Audrey Hepburns bröllopsklänning - Funny Face

Jag har tidigare skrivit om den bröllopsklänning Audrey Hepburn fick uppsydd av Fontanasystrarna i Rom för ett bröllop som hon sedan ställde in. Klänningen fick istället bäras på ett fattigt italienskt bröllop. 


Nu är jag istället trollbunden av en bröllopsklänning hon bar på film. I Funny Face är Audrey Hepburn den intellektuella boknörden som helt plötsligt befinner sig i Paris där hon är "den moderna kvinnan" för tidningen Quality och får en hel kollektion uppsydd för sig av designern Paul Duval. Början av filmen är uppenbarligen inspirationen till Djävulen bär Prada, där den fantastiska Kay Thompson domderar på redaktionen och kastar tygrullar omkring sig. Sen fortsätter det i en musikalfärgad underbar kaskad, inte oväntat nog vann filmen fyra Oscars, bland annat för kostym. Mycket finns att säga om den kollektion som visas upp i filmen men skulle nog svimma om jag försökte så koncentrerar mig på bröllopsklänningen. 


Första gången man ser den står Audrey utanför en kyrka och för att golva tittaren ännu mer slänger de in ett gäng sockersöta franska körflickor i röda kappor och vidbrättade hattar.

Kostymen för filmen gjordes av Hollywoodlegenden Edith Head i samarbete med Hubert de Givenchy som hade ett livslångt samarbete med Audrey Hepburn. I den här drömmen har man klätt Audreys getingmidja och slanka överkropp i en enkel men elegant bredringad överdel som övergår i en fantastisk tyllkjol. Så enkelt och så vackert. 

Här får man bara ignorera en av de grövsta missmatchningarna i kärleksintresse, Audrey och den 30 år äldre Fred Astaire. Om man bortser från de krystade kysscenerna och bara koncentrerar sig på de magnifika sång och dansnumren där de passar som hand i handske så går det bra. 

Hon visar klänningen en gång till på en catwalk. Den blir ännu finare med de vita handskarna, de vita lågskorna och den enkla slöjan som på något sätt är fastknuten i nacken. 

Gråt inte Audrey, du är fantastisk!

Jean Seberg

A Bout de Souffle är en av de filmer som alltid nämns i samband med geni och bäst-någonsin-listor. Jag förstod den inte. Det måste erkännas. Antingen har jag fel och den måste ses om och omvärderas eller så är det mer yta än innehåll. Och vilken yta. Staden Paris har aldrig varit vackrare. Estetiken får hjärtat att smälta men vackrast av allt är Jean Seberg. Full av Joie de vivre, mystik, attityd och smärtande skönhet.

Hon är strålande i filmen, tyvärr var hennes eget liv något av en mörkare historia.

Filmen har dessutom vad som kanske är världens bästa trailer någonsin.