Vad jag lärde mig av Den amerikanska storstadens liv och förfall

Jane Jacobs är mest känd för att vara den lilla David som stod upp mot den stora Goliat, Robert Moses, legendarisk chef på New Yorks parkförvaltning under större delen av 1900-talet. Hon hade ingen examen i arkitektur eller stadsplanering utan observerade och kom till sin egna slutsats att staden är till för människor och att den fungerar bäst när människor kan röra sig fritt, ha anknytning till sitt närområde, lätt träffa andra människor och känna sig trygga i massan. En stad ska vara ett myller, ett organiserat kaos med överraskningar runt hörnet. Den amerikanska storstadens liv och förfall skrevs i slutet på 50-talet och det är både inspirerande och sorgligt att läsa den. Mycket av den stad hon beskriver är dagens städer, gentrifiering, bilens framfart framför allt annat och byggandet av fristående betongkolosser var redan etablerat på 50-talet. 


Hennes fyra punkter för en levande stad är: 

• Mixed uses.
• Short blocks.
• Buildings of various ages & states of repair.
• Density

Hon menade bilen hade en plats i staden men att privatbilismens funktion i storstäder tog död på sig själv, ju fler bilar desto svårare och långsammare blir det att komma fram, att bygga motorvägar mitt igenom stad löser inga problem. Dessutom går värdefull mark åt till att husera bilar och inte människor. Man kan gripas av tanken hur annorlunda speciellt våra svenska städer hade kunnat sett ut om hennes bok hade fått ett ordenligt genomslag då den kom. 60- och 70-talets förödelse av innerstäder kunde ha förhindrats men samtidigt hade det en effekt i USA. Folk lyssnade och många projekt stoppades, bland annat hade stora delar av Soho i New York idag varit en motorväg om inte Jane Jacobs och andra hade agerat mot Robert Moses planer. Han hade i decennier genomfört stora byggprojekt i New York, vissa bra, andra förörande. Han hade i stort sett fått fria händer och verkade ostoppbar innan han blev stoppad Av Jacobs och gräsrotsaktivister, det blev början till slutet för honom, mer om hans historia här.   

---

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

Vad jag lärde mig av Moonwalking with Einstein

Jag har notoriskt dåligt minne och kan knappt fungera utan att konstant skriva ner saker jag behöver komma ihåg eller åtgärda - annars hade de försvunnit i tomma intet. Det har hänt fler än en gång att jag läst en bra bit i en bok innan jag inser att jag läst den tidigare. Det händer ofta att någon refererar till en film, händelse, helg som jag inte har något som helst minne av. Därför var det oerhört betryggande att få reda på att vi alla har kapaciteten att träna upp vårt minne och att minneskonstnärer och professionella minnesatleter inte har ett naturligt superminne utan har avancerat det genom gedigen träning. Det finns hur mycket som helst att säga om den här boken men det viktigaste är: läs den och du är intresserad av världen, universum och allting.

 En specifik sak jag lärde mig av Moonwalking with Einstein av Joshua Foer: Fotografiskt minne är en myt. Det finns inga bevisade fall av personer mer fotografiskt minne. Det har funnits individer som har uppvisat ett ovanligt gott minne och förmåga att snabbt överblicka och återge en bild. Det har dock alltid varit former eller landskapsscener, aldrig t.ex. en sida ur en telefonkatalog.

---

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

Charles James

För de som älskar överväldigande glamourösa nästintill omöjliga kreationer är Charles James något av en husgud. Han har kallats Amerikas första couturist. De skapelser han designade under sin storhetstid på 40- och 50-talet känns än i dag som progressiva och nyskapande.

1948

Tree 1955

1946

En av hans mest kända klänningar är fyrklövern. Han designade den åt Mrs Hearst (gift med tidningsmogulen) för att hon skulle bära den på Eisenhowers inaugurationsbal 1953. Hon använde den senare även på drottning Elisabeths kröningsbal och på en fest på Versaille.

I skapandet av klänningen som James själv ansåg var hans storverk använde han sig av sin bakgrund som hattmakare. Underredet på klänningen är en fantastiskt komplicerad struktur som gör det nästan omöjligt att sitta ner. En forskare på Ohio State University ägnade sig mellan åren 2003-2007 att forska och rekonstruera klänningen. Mer om det finns att läsa här.

En längre biografi finns här.

Måste avsluta med denna bild som får hjärtat att smälta något. Tänk att en gång få bära en sådan klänning. Här är James fru fotograferad i en av hans klänningar av Cecil Beaton 1955.



Läs även andra bloggares åsikter om Cecil Beaton, Charles James, William Randolph Hearst Jr., Mode, klänningar,

Vivian Maier

Vivian Maier föddes 1926 i Frankrike och jobbade som nanny i Chicago i stort sett hela livet, hon höll sig för sig själv och var inte särskilt social även fast barnen hon jobbade med tyckte hon var fantastisk, som en Mary Poppins. Hon hade ett förråd som hon så småningom inte längre betalade hyran för. Företaget sålde ut hennes saker på auktion år 2007 och en av köparna var John Maloof, en mäklare som skrev en bok om sitt område i Chicago. Lådorna innehöll negativ och han tänkte att det kanske fanns några av hans område. När han började titta igenom dem fann han dock vad som bara kan beskrivas som en fotografisk skatt. Bild efter bild innehöll fascinerande vackra gatubilder. Han visste ingenting om fotografi men kände instinktivt att det måste vara av hög konstnärlig kvalité. De flesta bilderna är från 50- och 60-talets Chicago. De fångar människor och gatuscener, en inblick i det förgångna och det förlorade.

John började gå igenom låda efter låda och scanna in bilder. Han lyckades få tag på de som köpt de andra lådorna och köpte tillbaka dem från dem. Han började scanna in bilderna och fastän han har gjort detta nästan på heltid i flera år har han fortfarande mängder av jobb framför sig. Det finns uppskattningsvis 30,000 bilder och många av dem ligger i oframkallade filmrullar. Det är en svindlande tanke. Dels att Vivian tog alla dessa fantastiska bilder och i stort sett aldrig framkallade dem. Dels att de låg på en vind i flera decennium och att de lätt kunde kastats på soptippen och vi hade gått miste om detta livsverk.

Till en början visste John ingenting om vem fotografen var, tillslut dök ett namn upp på ett kuvert i samlingen. När han väl googlade henne hittade han en dödsannons publicerad dagen innan. Varken han eller vi kommer få svar på några frågor. Hans öde är också fachinerande. Från ingenstans kom denna gåva och med den ansvar. Hur ska detta förvaltas? Han har dessutom blivit intresserad av gatufotografi själv. Just nu jobbar han på en bok och en dokumentär om Vivian. Samtidigt kommer fler och fler bilder till dagens ljus. Vem vet vad som finns på dem?

Byggnader som inte finns längre #1 - Maison du Peuple

Belgien har inte bara himmelsk öl, choklad och våfflor de har dessutom några av världshistoriens vackraste byggnader. Jag var i Gent för ett tag sedan och snubblade ideligen eftersom min blick var konstant vänd uppåt. Förutom gamla fantastiska byggnader som är 400-500 år gamla finns oväntat mycket 30-talsarkitektur och art deco. Det fanns en folkrörelse som kallades Vooruit (framåt) som har en antal underbara byggnader i Gent men den mest imponerande enligt mig är det här tidigare tidningskontoret som nu verkar stå tomt.

En liknande rörelse antar jag stog bakom idén att bygga folkets hus i Bryssel. Jobbet gick till Victor Horta och det här blev hans viktigaste byggnad. Han ritade upp 8500 kvadratmeter och tillät plats för kontor, butiker, mötessalar, caféer och teater. Det byggdes i vitt stål och stog slutligen klart 1899, det räknas som ett av de viktigaste modernistiska byggnaderna och Hortas bästa.

Sedan kom 60-talet med sitt rivbegär och futuristiska planer och och Mainson du Peuple sattes på rivningslistan. Folket protesterade och 700 arkitekter från världen över protesterade men inget hjälpte. Byggnaden revs 1965 och på dess plats byggdes denna betongklump med tillhörande skyskrapa.



Läs även andra bloggares åsikter om Arkitektur, Victor Horta, art deco, bryssel

Tidsresande drag queen med mobiltelefon

Jag som är en total sucker för tidsresor kan inte låta bli att fundera över det här. Det här är storyn: Irländaren  George Clarke köpte en DVDbox med Charlie Chaplinfilmer, han plöjde igenom The Circus och började titta på extramaterialet. Där fanns klipp från filmens premiär på Grauman's Chinese Theatre 1928 och ett av klippen är det här:

George har visat klippet för hundra människor och ingen har någon bra förklaring, han är därför säker på att det här måste vara en tidsresenär:

Åh, hur jag vill att det här ska vara sant. Inte minst för om jag hade fått chansen att tidsresa så är det första jag skulle göra att åka till Hollywood 1928. Ponera att det här är en tidsresenär, säg jag om 30 år när tidsresor har blivit en verklighet. Jag hoppar in och åker direkt tillbaka till 1928, dyker in i en affär, köper en klänning, fina klackskor och en päls (fuskpäls) och beger mig ner till Hollywood Boulevard för att gå på premiär, dricka champagne och hänga med alla stjärnor från guldåldern.

Folk på internet diskuterar detta vilt och den största invändningen verkar vara det ologiska i - inte tidsresandet självt utan - att det inte fanns mobilmaster på 20-talet. Repliken till det brukar vara att "tror ni inte att i den högteknologiska framtid där tidsresenären kommer ifrån så finns det möjlighet att ha ett kommunikationsmedel som fungerar fritt."

Här är därför de logiska förklaringarna:
1. Hon har en hörapparat. Det fanns hörapparater redan på 20-talet, de var dock inte särskilt effektiva, och de var dyra men ser förvånansvärt lika ut i formen som en mobil.

De hade dock en hörsnäcka och sedan fick man hålla i mottagarlådan. Varför hon pratar in i den vet vi inte.

2. Hon är i sällskap med mannen som går framför henne och det är honom hon pratar med. Anledningen till att han går i förväg är att hon är en knäppgök som pratar med handen för ansiktet.

3. Hon är en han. En drag queen som vill dölja sin identitet genom att hålla något framför ansiktet.

4. Hon är en excentrisk gammal tant som pratar med sig själv.

Tre frågor kvarstår, slog hon runt med Chaplin på efterfesten, vad hände med zebran och vem pratar hon egentligen med? Jag gissar på Dr. Who.


Läs även andra bloggares åsikter om tidsresor, tillbaka till framtiden, mobil, 1928, Charlie Chaplin, hörapparat, Dr Who

Lillköping

En karta över Göteborg från slutet av 1800-talet visar bebyggelse inom vallgraven, lite vid Lorensberg, hamnaktivitet längs vattnet och Carnegies fabriker vid klippan, förutom det är det i stort sett tomt. De områden vi idag kallar innerstaden var då ren och karg natur. Det är bara de senaste 90 åren Göteborg växt upp. När Göteborg skulle få sin egen världsutställning fanns det därför mycket mark att planera på. Hela området runt Götaplatsen, och bort mot Liseberg (som då var ett berg och skogsparti) användes. Det var ett oerhört projekt som tog många års planering.

Området Liseberg blev ett nöjesområde dit man kunde åka linbana från Götaplatsen. Där fanns olika karuseller, borgar, en kongresssal och ett barnens paradis. En ställe kallades Lillköping och där fanns miniatyrbyggnader och barnaktiviteter.

När man tittar närmare märker man snabbt att något inte är helt rätt. De är små men de är inte barn.

Det här är Sverige 1923 och vi visar upp en freak show. Det kanske inte är så förvånande egentligen men jag hade fått för mig att det här hade börjat bli lite tabu sådär en bra bit in på 1900-talet. Om inte på marknader runt om i landet så iallafall på en världsutställning. Jag läste någonstans att de här människorna bodde i Lillköping eller Lilleputtars stad som det också kallades, under hela utställningens gång. Det är hur som helst faschinerande och jag undrar vilka de här människorna var, hur de levde och vad som hände med dem sedan. De här bilderna är ganska jobbiga att se men onekligen ett intressant tidsdokument:

Läs även andra bloggares åsikter om Lillköping, Liseberg, Jubileumsutställning, Nostalgi,