torsdag 24 september 2009

Att söka men inte finna

Pappersversionen av GP har den senaste veckan ägnat flera helsidor åt sin nya webbsida. Först om att beskriva hur mycket jobb de lagt ner på den och hur mycket bättre den kommer att bli än den gamla och efter gårdagens lansering kunde man idag se en halvsidesbild på överlycklig personal som läst den goda kritiken de fått av läsarna. Och ja, den är definitivt bättre och mer användarvänlig än den var förrut. En av kommentarerna som trycktes i tidningen var från en frågeställare som undrade varför den ser ut som DNs webbsida. Och det gör den ju faktiskt lite, det är en mall som är ungefär hur alla stora dagstidningar ser ut nuförtiden. Gemensamt för båda tidningar är att sökmotorn inte är så effektiv. Jag tycker aldrig att man hittar något på den interna sökmotorn, däremot om man gör en vanlig sökning hittar man direkt. Det här uppkommer oftast då jag går in på DN för att leta efter Magdalena Ribbings Etikettfrågan. Av någon dum anledning har jag inte bokmärkt den utan hamnar alltid fel. Jag är smått besatt av Ribbing. Dels för att hela spalten är en ovärdelig inblick i det moderna psyket. Det är fantastiskt att läsa hur vilse människor är i en värld som inte längre styrs av gemensam etikett. Dels de som känner att de måste skriva in till en tidning för att fråga om när man ska äta salladen (när du vill var svaret) och dels de som råkat ut för löjligt ohyfsade människor och istället för att säga ifrån på en gång skriver till Ribbing för att fråga vad hon tycker. Vilket leder till den andra anledningen till varför jag älskar spalten. Hur upprörd hon kan bli över illa beteende. Det här är en jag läste idag där en person undrar vad etiketten säger om att dricka kolsyrad dryck direkt ur burk och sedan rapa ljudligt. Hon undrar eftersom hennes sambo börjat göra just detta. Magdalena svarar:
Det får anses fastslaget att rapande i andras närvaro är oönskat och fel i många samhällen. Pinsamt helt enkelt. I vissa delar av Asien (liksom förr i det svenska bondesamhället) är det kutym att leverera en rap efter avslutad måltid som ett tecken på mättnad. Det har ingenting att göra med ett upprepat ljudligt icke dolt rapande under pågående måltid. Och dessutom befinner sig inte din sambo i Asien under era gemensamma måltider, förmodar jag. Möjligen är han en kvarleva från gamla tiders bondbyar. Men det ursäktar inte ett frivilligt idogt rapande i sällskap.

Jag älskar det också eftersom det påminner mig om Seinfeld, tidlös komedi om hur människor beter sig. Inte för att karaktärerna någonsin hade skrivit in till en tidning och frågat om hur man kommer undan "the kiss hello" eller om man kan be sin partner gå hem efter sex då deras Jimmy legs gör att man inte kan sova eller om det är okej att dumpa någon eftersom man inte gillar sättet de äter ärtor på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar