Vad jag lärde mig av Den amerikanska storstadens liv och förfall

Jane Jacobs är mest känd för att vara den lilla David som stod upp mot den stora Goliat, Robert Moses, legendarisk chef på New Yorks parkförvaltning under större delen av 1900-talet. Hon hade ingen examen i arkitektur eller stadsplanering utan observerade och kom till sin egna slutsats att staden är till för människor och att den fungerar bäst när människor kan röra sig fritt, ha anknytning till sitt närområde, lätt träffa andra människor och känna sig trygga i massan. En stad ska vara ett myller, ett organiserat kaos med överraskningar runt hörnet. Den amerikanska storstadens liv och förfall skrevs i slutet på 50-talet och det är både inspirerande och sorgligt att läsa den. Mycket av den stad hon beskriver är dagens städer, gentrifiering, bilens framfart framför allt annat och byggandet av fristående betongkolosser var redan etablerat på 50-talet. 


Hennes fyra punkter för en levande stad är: 

• Mixed uses.
• Short blocks.
• Buildings of various ages & states of repair.
• Density

Hon menade bilen hade en plats i staden men att privatbilismens funktion i storstäder tog död på sig själv, ju fler bilar desto svårare och långsammare blir det att komma fram, att bygga motorvägar mitt igenom stad löser inga problem. Dessutom går värdefull mark åt till att husera bilar och inte människor. Man kan gripas av tanken hur annorlunda speciellt våra svenska städer hade kunnat sett ut om hennes bok hade fått ett ordenligt genomslag då den kom. 60- och 70-talets förödelse av innerstäder kunde ha förhindrats men samtidigt hade det en effekt i USA. Folk lyssnade och många projekt stoppades, bland annat hade stora delar av Soho i New York idag varit en motorväg om inte Jane Jacobs och andra hade agerat mot Robert Moses planer. Han hade i decennier genomfört stora byggprojekt i New York, vissa bra, andra förörande. Han hade i stort sett fått fria händer och verkade ostoppbar innan han blev stoppad Av Jacobs och gräsrotsaktivister, det blev början till slutet för honom, mer om hans historia här.   

---

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

Arkaden

Östra Hamngatan har alltid haft butiker och folkliv och Arkaden var även förut en shoppinggata. Fram till någon gång på 60-talet var det dock en riktig gata och den såg ut så här.

Nu ser det ut så här. Framsteg?

Slottskogens ålderdomshem

I avdelningen arkitektoriska våldtäkter har vi idag kommit till Slottskogens ålderdomshem. Nedanför slänten från Naturhistoriska museet på slutet av Vegagatan låg förut en ståtlig byggnad där Göteborgs gamla kunde få tillbringa sina sista dagar. Tyvärr vet jag alldeles för lite om historien runt byggnaden och när den revs men det jag vet är att den ersattes av den här betongklumpen någongång under den vettlösa rivningsguldåldern på 60- och 70-talet. Den här vårdcentralen är den första byggnaden på gatan som sedan fortsätter i samma betongstuk med den gråa och livlösa Nordostpassagen. Här fanns förut arbetarhem.

De var vänliga nog att lämna kvar staketet.

Det pågår nu diskussioner om flera döda betongområden i Göteborg och vad man ska gör med dem för att få en livligare stad. Idag läste jag Jan Jörnmarks inlägg på Yimby om Skanstorget, en plats som ligger mitt i staden på en historiskt ytterst intressant plats. Det var förut en levande plats med marknad och rörelse men är idag en parkeringsplats och en gräsplätt så deprimerande att ingen vill hänga där. Tydligen fanns planer på att gräva under jord för att ersätta parkeringsplatser och göra något av platsen men det fanns inga pengar att gräva för. Tanken på att inte ersätta parkeringsplatserna verkar inte finnas. Där man tidigare kunde röra sig fritt i staden är det nu reserverat för bilar.  

När jag ändå är inte på att bil-basha kan nämnas att Aftonbladets löpsedel idag handlade om en äldre kvinna som misshandlades för en parkeringsplats.