Min Berlinmur

Oswald och Annelise träffades i mitten av 1940-talet. De bildade familj i slutet av decenniet och under omständigheter som är invecklade och oklara för mig hamnade Annelise och barnen i Sverige i mitten av 50-talet. Oswald stannade kvar i Tyskland och hamnade följaktligen så småningom bakom järnridån. 

Under sin uppväxt reste min mamma bara några gånger för att hälsa på i Tyskland. Det var svårt krångligt och dyrt att komma dit. Jag fick följa med dit när jag var tre år gammal. Några minnen har jag inte själv men jag har hört berättas att det innan resan fick fyllas i enorma mängder papper. Under besöket var mina föräldrar tvunga att registrera sig hos polisen fem gånger om dagen. Vid gränskontrollen på vägen tillbaka stoppades vi av gränspolien som sökte igenom bilen grundligt, de hittade en porslinsservis som var en gåva från min morfar. De lyfte upp tallrikarna och släppte dem en efter en, krossade dem mot asfalten. 

Mitt svaga minne kommer heller inte ihåg någonting från murens fall, jag är dock säker på att vi alla satt klistrade vid TVn. Sommaren efter for vi dit, fulla av förväntningar. Min morfar vars språk jag inte förstod pratade animerat om hur allt förändrats för dem. Han körde sin blåa trabant hejdlöst fort på de nu ändlösa vägarna. Han hade fått vänta många år på sin trabant och fick den kort före murens fall. Den byttes snart mot en BMW.

I Berlin träffade vi två släktingar, Helga och Hanni. De hade tagit del i protestmarscherna innan murens fall. De hade varit där och känt de upprörda stämmningarna. Vi besökte muren som nu var på väg att demoleras. Vi köpte en bit avhackad mur från en kvicktänkt profitör. Ibland när den där murbiten kommer på tal tar min mamma fram den och säger: "Den här representerar hopp för mig". Hon avskyr allt vad förtryck och frihetsberövning heter och för henne var muren en fysisk och psykisk blockering. Som ett stryckgrepp stoppar luftflödet stoppades hennes relation till sin pappa, sin älskade mormor och sin härkomst. 

År 2004 reste jag till Berlin igen och jag träffade Helga och Hanni. Två åldriga men ack så energiska akademiker. De sprang fram, virvlade mellan alla Berlins kulturinstanser och orerade på sprudlande tyska och jag försökte följa i deras hälar med pinsamt dålig skoltyska. Vi gick Unter den Linden upp och de pekade på alla gamla magnifika byggnader. "Ruiner allting" sa de. De kom till Berlin från landsbygden efter krigsslutet och fann en stad i rykande ruiner. Idag är allt återställt i din forna glans runt Museuminsel men det märks att historien är tung. Det märks på allt från kulhålen i stenfasaderna till den ryckiga arkitekturen där pompigt blandas med nergånget och glas och stål, till atmosfären. 

Helga och Hanni har tillbringat den större delen av sina liv i den akademiska världen och i DDR. De hade trygga jobb, stort umgänge och mycket tid för konsten, speciellt klassisk musik. De talade flytande ryska och reste ibland till öst under DDR. De var medlemmar i socialistpartiet eftersom det var underförstått att man var tvungen att vara det, inte för att de var särskilt politiska. Sett genom deras ögon var DDR inte så värst dåligt. Det fanns ingen arbetslöshet, ingen kriminalitet, ingen fattigdom. De upplevde det inte så mycket som ett fängelse. Det som saknades i konsumption av lyxvaror fanns istället i trygghet och sammanhållning. De säger att de bor i Östberlin och de menar det och inte östra Berlin. De är lite för gamla för att uppskatta mångkulturen, de trivs bäst med en middag på Vier Jahreseiten och en symfonikonsert på konserthuset.

Nu när det känns så naturligt att Berlin är en stad och att Tyskland är ett land finner jag det ofattbart hur folket och resten av världen tillät landet delas och att det bara för 20 år sedan gick en mur rätt igenom det moderna Europa. Istället för att försöka förstå nöjer jag med mig att se det som ett bevis på alltings föränderliget, inget kan tas för givet och ingenting är hopplöst.

Krig i New York. Konst Vs. Reklam.

En debatt har länge pågått i periferin om vad vårt gemensamma stadsrum ska innehålla. Oftast är det en debatt som bara pågår i debattartiklar och bloggar men ibland tas faktiska aktioner. För ett antal år sedan läste Lars Bjurström, kommunalråd för socialdemokraterna i Örebro Naomi Kleins bok No Logo och började fundera på hur företags budskap påverkade människor. Det ledde till ett beslut att sluta affischera stadens bussar med reklam. Han sa vid tillfället:

Reklamen invaderar varje ledigt utrymme i samhället och ockuperar människors tankar och drömmar.

I New York finns liknande tankar. Förra veckan tog ett gäng aktivister handfastligen några burkar vit färg och gick ut för att måla över stadens reklamskyltar. Initiativtagaren är Jordan Seiler, grundare av gruppen Public Ad Campaign som vill ifrågasätta användandet av det offentliga rummet.

- Vi bombarderas av reklam varje dag. Reklamen tror att den offentliga miljön är till salu men offentliga platser är inte nödvändigtvis kommersiella säger Jordan Seiler till The New York Times.

Aktivisterna målade över ett antal afficher men så fort de var klara dök en grupp män upp för att återigen sätta upp reklamafficher. De målades snabbt vita igen och det fortsatte så några gånger. Vid slutet av dagen hade fem aktivister arresterats på oklara grunder. Några av de vita ytorna fylldes senare med konstverk.

Carl Reinholdtzon Belfrage

Mången gång har jag funderat på om han är en chimär eller om det verkligen finns en människa så verklighetsfrånvänd och vidrigt ytlig i verklighetens verklighet. Varje gång jag läser hans överjästa namedroppande texter blir jag upprörd. Antingen slänger han celebra namn omkring sig eller dyra exklusiva alkoholmärken samt gör det väldigt klart att om du inte är bekant med endera av dessa är du inte värd att andas samma luft som hans adliga strupe. Han gör ingen hemlighet av att försöka efterlikna journalisten AA Gill, det han missat är dock att Gill kan vara skarp och kvick samtidigt som han har näsan i vädret. I det senaste numret raljerar han om att bo på ett dyrt hotell. Ett hotell som han flugit till andra sidan världen för att bo på endast för att aldrig lämna det innan har flyger tillbaka igen. Är det inte uppfriskande med skribenter som inte skäms för att de bidrar till uppvärmningen av vår gemensamma värld genom att åka till de länder som först och värst kommer drabbas av de efterföljande konsekvenserna?  

Ovanför min säng finns en liten grön knapp. Om man trycker lite försiktigt så har du betjäning inom 30 sekunder. Du kanske vill kemtvätta din Ralph Lauren Purple-kollektion, behöver en halstrad griskind, är sugen på en Singapore Sling, vill se en vit tiger i bur eller bara känna ett sammetstyg fläkta din hud för en stund?

Fantastiskt, jag önskar ofta att någon kunde rulla fram ett fängslat utrotningshotat djur för mitt enkla nöjes skull samtidigt som en liten andraklassens människa tillbringar sin dag med att fläkta mitt rödmosiga, alkoholiserade tryne.

Att jag fortsätter läsa hans skriverier säger mer om min masochistiska läggning som vet mycket väl att jag kommer bli upprörd än om hans litterära talanger.  

Dagens Trivia: München Hauptbahnhof

Jag betar fortfarande av frågor som uppstod på min resa i Europa. Svaret på den här är egentligen ganska självklar men ändå: Vad hände med Münchens tågstation. Inte helt oväntat blev den sönderbombad av britterna under andra världskriget men den egentliga frågan är varför den är så ful. Svaret på den är också ganska självklar: Den byggdes på 60-talet. Det förklarar varför den nuvarande byggnaden är en tråkig flyghangarliknande plåtlåda. Jag var däremot nyfiken på hur den såg ut innan den förstördes 1945. Den allra första stationen byggdes 1839 men försvann i en brand. Nästa versionen som man ser på bilden byggdes 1847-1849 och stod alltså i knappt hundra år. På platsen utanför finns nuförtiden en korvmoj som säljer redbull & vodka.

Penn Station

Ett avsnitt i den nya serien av Mad Men fick mig att säga NEEEJ. Jag var tidigare ovetande om att Penn Station i New York hade en förlaga som blev offer för 60-talets arkitekturmord. I avsnittet kommer representanter

för det nya projektet Madison Square Garden till Stirling Cooper för att få hjälp med att släta över det faktum att en vacker fullt duglig byggnad skulle rivas till förmån för en monstruös shopping och nöjeskomplex. Jag får hjärtslag och kokande blod varje gång jag hör om sådant så jag undviker det nästan nu mera. Det finns många tidpunkter i historien jag skulle vilja åka tillbaka till, åh... så många men en av de främsta är tidigt 60-tal då något slags global hjärnsmälta inträffade i samtliga kommunal och arkitektkontor. Tänk om det hade funnits något slags konservations- och estetiktänkande då, hur annorlunda världen hade sett ut. Jag blir svettig.
Pennsylvania Station byggdes 1910 och revs år 1963.

Svensk Hollywoodfru vs. Ed Wood

Jag såg en del av Svenska Hollywoodfruar. Ja, det är en bilolycka. Det är vulgärt och hjärndött hur kvinnor lever som livegna dreglandes efter allsköns konsumptionsvaror. Det som räddade det dock var Agnes Nicole Winter och hennes blinda entusiasm för filmkonsten. Hon har producerat och spelat huvudrollen i en film som hon knivskarpt har kallat The Gold & The Beautiful och bara trailern är fantastisk. Scenen där hon gråter borde visas i teaterskolor som avskräckande exempel. Vi fick se ett event där hon försökte sälja in filmen och vid ett tillfälle pratar hon om hur bra alla tyckte att trailern var. Hon ser helt salig ut och har ett uttryck av ren och skär stolthet. Det påminde mig om en scen ur Ed Wood där regissören just bevittnat ett scen där gravstenar av frigolit ramlar omkull och skådespelarna har hasplat ur sig sina rader. Han ropar högt CUT och sedan sätter han sig ner med ett brett leende och har ett likanande saligt uttryck som om han just bevittnat konsthistoriens största ögonblick. Det finns något vackert i det.

Dagens Trivia: Autochrome

Jag var på semester nyligen och bland alla syn- och hörselintryck uppstod massor av frågor. Ibland önskar jag att jag hade en superhjärna som faktiskt kom ihåg information som den fått tillgodo. Men det gör jag inte, jag kommer ihåg ytterst lite. Därför är det bra att skriva ner saker. En hel lista skrev jag och nu när jag tar reda på saker är det lika bra att redovisa dem någonstans så att man inte glömmer av dem igen så det gör jag här. Jag var på Salzburg Museum och de hade en specialutställning om ärkehertig Heinrich Ferdinand von Habsburg-Lothringen. Han var en skön mångsysslare (som det oftast är lätt att vara när man är ekonomiskt oberoende) som både målade, fotograferade gillade bilar och aviation. På utställningen visades några bilder som han hade tagit i Alperna. Först undrade jag varför de hade nytagna bilder på en gammal utställning men sedan läste jag bildtexterna och upplystes om att de var tagna runt 1910. Kvalitén var så otroligt bra att de såg nytagna ut, kanske ser motivet dessutom likadant ut fortfarande (förutom att glaciärerna krymt med 60% hej miljöförstöring). Bilderna var tagna med Autochromeplattor, framtagna av bröderna Lumiére år 1903 och började säljas 1907. Jag har sett Autochromebilder förut men inte tidigare studerat det närmare. Effekten framställs genom att ett mosaiklager av färgad potatisstärkelse läggs på en glasplatta. Bilden framkallas först som ett negativ och sedan som en positiv. Vissa delar av processen är nu okända även fast nya entusiaster har börjat försöka framställa nya Autochromefoton. Autochrome tillverkades fram till 30-talet då de traditionella filmrullarna uppfanns. Det var uppenbarligen extremt dyrt och omständigt att forografera med Autochrome men vilken kulturskatt som kvarlämnats.

Den franska bankmannen Albert Kahn stod bakom 72000 bilder mellan 1909 och 1930 över hela världen. Han ville skildra världen i kritiska ögonblick och dokumentera olika kulturer i syfte att öka förståelse och kunskap. En unik insyn i hur världen såg ut för runt hundra år sedan. Jag häpnar fortfarande över hur tydliga de här bilderna är. Inte den påmålade konstlade färgen som man ofta ser på porträttbilder från 30- och 40-talet och inte de överdrivna popfärgerna på 60-talsbilder utan riktiga naturliga färger. Det är underbart. Det finns två grupper på Flickr med fantastiska Autochromebilder.

Film av Bröderna Lumiére där de har lagt till all färg för hand. Pilligt kanske men så vackert.