Att leva år 1900

Var det egentligen bättre för? Jag går ofta omkring och är nostalgisk för tider jag aldrig levt i. Jag önskar att jag kunde leva runt förra sekelskiftet och gå runt i Victorianska klänningar på sommarsemester:

Åka hästskjuts på Fifth Avenue i New York.

Eller se hur Göteborg var 1900 då alla magnifika beaux art-byggnader stod kvar, det fanns lokala bryggerier överallt och hamnen var en doftande myllrande levande plats. Bara för att få se hur folk bodde, som hamnarbetaren Hugo Bjurgren på Gårdavägen 7.

År 1999 gjorde Channel 4 i Storbritannien en serie kallades The 1900 House där de köpte ett Victorianskt hus i London och återställde det så som det var år 1900. Sedan lät de en familj leva där i tre månader. Det är sjukt spännande. Man kan se hela serien på Youtube.


Att gå från vår moderna lyx till den den tidens standard är så klart traumatisk och jag hade nog inte heller velat byta det mot giftiga tapeter, osäker gas, kackerlackor, exploderande spisar, brännskador och konstant sotrök. Och det är ändå i ett medelklasshem. Om jag hade levt för 100 år sedan hade jag med största säkerhet varit en piga men om man fått välja hade man varit Natalie Clifford Barney eller Edith Wharton som fick uppleva tidens bästa fester, mode, frihet och resor i den kanske mest spännande eran någonsin.


Läs även andra bloggares åsikter om 1900, beaux art, Edith Wharton, Fifth Avenue, häst, Natalie Clifford Barney, New York, Nostalgi, The 1900 House, Victorian

En fest man hade velat vara med på #2

Natalie Clifford Barney förtjänar egentligen inte en kort beskriving men om man måste så var hon en amerikansk författare, poet, celebritet, feminist, konststödjare som bodde i Paris större delen av sitt liv. Hon var öppet gay och hade förhållanden med några av tidens mest uppmärksammade kvinnor, bland annat den kända kurtisanen Liane de Pougy.

Hon bodde på 20 Rue St Jacob i centrala Paris och där startade hon en litterär salong som tillsammans med Gertrude Steins salong var de två största mötesplatserna för Paris literati på den tiden. Hon höll salongen varje fredag i sitt hem. Dessa tillställningar hölls i nästan 60 år och var en av de mest långvariga i Paris. Frekventa gäster var bland andra Colette, James Joyce, Edna St Vincent Millay, Gertrude Stein och Alice B. Toklas, TS Eliot, Isadora Duncan, Ezra Pound, Nancy Cunard, Peggy Guggenheim, Sylvia Beach, F Scott Fitzgerald, Caresse och Harry Crosby, Truman Capote, Françoise Sagan och Sinclair Lewis.

Natalies trogna husmor och assistent var Madame Berthe. Hon sade: "There would be a list of guests and food as long as the kitchen wall, we would have 20-60-100 people. Somehow we could seat everybody. We served sandwiches, cakes, fruit, crystallized strawberries, tea, port, gin, whiskey, everything. The whiskey always disappeared fast when we had American guests."

There were Madame Berthe's famous chocolate cake and harlequin-colored little cakes and triangular sandwiches, "folded up like damp handkerchiefs," Bettina Bergery said, and pitchers of fruit cup, and the Duchesse de Clermont-Tonnerre presiding at one end, pouring regal cups of tea, and the green half light from the garden filtering into the room, "reflecting from the glasses and silver tea urn as from under water."

Gästerna underhölls med läsning, sång och dans av idag legendariska författare och artister och ibland vandrade man ut i Natalies trädgård där ett grekiskt tempel stod, Vänskapens hus. Hon höll även salonger i sitt hus längre ut ur Paris vid Seine och det var här Mata Hari en gång red in naken på en häst.


Läs även andra bloggares åsikter om Ezra Pound, F Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Isadora Duncan, Liane de Pougy, Litteratur, Nancy Cunard, Natalie Clifford Barney, Peggy Guggenheim, Sinclair Lewis, Sylvia Beach, TS Eliot