och det var alldeles underbart och alldeles för kort. Hon hade med sig en resväska full med grejer och blev frustrerad för att hon inte hann visa allting. Hon pratade bland annat om hur hon tröttnade på att man var tvungen att slänga ut nya säsonger hela tiden, allt skulle vara äkta siden, tvättbart på 60 grader och kosta 400 kronor. Så hon bestämde sig för att göra något radikalt annorlunda. Hon hade en idé om att mode ska kunna göras av vem som helst med enkla material och något som är väldigt tillgängligt är papper. Hon har nu gjort fyra papperskollektioner. Den senaste Sur La Plage visas just nu på Kristianstads stadsmuseum. I programdeklarationen låter det så här:  


Kan dessa kläder användas? Egentligen inte.
Kan de tvättas? Nej.
Är de utsökta? Ja!


De är demokratiska men samtidigt oanvändbara. Jag ser det mer som konst än som mode, eller modekonst kanske. Det är fantastiskt att vila ögonen på hur som helst. I föreläsningen visade hon en bok som blivit massakerad och färgad i en lång svår process: 

Ett objekt blir ett annat. En annan sak som är upplyftande med henne är att hon till skillnad mot andra designers gärna erkänner att mycket av jobbet görs av assistenter. Bland annat hade hennes assistenter tillbringat timmar att klippa sönder små kaffeamuletter för att skapa den här futuristiska baddräkten. 

Så, Sur La Plage, kläder att (inte) bära på en futuristisk abstrakt strand. Jag älskar de här paljetterna i papp som återkommer igenom kollektionen:

En mamma och dotter såg utställningen samtidigt som mig och jag hörde när dottern sa "wow, det där måste vara jättetungt".

Bea berättade att det kom hippa moderedaktörer från USA och undrade om hon kunde visa dem sina exklusiva obskyra källor. "Ja, visst... jag tror Panduro är öppet idag". Tillgänglighet är ett genomgående tema. Det här utomjordiska halsbandet är tillverkat av flirtkulor och väger nästan ingenting.

I anslutning visades en utställning där studenter från Önnestads Folkhögskola experimenterade med material där papper också var vanligt förekommande. Den här till exempel är tillverkad av hårt papper och servetter: 

Vad jag lärde mig av Modemanifestet

Jag är något av fel målgrupp för den här boken. Jag vann den i en tävling på en miljöblogg och tycker idén är fantastisk. En modejournalist som tar ett års köpstopp. Sofia Hedström skriver i början mycket initierat om hur stilikonerna inte har någonting med trender att göra:

"Ikonerna som modemagasinen alltid placerar högst upp i stilhierarkin är inga shoppingoffer, utan människor som experimenterat fram sin egen stil utan större inflytande från omvärlden. Oavsett om de varit rockstjärnor som hittat billiga stilknep i turnébussen eller tokiga, utblottade societetsdamer som virat tröjor på huvudet som turbaner, har de inte lyssnat på trender utan följt sin egen stilkänsla. Just därför har de också blivit modets hållbara ikoner. Alla beundrar nämligen de påhittiga, de som skapat något med det de har istället för att klä sig som alla andra. Därför är det så märkligt att vi hyllar ett ideal och sedan agerar tvärtemot när vi synkroniserat anammar trender i samma stund som de når butikerna."

Precis det är mitt problem med modet, just att det måste vara modernt. Jag har aldrig förstått mig på trendigt mode som koncept eller shopping som hobby. Kläder ska vara funktionella eller tidlösa. Alltså är jag fel målgrupp för boken. De som verkligen behöver läsa den är de modeslavar som samvetslöst shoppar bort sina tillgångar på kläder någon sagt till dem att de måste ha utan tanke på sin egen smak, människan i tredje världen som instängd i en fabrik sytt den, den förgiftade floden utanför bomullsfabriken eller den döende svenska hantverkstraditionen som inte kan överleva då billigt och trendigt står över kvalitativt och hållbart. 


Det finns så mycket som är fel med dagens mode att man inte vet var man ska börja men ett talande faktum är att ett legendariskt ställe som CBGBs i New York var tvungna att stänga igen då området blev hippt och hyrorna sköt i höjden. I lokalen finns nu modekedjan John Varvatos som bland annat säljer looken som rockmänniskor med kläder slitna av åratal på CBGBs hade. Nu kan man köpa förslitna skor för 4500kr på samma ställe. Du har dödat originalet men det är lungt, du kan köpa en tom kopia av idealet.


En trevlig nyhet är att världens kanske mest sykofantiska modeskribent Michaela Forni på Nöjesguiden har bytts ut mot en klarsinnig och vältalig som skriver den här fantastiska krönikan. 


Så vad lärde jag mig av Modemanifestet, som till största delen är en kokbok för kläder? Att det finns mycket man kan göra av sina kläder, vissa idéer är väldigt bra. Andra är inte så bra, som att totalt klippa sönder sina favoritjeans: 

Här är Sofia Hedström och fotografen Anna Schori i en morgonsoffa:



   

---

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

Läs även andra bloggares åsikter om Sanna Samuelsson, Sofia Hedström, Modemanifestet, Mode, Litteratur, vintage, Michaela Forni,

Charles James

För de som älskar överväldigande glamourösa nästintill omöjliga kreationer är Charles James något av en husgud. Han har kallats Amerikas första couturist. De skapelser han designade under sin storhetstid på 40- och 50-talet känns än i dag som progressiva och nyskapande.

1948

Tree 1955

1946

En av hans mest kända klänningar är fyrklövern. Han designade den åt Mrs Hearst (gift med tidningsmogulen) för att hon skulle bära den på Eisenhowers inaugurationsbal 1953. Hon använde den senare även på drottning Elisabeths kröningsbal och på en fest på Versaille.

I skapandet av klänningen som James själv ansåg var hans storverk använde han sig av sin bakgrund som hattmakare. Underredet på klänningen är en fantastiskt komplicerad struktur som gör det nästan omöjligt att sitta ner. En forskare på Ohio State University ägnade sig mellan åren 2003-2007 att forska och rekonstruera klänningen. Mer om det finns att läsa här.

En längre biografi finns här.

Måste avsluta med denna bild som får hjärtat att smälta något. Tänk att en gång få bära en sådan klänning. Här är James fru fotograferad i en av hans klänningar av Cecil Beaton 1955.



Läs även andra bloggares åsikter om Cecil Beaton, Charles James, William Randolph Hearst Jr., Mode, klänningar,

Jean Seberg

A Bout de Souffle är en av de filmer som alltid nämns i samband med geni och bäst-någonsin-listor. Jag förstod den inte. Det måste erkännas. Antingen har jag fel och den måste ses om och omvärderas eller så är det mer yta än innehåll. Och vilken yta. Staden Paris har aldrig varit vackrare. Estetiken får hjärtat att smälta men vackrast av allt är Jean Seberg. Full av Joie de vivre, mystik, attityd och smärtande skönhet.

Hon är strålande i filmen, tyvärr var hennes eget liv något av en mörkare historia.

Filmen har dessutom vad som kanske är världens bästa trailer någonsin.

Fifth avenue shoe repairs bröllopsklänning

Hur gick det här till? Rhösska museet bjöd på och vann alla de fem unika brudklänningar som auktionerades ut av Bukowski. Klänningarna var skapade specifikt för detta tillfälle och finns endast i ett exemplar. Pengarna går till Kronprinsessparets bröllopsstiftelse till förmån för ungdomar i nöd. Alla klänningar såldes under sitt värderingspris men värst är nästan denna skönhet av Astrid Olsson från Fifth Avenue Shoe Repair. Den värderades till 45,000 och såldes för 5000. Femtusen! Om jag hade varit där hade jag köpt den. Och jag ska inte ens gifta mig.

Lady Gaga, släng dig i väggen

Mata Hari - Greta Garbos tolkning från 1931 innehåller en rysk agent som ser uppenbart spansk ut och bryter på spanska, miljöer och kläder som ser väldigt exakt ut som 30-talet trots att filmen utspelar sig 1917 och allmänt otrovärdiga förhållanden och mycket överspel. Men kläderna. Kläderna! Jag gillar hur de på den tiden struntade totalt i att få saker att se tidstypiska, sanningsenliga eller trovärdiga ut och bara brydde sig om glamouren och att stjärnan skulle få stråla. Se vilka outfits Adrian skapade åt Greta Garbo:

Galna huvudbonader och metalleggins är lika mycket 1931 som 2010. Att Mata Haris efterlevande minne är som en sexig spion har en hel del med Garbo att göra. Hon var en ganska ful holländsk tvåbarnsmamma som började med exotisk dans och var smart nog att skapa en spännande persona. Med stripp och orientaliska inslag blev hon Paris älskling och en av de mest eftertraktade kurtisanerna. Tvärtemot populärhistoria bevisades det aldrig att hon var en spion.

Modets makt

Idag börjar en utställning på Nordiska Museet i Stockholm om hur modet påverkat människor under tre tidsåldrar i Sverige, 1780-, 1860- och 1960-talen. För en nostalgiker som mig är det här klädporr av högsta graden och jag hade varit där idag om jag bott i Stockholm. Bland annat kan man se August Strindbergs rökjacka. 

When the glamour ends for Garbo

Av någon anledning kom jag att tänka på Adrian. Mannen som var känd som ett förnamn, en oerhört produktiv man. Adrian Gilbert föddes för 106 år sedan och var en av de största bland Hollywooddesign under storhetstiden. Han klädde Greta Garbo och Joan Crawford. Han designande kläder till över 250 filmer och skapade bland annat Joan Crawfords axelvaddslook och Garbos glamourstil. Han skapade även de röda skorna som Judy Garland bar i Wizard of Oz. Han jobbade länge för MGM men sade upp sig när de ville klä Garbo i söta flickklänningar istället för glamorösa blåsor.

När glamouren slutar för Garbo slutar den även för mig. Hon har skapat en stil, om du förstör den illusionen förstör du även henne. När Garbo lämnade studion följde glamouren med henne och det gjorde även jag. 

Audrey Hepburns bröllopsklänning

Audrey Hepburn var inte bara störande vacker och begåvad hon var dessutom en filantrop och jävligt snygg i kläder. I december kommer ett antal av hennes klänningar auktioneras ut i London. Hon upptäckte tidigt designern Hubert de Givenchy och skrev därefter in i sina filmkontrakt att han skulle designa alla hennes kläder. Hon rensade ofta ur sin garderog och gav klänningarna som en gåva till sin vän Tanja Busmann. Ett antal av hennes klädskatt ska nu auktioneras. Bland annat finns ett antal små svarta klänningar som definierade hennes stil och så finns bröllopsklänningen. Den hon beställde inför sitt bröllop med James Hanson. Det var 1952 och en 23-årig Audrey var i Rom för att filma Roman Holiday. Hon hittade Fontanasystrarna och efter att ha tillbringat timtals i deras ateljé fanns en färdig sidenklänning. En kort tid innan bröllop bröt hon av förlovningen och klänningen hängde oanvänd i sitt fodral. Audrey sa till systrarna att:

Jag vill att min klänning ska bäras av en annan kvinna vid hennes bröllop, kanske någon som aldrig skulle kunna ha råd med en klänning som min - den vackraste och fattigaste flickan ni kan hitta.

Systrarna sökte och hittade Amabile Altobella, en fattig flicka som bodde i en by som härgats av fascismen. Hon gifte sig i klänningen och har berättat att hennes äktenskap blev lyckligt och långvarigt. Klänningen har nu letats upp och ska säljas på auktionen med väntat budpris på £8000-12000. Mycket av kläderna ligger runt samma pris. Hälften av pengarna kommer att gå till Hepburns barnfond. Åh, den som hade råd.