Att leva år 1900

Var det egentligen bättre för? Jag går ofta omkring och är nostalgisk för tider jag aldrig levt i. Jag önskar att jag kunde leva runt förra sekelskiftet och gå runt i Victorianska klänningar på sommarsemester:

Åka hästskjuts på Fifth Avenue i New York.

Eller se hur Göteborg var 1900 då alla magnifika beaux art-byggnader stod kvar, det fanns lokala bryggerier överallt och hamnen var en doftande myllrande levande plats. Bara för att få se hur folk bodde, som hamnarbetaren Hugo Bjurgren på Gårdavägen 7.

År 1999 gjorde Channel 4 i Storbritannien en serie kallades The 1900 House där de köpte ett Victorianskt hus i London och återställde det så som det var år 1900. Sedan lät de en familj leva där i tre månader. Det är sjukt spännande. Man kan se hela serien på Youtube.


Att gå från vår moderna lyx till den den tidens standard är så klart traumatisk och jag hade nog inte heller velat byta det mot giftiga tapeter, osäker gas, kackerlackor, exploderande spisar, brännskador och konstant sotrök. Och det är ändå i ett medelklasshem. Om jag hade levt för 100 år sedan hade jag med största säkerhet varit en piga men om man fått välja hade man varit Natalie Clifford Barney eller Edith Wharton som fick uppleva tidens bästa fester, mode, frihet och resor i den kanske mest spännande eran någonsin.


Läs även andra bloggares åsikter om 1900, beaux art, Edith Wharton, Fifth Avenue, häst, Natalie Clifford Barney, New York, Nostalgi, The 1900 House, Victorian

En fest man hade velat vara med på #1

Den 23 januari 1931 samlades arkitekter och New Yorks sociala elit för en maskeradbal på Hotel Astor. Society of Beaux-Arts Architects hade grundats 1894 och många av de verksamma arkitekterna i New York hade studerat på École des Beaux-Arts i Paris. År 1914 var första gången de ordnade en maskeradbal. Temat var Venedig genom tiderna och festen var så lyckad att den blev en av de stora tillställningarna på den sociala kalendern. Temana var ofta klassiska men 1931 blickade de framåt med "Fête Moderne - a Fantasie in Flame and Silver". En tidningsannons lovade att man skulle bli bjuden på något "modernistiskt, futuristiskt, kubistiskt, altruistiskt, mystiskt, arkitektiskt och feministiskt". Trots att en finanskris rådde sålde alla biljetter slut.

Balsalen var klädd i svart material mot vilket hängde enorma stycken av flammande rött och silver. En huvudgata var uppbyggd i mitten i kubistisk stil med modernistiska träd längsmed. En orkester dirigerad av arkitekten Kenneth Muchison spelade pneumatiska maskiner, ångpipor, skeppsvisslor och hammare. En dockteater spelade med robotor hängda på ståltrådar. Balletdansare utförde en modernistisk tolkning av blues.

Gäster som dök upp i vanliga utklädningskläder som cowboy eller sheriff skulle bli portade, men en trafikpolis från Mars var välkommen.
Mitt i all denna kakofoni och överdåniga synintryck vandrar ett antal män i otympliga kostymer omrking. De är dåtidens verksamma arkitekter och historiskt sett några av de mest nydanande och genialiska, från en tid då vi lämnade det förgångna och sprang in i framtiden, byggde byggnader som trotsade alla naturlagar och skapade ikoniska verk.

På bilden ser du Stewart Walker som Fuller Building, Leonard Schultze som Waldorf-Astoria, Ely Jacques Kahn som the Squibb Building, William Van Alen som Chrysler Building, Ralph Walker som Wall Street Building och Joseph Freedlander som New Yorks stadsmuseum.  

På menyn för 130 år sedan

Bröstkorgen snörps åt så att du tappar andan. Din tjänsteflicka har just spänt korsetten och du känner hur hur valbenen skär in i revbenen. Något frasar bakom dig och det är den rubinröda klänningen från senaste säsongen i Paris. När juvelerna och den enorma hatten dignande av tygblommor är på är det dags att lämna ditt hem på 5th Avenue och stiga in i en hästdroska. Hästarna stannar framför Delmonico's. En redan klassisk New York restaurang som funnits i 60 år. Du leds in i den stora utsmyckade matsalen och när en gentleman skjutit in stolen under dig hamnar en meny i din hand.


Tack vare Miss Frank E. Buttolph vet vi vad de åt den där kvällen för 123 år sedan. Jag älskar en riktig samlarnörd och Buttolph var en av dem. Hon började samla menyer från 1851. Här är en av de första:

Hon fortsatte fram till sin död 1924. År 1899 donerade hon sin samling till New York Library men fortsatte bidra till den fram till sin död. Det var inte så att hon plockade med sig dem när hon var ute och åt utan hon samlade maniskt in dem från alla ställen hon kunde, hon var på restaurangägare, tjatade på dem tills de skickade henne menyerna, ibland gick hon in på restauranger själv och lade fram sin sak. Hon annonserade i tidningar och fick tidningar att skriva om henne. Samlingen bestod av 25,000 menyer vid hennes död. Ett fantastiskt historiedokument. Dels för att kunna veta vad som serverades på restauranger och dels för att de är otroligt vackra och dekorativa. Stora delar av samlingen finns digitalt, där kan man drömma sig bort till en frukost som serverades på Waldorf-Astoria en morgon 1906. Var hotellfrukostar bättre förr?