För ett tag sedan fick jag låna boxar med serien How I Met Your Mother som jag tidigare hade ignorerat eftersom jag trodde att det var en dålig sitcom. Det är i själva verket en bra sitcom. Nyss såg jag avsnittet Swarley där karaktären Marshall dejtar en tjej som hans kompisar genast varnar honom för med hänvisning till att hon har "Crazy Eyes". Teorin är att man kan se direkt på vissa tjejer att de är psykfall.
Igår såg jag Black Narcissus. En film av Michael Powell och Emeric Pressburger som på senare år blivit posthumt prisade för vad de gjorde för den engelska filmen. Det är filmad 1947 i ett England som var svårt härgat efter kriget. Trots detta har de gjort en oerhört vacker film som utspelar sig i Himalaya där anglikanska nunnor från Calcutta öppnar ett nytt kloster i ett från världen avskärmat område. Landskapet är målade paneler som fotografen trots allt lyckats fånga väldigt vackert. Flera skådespelare är britter som svartmålat sig själva, de verkar vara lite förvirrande angående vilken kultur det egentligen är de skildrar och vissa scener ser ut att vara filmade i Kew Gardens men jag är helt beredd att köpa allt det. Två scener är så utstickande att de träffar en i hjärtat. En är när man blir fullständigt övertygad om att Syster Ruth som har problem att anpassa sig till nunnelivet totalt har förlorat sina sinnens fulla bruk. Hon personifierar crazy eyes.
Den andra är några scener tidigare när hon bytt från sin heltäckande nunnedräkt till en figursydd röd klänning för att provocera syster Clodagh. De sitter mitt emot varandra, Clodagh med en bibel och Ruth med ett rött läppstift som hon börjar applicera. Aldrig har läppstiftsmålande varit så laddat.
Det påminner mig även om en diskussion som förts i Mark Kermodes filmprogram. Han gjorde en lysande sågning av Sex and the City 2 där han koncentrerade sig på den imperialistiska konsumistiska delen av filmen (och lämnade de feministiska problemet till andra som uttryckt sig bättre) och bland annat vid ett tillfälle utbrister "Imperialist American Pig Dogs!" och senare sjunger Internationalen. Detta fick senare någon att skriva in och kommentera att oavsett kvalitén på filmen så är det så ovanligt att en film går upp på biograferna som har i stort sett enbart kvinnliga huvudpersoner att man kanske ser den endast därför. Det här är tragiskt men sant. För 60-70 år sedan när den kvinnliga frigöreslen fortfarande hade lång väg att gå handlade många av storfilmerna om riktiga kvinnor med riktiga komplexa problem. Då var publiken till stor del vuxna människor och vuxna kvinnor. Nu är publiken för att citera Kermode 15-åriga pojkar. Under fotbolls-VM har biograferna visat filmer för målgruppen som inte är intresserade av fotboll, alltså kvinnor. Kermode berättar mer om det här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar