fredag 5 november 2010

Byggnader som inte finns längre #1 - Maison du Peuple

Belgien har inte bara himmelsk öl, choklad och våfflor de har dessutom några av världshistoriens vackraste byggnader. Jag var i Gent för ett tag sedan och snubblade ideligen eftersom min blick var konstant vänd uppåt. Förutom gamla fantastiska byggnader som är 400-500 år gamla finns oväntat mycket 30-talsarkitektur och art deco. Det fanns en folkrörelse som kallades Vooruit (framåt) som har en antal underbara byggnader i Gent men den mest imponerande enligt mig är det här tidigare tidningskontoret som nu verkar stå tomt.

En liknande rörelse antar jag stog bakom idén att bygga folkets hus i Bryssel. Jobbet gick till Victor Horta och det här blev hans viktigaste byggnad. Han ritade upp 8500 kvadratmeter och tillät plats för kontor, butiker, mötessalar, caféer och teater. Det byggdes i vitt stål och stog slutligen klart 1899, det räknas som ett av de viktigaste modernistiska byggnaderna och Hortas bästa.

Sedan kom 60-talet med sitt rivbegär och futuristiska planer och och Mainson du Peuple sattes på rivningslistan. Folket protesterade och 700 arkitekter från världen över protesterade men inget hjälpte. Byggnaden revs 1965 och på dess plats byggdes denna betongklump med tillhörande skyskrapa.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 28 oktober 2010

Tidsresande drag queen med mobiltelefon

Jag som är en total sucker för tidsresor kan inte låta bli att fundera över det här. Det här är storyn: Irländaren  George Clarke köpte en DVDbox med Charlie Chaplinfilmer, han plöjde igenom The Circus och började titta på extramaterialet. Där fanns klipp från filmens premiär på Grauman's Chinese Theatre 1928 och ett av klippen är det här:

George har visat klippet för hundra människor och ingen har någon bra förklaring, han är därför säker på att det här måste vara en tidsresenär:

Åh, hur jag vill att det här ska vara sant. Inte minst för om jag hade fått chansen att tidsresa så är det första jag skulle göra att åka till Hollywood 1928. Ponera att det här är en tidsresenär, säg jag om 30 år när tidsresor har blivit en verklighet. Jag hoppar in och åker direkt tillbaka till 1928, dyker in i en affär, köper en klänning, fina klackskor och en päls (fuskpäls) och beger mig ner till Hollywood Boulevard för att gå på premiär, dricka champagne och hänga med alla stjärnor från guldåldern.

Folk på internet diskuterar detta vilt och den största invändningen verkar vara det ologiska i - inte tidsresandet självt utan - att det inte fanns mobilmaster på 20-talet. Repliken till det brukar vara att "tror ni inte att i den högteknologiska framtid där tidsresenären kommer ifrån så finns det möjlighet att ha ett kommunikationsmedel som fungerar fritt."

Här är därför de logiska förklaringarna:
1. Hon har en hörapparat. Det fanns hörapparater redan på 20-talet, de var dock inte särskilt effektiva, och de var dyra men ser förvånansvärt lika ut i formen som en mobil.

De hade dock en hörsnäcka och sedan fick man hålla i mottagarlådan. Varför hon pratar in i den vet vi inte.

2. Hon är i sällskap med mannen som går framför henne och det är honom hon pratar med. Anledningen till att han går i förväg är att hon är en knäppgök som pratar med handen för ansiktet.

3. Hon är en han. En drag queen som vill dölja sin identitet genom att hålla något framför ansiktet.

4. Hon är en excentrisk gammal tant som pratar med sig själv.

Tre frågor kvarstår, slog hon runt med Chaplin på efterfesten, vad hände med zebran och vem pratar hon egentligen med? Jag gissar på Dr. Who.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 27 oktober 2010

Lillköping

En karta över Göteborg från slutet av 1800-talet visar bebyggelse inom vallgraven, lite vid Lorensberg, hamnaktivitet längs vattnet och Carnegies fabriker vid klippan, förutom det är det i stort sett tomt. De områden vi idag kallar innerstaden var då ren och karg natur. Det är bara de senaste 90 åren Göteborg växt upp. När Göteborg skulle få sin egen världsutställning fanns det därför mycket mark att planera på. Hela området runt Götaplatsen, och bort mot Liseberg (som då var ett berg och skogsparti) användes. Det var ett oerhört projekt som tog många års planering.

Området Liseberg blev ett nöjesområde dit man kunde åka linbana från Götaplatsen. Där fanns olika karuseller, borgar, en kongresssal och ett barnens paradis. En ställe kallades Lillköping och där fanns miniatyrbyggnader och barnaktiviteter.
När man tittar närmare märker man snabbt att något inte är helt rätt. De är små men de är inte barn.

Det här är Sverige 1923 och vi visar upp en freak show. Det kanske inte är så förvånande egentligen men jag hade fått för mig att det här hade börjat bli lite tabu sådär en bra bit in på 1900-talet. Om inte på marknader runt om i landet så iallafall på en världsutställning. Jag läste någonstans att de här människorna bodde i Lillköping eller Lilleputtars stad som det också kallades, under hela utställningens gång. Det är hur som helst faschinerande och jag undrar vilka de här människorna var, hur de levde och vad som hände med dem sedan. De här bilderna är ganska jobbiga att se men onekligen ett intressant tidsdokument:



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 19 augusti 2010

Att leva år 1900

Var det egentligen bättre för? Jag går ofta omkring och är nostalgisk för tider jag aldrig levt i. Jag önskar att jag kunde leva runt förra sekelskiftet och gå runt i Victorianska klänningar på sommarsemester:


Åka hästskjuts på Fifth Avenue i New York.

Eller se hur Göteborg var 1900 då alla magnifika beaux art-byggnader stod kvar, det fanns lokala bryggerier överallt och hamnen var en doftande myllrande levande plats. Bara för att få se hur folk bodde, som hamnarbetaren Hugo Bjurgren på Gårdavägen 7.

År 1999 gjorde Channel 4 i Storbritannien en serie kallades The 1900 House där de köpte ett Victorianskt hus i London och återställde det så som det var år 1900. Sedan lät de en familj leva där i tre månader. Det är sjukt spännande. Man kan se hela serien på Youtube.


Att gå från vår moderna lyx till den den tidens standard är så klart traumatisk och jag hade nog inte heller velat byta det mot giftiga tapeter, osäker gas, kackerlackor, exploderande spisar, brännskador och konstant sotrök. Och det är ändå i ett medelklasshem. Om jag hade levt för 100 år sedan hade jag med största säkerhet varit en piga men om man fått välja hade man varit Natalie Clifford Barney eller Edith Wharton som fick uppleva tidens bästa fester, mode, frihet och resor i den kanske mest spännande eran någonsin.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdag 17 augusti 2010

En fest man hade velat vara med på #2

Natalie Clifford Barney förtjänar egentligen inte en kort beskriving men om man måste så var hon en amerikansk författare, poet, celebritet, feminist, konststödjare som bodde i Paris större delen av sitt liv. Hon var öppet gay och hade förhållanden med några av tidens mest uppmärksammade kvinnor, bland annat den kända kurtisanen Liane de Pougy.

Hon bodde på 20 Rue St Jacob i centrala Paris och där startade hon en litterär salong som tillsammans med Gertrude Steins salong var de två största mötesplatserna för Paris literati på den tiden. Hon höll salongen varje fredag i sitt hem. Dessa tillställningar hölls i nästan 60 år och var en av de mest långvariga i Paris. Frekventa gäster var bland andra Colette, James Joyce, Edna St Vincent Millay, Gertrude Stein och Alice B. Toklas, TS Eliot, Isadora Duncan, Ezra Pound, Nancy Cunard, Peggy Guggenheim, Sylvia Beach, F Scott Fitzgerald, Caresse och Harry Crosby, Truman Capote, Françoise Sagan och Sinclair Lewis.

Natalies trogna husmor och assistent var Madame Berthe. Hon sade: "There would be a list of guests and food as long as the kitchen wall, we would have 20-60-100 people. Somehow we could seat everybody. We served sandwiches, cakes, fruit, crystallized strawberries, tea, port, gin, whiskey, everything. The whiskey always disappeared fast when we had American guests."


There were Madame Berthe's famous chocolate cake and harlequin-colored little cakes and triangular sandwiches, "folded up like damp handkerchiefs," Bettina Bergery said, and pitchers of fruit cup, and the Duchesse de Clermont-Tonnerre presiding at one end, pouring regal cups of tea, and the green half light from the garden filtering into the room, "reflecting from the glasses and silver tea urn as from under water."

Gästerna underhölls med läsning, sång och dans av idag legendariska författare och artister och ibland vandrade man ut i Natalies trädgård där ett grekiskt tempel stod, Vänskapens hus. Hon höll även salonger i sitt hus längre ut ur Paris vid Seine och det var här Mata Hari en gång red in naken på en häst.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

måndag 9 augusti 2010

20-talet i färg

Runt förra sekelskiftet utvecklade Claude Friese-Greene, en brittisk brittisk fotograf och filmare en metod för att framställa rörliga färgfilmbilder. Han kallade det Biocolour, en teknik där den vanliga svart-vita filmen gick igenom två färgfilter, eftersom det gjorde att bilden flimrade så kördes filmen snabbare än vanligt. År 1911 blev han dragen inför rätta av skaparna bakom Kinemacolor, en liknande teknik. Rätten dömde till Kinemacolors fördel och han fick inte använda sin teknik, fram till rätten ändrade sig igen 1915.

På 20-talet reste Friese-Greene genom Storbritannien och filmade från norr till söder. Detta material har nyligen fått nytt liv, British Film Institute har restaurerat filmerna och det fick ligga till grund för en BBCserie om 20-talet i färg. Filmen som kallades The Open Road finns att få tag på från BFI. Många fina klipp ligger dock på youtube. Det är fantastiskt att se så klara filmbilder från 20-talet, bland annat här ett London bara 9 år efter första världskrigets slut, de kvinnor vi ser vid The Cenotaph är troligtvis änkor från kriget. Mycket av arkitekturen är den samma men ställen som nu är svalda av snabb trafik som Marble Arch var fortfarande tillgänligt, flickor i fina klänningar och hattar trängs med ett hav av kostymklädda män på Petticoat Lane.

Att blicka in i det förgångna

Man kan titta på gamla kartor och gamla bilder men det går aldrig att få en egentlig uppfattning om hur saker såg ut. En sucker för historia som jag är gillar jag att besöka gamla platser, ruiner, museer och slott och det är en kittlande tanke att inse att precis där man står gick ett korståg eller vandrade det dinosaurier en gång. Det är dock svårt att föreställa sig hur det såg ut exakt därför gillar jag att flitiga photoshoppare får det förgångna att möta nuet. På Flickr finns fotopoolen Looking Into The Past där man bland annat kan se det här:
Looking Into the Past: 16th Street NW, Washington, DC


Front Street East Remix


Rue de la République à Ermont


gas lamp lighter then in now


Dam Square shooting 1945 Amsterdam, then & now

tisdag 3 augusti 2010

En fest man hade velat vara med på #1

Den 23 januari 1931 samlades arkitekter och New Yorks sociala elit för en maskeradbal på Hotel Astor. Society of Beaux-Arts Architects hade grundats 1894 och många av de verksamma arkitekterna i New York hade studerat på École des Beaux-Arts i Paris. År 1914 var första gången de ordnade en maskeradbal. Temat var Venedig genom tiderna och festen var så lyckad att den blev en av de stora tillställningarna på den sociala kalendern. Temana var ofta klassiska men 1931 blickade de framåt med "Fête Moderne - a Fantasie in Flame and Silver". En tidningsannons lovade att man skulle bli bjuden på något "modernistiskt, futuristiskt, kubistiskt, altruistiskt, mystiskt, arkitektiskt och feministiskt". Trots att en finanskris rådde sålde alla biljetter slut.

Balsalen var klädd i svart material mot vilket hängde enorma stycken av flammande rött och silver. En huvudgata var uppbyggd i mitten i kubistisk stil med modernistiska träd längsmed. En orkester dirigerad av arkitekten Kenneth Muchison spelade pneumatiska maskiner, ångpipor, skeppsvisslor och hammare. En dockteater spelade med robotor hängda på ståltrådar. Balletdansare utförde en modernistisk tolkning av blues.


Gäster som dök upp i vanliga utklädningskläder som cowboy eller sheriff skulle bli portade, men en trafikpolis från Mars var välkommen.
Mitt i all denna kakofoni och överdåniga synintryck vandrar ett antal män i otympliga kostymer omrking. De är dåtidens verksamma arkitekter och historiskt sett några av de mest nydanande och genialiska, från en tid då vi lämnade det förgångna och sprang in i framtiden, byggde byggnader som trotsade alla naturlagar och skapade ikoniska verk.

På bilden ser du Stewart Walker som Fuller Building, Leonard Schultze som Waldorf-Astoria, Ely Jacques Kahn som the Squibb Building, William Van Alen som Chrysler Building, Ralph Walker som Wall Street Building och Joseph Freedlander som New Yorks stadsmuseum.  

torsdag 22 juli 2010

På menyn för 130 år sedan

Bröstkorgen snörps åt så att du tappar andan. Din tjänsteflicka har just spänt korsetten och du känner hur hur valbenen skär in i revbenen. Något frasar bakom dig och det är den rubinröda klänningen från senaste säsongen i Paris. När juvelerna och den enorma hatten dignande av tygblommor är på är det dags att lämna ditt hem på 5th Avenue och stiga in i en hästdroska. Hästarna stannar framför Delmonico's. En redan klassisk New York restaurang som funnits i 60 år. Du leds in i den stora utsmyckade matsalen och när en gentleman skjutit in stolen under dig hamnar en meny i din hand.

SAINT NICHOLAS DAY [DINNER] [h... Digital ID: 474288. New York Public Library
Tack vare Miss Frank E. Buttolph vet vi vad de åt den där kvällen för 123 år sedan. Jag älskar en riktig samlarnörd och Buttolph var en av dem. Hon började samla menyer från 1851. Här är en av de första:
DAILY MENU [held by] CITY HOTE... Digital ID: 476895. New York Public Library
Hon fortsatte fram till sin död 1924. År 1899 donerade hon sin samling till New York Library men fortsatte bidra till den fram till sin död. Det var inte så att hon plockade med sig dem när hon var ute och åt utan hon samlade maniskt in dem från alla ställen hon kunde, hon var på restaurangägare, tjatade på dem tills de skickade henne menyerna, ibland gick hon in på restauranger själv och lade fram sin sak. Hon annonserade i tidningar och fick tidningar att skriva om henne. Samlingen bestod av 25,000 menyer vid hennes död. Ett fantastiskt historiedokument. Dels för att kunna veta vad som serverades på restauranger och dels för att de är otroligt vackra och dekorativa. Stora delar av samlingen finns digitalt, där kan man drömma sig bort till en frukost som serverades på Waldorf-Astoria en morgon 1906. Var hotellfrukostar bättre förr?

DAILY MENU, BREAKFAST [held by... Digital ID: 472434. New York Public Library

fredag 16 juli 2010

På vinden

Underliga ljud hörs från vinden, man går på darriga ben upp för den knarrande trappan och hämtar mod att glänta på dörren för att se...

Vinden är och har alltid varit ett utmärkt tema för vild fantasi, ett perfekt verktyg för skräckfilmer och böcker. En av litteraturens mest berömda teman är vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre. Kvinnan på vinden har fått vara föremål för många teorier.

Om det inte är något skräckfyllt som gömts och glömts på vinden så kan det vara något värdefullt. British Film Institute har dragit igång en jakt på en av Hitchcocks försvunna filmer. The Mountain Eagle spelades in 1926 och visades i Tyskland och Storbritannien men alla kopior har försvunnit och ingen har sett den sedan 1920-talet. BFI vill nu att alla ska kolla sina vindar så att den inte ligger och skräpar någonstans.

Om det är något jag älskar så är det en nyhetstory om att något som legat gömt på en vind kommit fram i dagens ljus, och bara tanken på vad som fortfarande ligger oupptäckt. Minns till exempel en vintage Bugatti som dammat i ett garage. Det behöver inte ens ha varit gömt, ibland har folk haft klenoder skräpande i sina hem, som en Fra Angelicotavla som hittades för några år sedan och såldes för cirka 20 miljoner kronor.

Jag har nyligen läst Bill Brysons biografi om Shakespeare och till skillnad från de andra tusentals böcker som skrivits om honom så är den här väldigt tunn. Det är nämligen så att man vet ytterst lite om honom. Det finns olika teorier om att han inte skrev sina verk själv och en handfull kandidater som utpekats som den verklige Shakespeare. Det finns register som talar om att han föddes, gifte sig, fick barn, skrev ett testamente och dog, mellan det finns det ytterst få omnämnanden om honom någonstans. Ingen biografi skrevs om honom under hans levnadstid, den första skrev ett 50-tal år efter hans död och de missade att tala med hans kvarlevande släktingar som hade kunnat berätta värdefull information. Det enda som kvarstår från hans penna är en signatur som man ändå inte är helt säker på är hans. Alla hans originalmanus är borta. En kopia på hans testamente finns kvar där han nämner en silverskål. Den skålen kanske står i någons skåp. En låda med hans originalmanus kanske ligger på någons vind. Vem vet?

tisdag 13 juli 2010

Crazy Eyes

För ett tag sedan fick jag låna boxar med serien How I Met Your Mother som jag tidigare hade ignorerat eftersom jag trodde att det var en dålig sitcom. Det är i själva verket en bra sitcom. Nyss såg jag avsnittet Swarley där karaktären Marshall dejtar en tjej som hans kompisar genast varnar honom för med hänvisning till att hon har "Crazy Eyes". Teorin är att man kan se direkt på vissa tjejer att de är psykfall.

Igår såg jag Black Narcissus. En film av Michael Powell och Emeric Pressburger som på senare år blivit posthumt prisade för vad de gjorde för den engelska filmen. Det är filmad 1947 i ett England som var svårt härgat efter kriget. Trots detta har de gjort en oerhört vacker film som utspelar sig i Himalaya där anglikanska nunnor från Calcutta öppnar ett nytt kloster i ett från världen avskärmat område. Landskapet är målade paneler som fotografen trots allt lyckats fånga väldigt vackert. Flera skådespelare är britter som svartmålat sig själva, de verkar vara lite förvirrande angående vilken kultur det egentligen är de skildrar och vissa scener ser ut att vara filmade i Kew Gardens men jag är helt beredd att köpa allt det. Två scener är så utstickande att de träffar en i hjärtat. En är när man blir fullständigt övertygad om att Syster Ruth som har problem att anpassa sig till nunnelivet totalt har förlorat sina sinnens fulla bruk. Hon personifierar crazy eyes.

Den andra är några scener tidigare när hon bytt från sin heltäckande nunnedräkt till en figursydd röd klänning för att provocera syster Clodagh. De sitter mitt emot varandra, Clodagh med en bibel och Ruth med ett rött läppstift som hon börjar applicera. Aldrig har läppstiftsmålande varit så laddat.

Det påminner mig även om en diskussion som förts i Mark Kermodes filmprogram. Han gjorde en lysande sågning av Sex and the City 2 där han koncentrerade sig på den imperialistiska konsumistiska delen av filmen (och lämnade de feministiska problemet till andra som uttryckt sig bättre) och bland annat vid ett tillfälle utbrister "Imperialist American Pig Dogs!" och senare sjunger Internationalen. Detta fick senare någon att skriva in och kommentera att oavsett kvalitén på filmen så är det så ovanligt att en film går upp på biograferna som har i stort sett enbart kvinnliga huvudpersoner att man kanske ser den endast därför. Det här är tragiskt men sant. För 60-70 år sedan när den kvinnliga frigöreslen fortfarande hade lång väg att gå handlade många av storfilmerna om riktiga kvinnor med riktiga komplexa problem. Då var publiken till stor del vuxna människor och vuxna kvinnor. Nu är publiken för att citera Kermode 15-åriga pojkar. Under fotbolls-VM har biograferna visat filmer för målgruppen som inte är intresserade av fotboll, alltså kvinnor. Kermode berättar mer om det här:

fredag 2 juli 2010

Norska Sjömanskyrkan

I dagens GP kan man läsa att Norska Sjömanskyrkan ska rivas. Jag är varken norsk eller sjöman och jag är inte kyrkobesökare men jag gillar verkligen kyrkan. Mitt emellan opersonliga mastodontbyggnader och hårt trafikerade bilvägar på Skånegatan är den ett litet luftrum. På ena sidan är en megabiograf och på andra sidan en enorm skola och så ligger där en liten söt kyrka med takplattor och klocktorn i trä omgiven av en trädgård. Tydligen ska byggnaden rivas och kyrkan tillsammans med Smyrnakyrkan ska bygga något nytt på tomten. Den nuvarande byggnaden ser gammal ut men är endast från 1958. Göteborg förlorar ännu en fin byggnad. Förhoppningsvis ersätts den av något likvärdigt fint.

tisdag 29 juni 2010

Jean Seberg

A Bout de Souffle är en av de filmer som alltid nämns i samband med geni och bäst-någonsin-listor. Jag förstod den inte. Det måste erkännas. Antingen har jag fel och den måste ses om och omvärderas eller så är det mer yta än innehåll. Och vilken yta. Staden Paris har aldrig varit vackrare. Estetiken får hjärtat att smälta men vackrast av allt är Jean Seberg. Full av Joie de vivre, mystik, attityd och smärtande skönhet.


Hon är strålande i filmen, tyvärr var hennes eget liv något av en mörkare historia.
Filmen har dessutom vad som kanske är världens bästa trailer någonsin.


Melissa Rosenberg, Twilight, att polera en skit

Jag gillar Twilightfilmerna, det är bara att erkänna. Den andra falerade men mest på grund av regin och de dåligt animerade vargarna (och brist på kostym när de var i mänsklig form). Det var dock inte förrän jag läste den första boken som jag insåg vilket geni Melissa Rosenberg är. Med tanke på vad hon har att jobba med har hon gjort ett otroligt bra jobb med att adaptera böckerna till film. Det finns en intressant intervju med henne i Hollywood Reporter där hon bland annat pratar om skrivprocessen, bristen på kvinnor i branchen och hur hon hanterar de konflikerande moraliska frågorna i böckerna.

The way the story plays out, Bella commits to some major decisions at a very young age. But the thing that’s troublesome for me is this idea that she can’t have sex because she’ll destroy her soul.


Rosenberg: There’s a couple things going on there. One is, they can’t have sex because physically he could basically kill her. He could break her like a twig, so there’s a physical danger. (I’m not sure that’s any better a message.)
 
But you can get away with that because he’s a vampire.


Rosenberg: Yeah, exactly. What appeals to me in this is you have a desirous girl. She wants sex. She is absolutely clear about that. She’s a horny girl! And it’s such a taboo to have a girl want sex more than the guy, or to have looser standards about that. When he says, “I don’t want to have sex until we’re married” — and he is trying to protect her virtue — but she’s like, “You’re a fucking dinosaur!” But she goes along with it because she wants sex. That I find appealing. Because telling girls that what you’re feeling is shameful or wrong in any way, or that it’s weird that a girl would feel that, is damaging. So this in some ways gives them permission to have those feelings. I also don’t know that abstinence is a terrible thing to breach, but I don’t have kids.

But where’s the representation of young female sexuality that isn’t colored by all the old tropes? It’s entirely possible to have sex, have it not suck and not get pregnant.

Rosenberg: Right. Although, the other side of it is it’s an interesting thing to say, she had sex, but yeah, this can happen. This is a consequence of sex, if you’re not safe, if you’re not paying attention. She didn’t even think he was capable of getting her pregnant, and yet it happened. The thing that drives me insane is the whole concept of having unprotected sex and getting pregnant and then you’re not able to have an abortion. This happens in films and television all the time. It doesn’t even come up, you don’t even address it, no one even talks about it. They actually do talk about it in “Breaking Dawn.” It’s Edward saying, “I think we should get rid of this thing,” and Jacob’s saying, “I think we should get rid of this thing, too.” And Bella says, “No, I’m choosing not to.” But at least someone’s talking about it!

onsdag 12 maj 2010

Twilight

Jag såg filmen och gillade den mycket. Det har dock dröjt tills nu för mig att läsa boken. Läste den mest för att den råkade stå i en bokhylla nära mig. I samstämighet med miljoner andra brudar så dras man med i den uppsvepande kärlekshistorien. Antagligen för att man är människa, har en gång varit 17 år och SÅ kär som Bella är. Däremot när slöjorna skingras lite så stannar man upp och inser att, hallå vad är det här? En ung tjej som totalt ger upp sitt liv, sin skolgång, kompisar och föräldrar för en man. En man som det är förenat med livsfara att umgås med. Hon beskriver sig själv som tråkig ointressant och klumpig och honom som den vackraste människan på jorden, perfekt och bra på allt.

Det blir mer och mer löjligt fram till sovrumsscenen där Edward förklarar sina teorier om var hans släkte kommer ifrån: "...om man inte tror på att hela den här världen blev till av sig själv - vilket är rätt svårt för mig personligen att acceptera - är det då så svårt att att föreställa sig att samma kraft som skapade både plankton och hajar, sälungar och späckhuggare, också skapade båda våra arter?"

Personligen har jag svårt att tro att någon som varit vaken 24 timmar om dygnet de senaste 90 åren och är intresserad av böcker inte ännu tagit till sig evolutionsteorin. Sedan undrar Bella med generad röst om vampyrer kan ha ett fulländat äktenskap och om hon och Edward skulle kunna ha det någon dag? Menas det allvarligt att en 17-årig tjej inte skulle kunna ta upp sexfrågan på ett mindre krystat sätt? Eller är det en tunt förnissad moralkaka skapad av en mormonsk hemmafru?

En underhållande genomgång av grammatiken i Twilight kan läsas här.

Som en kommentatör på ett forum sa: "there's nothing more romantic than pseudo-abusive relationships with controlling men who you can't say no to and who want to kill you."

Böckerna har blivit hyllade för att de uppmuntrar unga tjejer att vara avhållsamma. Och ja, självklart är det bra att unga tjejer väntar med sex tills de är helt säkra på vad det innebär och vad de vill men vad är bäst? En ung tjej som testar sex på ett hälsosamt sätt eller en tjej som blir totalt uppslukad i ett ohälsosamt och farligt förhållande och måste byta art och gifta sig innan hon kan ha sex?

Den genialiske Stephen Fry summerar saken briljant här:

tisdag 11 maj 2010

Fifth avenue shoe repairs bröllopsklänning

Hur gick det här till? Rhösska museet bjöd på och vann alla de fem unika brudklänningar som auktionerades ut av Bukowski. Klänningarna var skapade specifikt för detta tillfälle och finns endast i ett exemplar. Pengarna går till Kronprinsessparets bröllopsstiftelse till förmån för ungdomar i nöd. Alla klänningar såldes under sitt värderingspris men värst är nästan denna skönhet av Astrid Olsson från Fifth Avenue Shoe Repair. Den värderades till 45,000 och såldes för 5000. Femtusen! Om jag hade varit där hade jag köpt den. Och jag ska inte ens gifta mig.

Lady Gaga, släng dig i väggen

Mata Hari - Greta Garbos tolkning från 1931 innehåller en rysk agent som ser uppenbart spansk ut och bryter på spanska, miljöer och kläder som ser väldigt exakt ut som 30-talet trots att filmen utspelar sig 1917 och allmänt otrovärdiga förhållanden och mycket överspel. Men kläderna. Kläderna! Jag gillar hur de på den tiden struntade totalt i att få saker att se tidstypiska, sanningsenliga eller trovärdiga ut och bara brydde sig om glamouren och att stjärnan skulle få stråla. Se vilka outfits Adrian skapade åt Greta Garbo:


Galna huvudbonader och metalleggins är lika mycket 1931 som 2010. Att Mata Haris efterlevande minne är som en sexig spion har en hel del med Garbo att göra. Hon var en ganska ful holländsk tvåbarnsmamma som började med exotisk dans och var smart nog att skapa en spännande persona. Med stripp och orientaliska inslag blev hon Paris älskling och en av de mest eftertraktade kurtisanerna. Tvärtemot populärhistoria bevisades det aldrig att hon var en spion.

fredag 7 maj 2010

Arkaden

Östra Hamngatan har alltid haft butiker och folkliv och Arkaden var även förut en shoppinggata. Fram till någon gång på 60-talet var det dock en riktig gata och den såg ut så här.
Nu ser det ut så här. Framsteg?

fredag 16 april 2010

Cinematografin i Mad Men

I Mad Men finns ingen skakig kamera, däremot seglar kameran mjukt och försiktigt i sidled och utåt. Jag älskar Mad Men och allt som gör den så bra, manuset, skådespelarna, dekoren men kameran har även en stor roll i historieberättandet som du kan lära mer av i den här videon:

tisdag 13 april 2010

Golden age of Hollywood & Nazimova

Det började med att jag såg Kameliadamen, sen öppnade sig en värld av film och kulturhistoria. Kameliadamen med Greta Garbo spelades in 1936, baserad på Dumas La Travia och inspiration för Moulin Rouge. Men en tidigare version spelades in 1921, en stumfilm med den tidens stjärnor Rudolph Valentino och Alla Nazimova. Jag var säker på att jag hört namnet förut, förmodligen för att jag är smått besatt av Hollywoods Golden Age-historia. Nazimova var en rysk lesbisk excentriker som vid höjden av sin karriär byggde The Garden of Allah. Ett spanskinspirerat storgods på Sunset Boulevard där hon började bygga bungalows runtomkring och anlägga pool och restaurang. Det började gå dåligt ganska snart och hon var tvungen att sälja anlägnningen och bli en av hyresgästerna i en av stugorna. Det här blev dock ett tillhåll för allsköns spännande människor, Gloria Swanson, Greta Garbo, John Barrymore, Clara Bow, Buster Keaton, Ramon Navarro, bröderna Marx, Ava Gardner, Errol Flynn, Humphrey Bogart, Lauren Bacall, Ernest Hemingway, Lillian Hellman, Joe E. Lewis, Artie Shaw, Marlene Dietrich, George Kaufman, Laurence Olivier. Stället var ett tillhåll för hedonism, spriten flödade under förbudsåren och det var tydligen vid poolen, som Nazimova format efter Svarta Havet för att påminne henne om sitt hemland, som Marilyn Monroe upptäcktes. F Scott Fitzgerald bodde här under en tid och skrev här sin sista och ofullständiga bok, The Last Tychoon.



Garden of Allah låg mitt i händelsernas centrum, mitt emellan alla inneklubbar som Ciro’s och Schwab's Drugstore, apoteket där Joe Gillis, huvudkaraktären i Sunset Boulevard träffade sina vänner. För Gloria Swansons stora roll var direkt baserad på Nazimova, den stora stumfilmsstjärnan som levde i det förflutna.

På 50-talet hade Garden of Allah förlorat all sin charm, stjärnorna var borta och stället hade dragit till sig fel sorts folk. 1959 revs byggnaden och gav kanske senare upphov till Joni Mitchells sång Big Yellow Cab, ”Paved paradise to put up a parking lot”. På platsen finns nu ett köpcentrum med en McDonalds.

onsdag 31 mars 2010

Slottskogens ålderdomshem

I avdelningen arkitektoriska våldtäkter har vi idag kommit till Slottskogens ålderdomshem. Nedanför slänten från Naturhistoriska museet på slutet av Vegagatan låg förut en ståtlig byggnad där Göteborgs gamla kunde få tillbringa sina sista dagar. Tyvärr vet jag alldeles för lite om historien runt byggnaden och när den revs men det jag vet är att den ersattes av den här betongklumpen någongång under den vettlösa rivningsguldåldern på 60- och 70-talet. Den här vårdcentralen är den första byggnaden på gatan som sedan fortsätter i samma betongstuk med den gråa och livlösa Nordostpassagen. Här fanns förut arbetarhem.




De var vänliga nog att lämna kvar staketet.


Det pågår nu diskussioner om flera döda betongområden i Göteborg och vad man ska gör med dem för att få en livligare stad. Idag läste jag Jan Jörnmarks inlägg på Yimby om Skanstorget, en plats som ligger mitt i staden på en historiskt ytterst intressant plats. Det var förut en levande plats med marknad och rörelse men är idag en parkeringsplats och en gräsplätt så deprimerande att ingen vill hänga där. Tydligen fanns planer på att gräva under jord för att ersätta parkeringsplatser och göra något av platsen men det fanns inga pengar att gräva för. Tanken på att inte ersätta parkeringsplatserna verkar inte finnas. Där man tidigare kunde röra sig fritt i staden är det nu reserverat för bilar.  
När jag ändå är inte på att bil-basha kan nämnas att Aftonbladets löpsedel idag handlade om en äldre kvinna som misshandlades för en parkeringsplats.