Byggnader som inte finns längre #1 - Maison du Peuple

Belgien har inte bara himmelsk öl, choklad och våfflor de har dessutom några av världshistoriens vackraste byggnader. Jag var i Gent för ett tag sedan och snubblade ideligen eftersom min blick var konstant vänd uppåt. Förutom gamla fantastiska byggnader som är 400-500 år gamla finns oväntat mycket 30-talsarkitektur och art deco. Det fanns en folkrörelse som kallades Vooruit (framåt) som har en antal underbara byggnader i Gent men den mest imponerande enligt mig är det här tidigare tidningskontoret som nu verkar stå tomt.

En liknande rörelse antar jag stog bakom idén att bygga folkets hus i Bryssel. Jobbet gick till Victor Horta och det här blev hans viktigaste byggnad. Han ritade upp 8500 kvadratmeter och tillät plats för kontor, butiker, mötessalar, caféer och teater. Det byggdes i vitt stål och stog slutligen klart 1899, det räknas som ett av de viktigaste modernistiska byggnaderna och Hortas bästa.

Sedan kom 60-talet med sitt rivbegär och futuristiska planer och och Mainson du Peuple sattes på rivningslistan. Folket protesterade och 700 arkitekter från världen över protesterade men inget hjälpte. Byggnaden revs 1965 och på dess plats byggdes denna betongklump med tillhörande skyskrapa.



Läs även andra bloggares åsikter om Arkitektur, Victor Horta, art deco, bryssel

Tidsresande drag queen med mobiltelefon

Jag som är en total sucker för tidsresor kan inte låta bli att fundera över det här. Det här är storyn: Irländaren  George Clarke köpte en DVDbox med Charlie Chaplinfilmer, han plöjde igenom The Circus och började titta på extramaterialet. Där fanns klipp från filmens premiär på Grauman's Chinese Theatre 1928 och ett av klippen är det här:

George har visat klippet för hundra människor och ingen har någon bra förklaring, han är därför säker på att det här måste vara en tidsresenär:

Åh, hur jag vill att det här ska vara sant. Inte minst för om jag hade fått chansen att tidsresa så är det första jag skulle göra att åka till Hollywood 1928. Ponera att det här är en tidsresenär, säg jag om 30 år när tidsresor har blivit en verklighet. Jag hoppar in och åker direkt tillbaka till 1928, dyker in i en affär, köper en klänning, fina klackskor och en päls (fuskpäls) och beger mig ner till Hollywood Boulevard för att gå på premiär, dricka champagne och hänga med alla stjärnor från guldåldern.

Folk på internet diskuterar detta vilt och den största invändningen verkar vara det ologiska i - inte tidsresandet självt utan - att det inte fanns mobilmaster på 20-talet. Repliken till det brukar vara att "tror ni inte att i den högteknologiska framtid där tidsresenären kommer ifrån så finns det möjlighet att ha ett kommunikationsmedel som fungerar fritt."

Här är därför de logiska förklaringarna:
1. Hon har en hörapparat. Det fanns hörapparater redan på 20-talet, de var dock inte särskilt effektiva, och de var dyra men ser förvånansvärt lika ut i formen som en mobil.

De hade dock en hörsnäcka och sedan fick man hålla i mottagarlådan. Varför hon pratar in i den vet vi inte.

2. Hon är i sällskap med mannen som går framför henne och det är honom hon pratar med. Anledningen till att han går i förväg är att hon är en knäppgök som pratar med handen för ansiktet.

3. Hon är en han. En drag queen som vill dölja sin identitet genom att hålla något framför ansiktet.

4. Hon är en excentrisk gammal tant som pratar med sig själv.

Tre frågor kvarstår, slog hon runt med Chaplin på efterfesten, vad hände med zebran och vem pratar hon egentligen med? Jag gissar på Dr. Who.


Läs även andra bloggares åsikter om tidsresor, tillbaka till framtiden, mobil, 1928, Charlie Chaplin, hörapparat, Dr Who

Lillköping

En karta över Göteborg från slutet av 1800-talet visar bebyggelse inom vallgraven, lite vid Lorensberg, hamnaktivitet längs vattnet och Carnegies fabriker vid klippan, förutom det är det i stort sett tomt. De områden vi idag kallar innerstaden var då ren och karg natur. Det är bara de senaste 90 åren Göteborg växt upp. När Göteborg skulle få sin egen världsutställning fanns det därför mycket mark att planera på. Hela området runt Götaplatsen, och bort mot Liseberg (som då var ett berg och skogsparti) användes. Det var ett oerhört projekt som tog många års planering.

Området Liseberg blev ett nöjesområde dit man kunde åka linbana från Götaplatsen. Där fanns olika karuseller, borgar, en kongresssal och ett barnens paradis. En ställe kallades Lillköping och där fanns miniatyrbyggnader och barnaktiviteter.

När man tittar närmare märker man snabbt att något inte är helt rätt. De är små men de är inte barn.

Det här är Sverige 1923 och vi visar upp en freak show. Det kanske inte är så förvånande egentligen men jag hade fått för mig att det här hade börjat bli lite tabu sådär en bra bit in på 1900-talet. Om inte på marknader runt om i landet så iallafall på en världsutställning. Jag läste någonstans att de här människorna bodde i Lillköping eller Lilleputtars stad som det också kallades, under hela utställningens gång. Det är hur som helst faschinerande och jag undrar vilka de här människorna var, hur de levde och vad som hände med dem sedan. De här bilderna är ganska jobbiga att se men onekligen ett intressant tidsdokument:

Läs även andra bloggares åsikter om Lillköping, Liseberg, Jubileumsutställning, Nostalgi,

Att leva år 1900

Var det egentligen bättre för? Jag går ofta omkring och är nostalgisk för tider jag aldrig levt i. Jag önskar att jag kunde leva runt förra sekelskiftet och gå runt i Victorianska klänningar på sommarsemester:

Åka hästskjuts på Fifth Avenue i New York.

Eller se hur Göteborg var 1900 då alla magnifika beaux art-byggnader stod kvar, det fanns lokala bryggerier överallt och hamnen var en doftande myllrande levande plats. Bara för att få se hur folk bodde, som hamnarbetaren Hugo Bjurgren på Gårdavägen 7.

År 1999 gjorde Channel 4 i Storbritannien en serie kallades The 1900 House där de köpte ett Victorianskt hus i London och återställde det så som det var år 1900. Sedan lät de en familj leva där i tre månader. Det är sjukt spännande. Man kan se hela serien på Youtube.


Att gå från vår moderna lyx till den den tidens standard är så klart traumatisk och jag hade nog inte heller velat byta det mot giftiga tapeter, osäker gas, kackerlackor, exploderande spisar, brännskador och konstant sotrök. Och det är ändå i ett medelklasshem. Om jag hade levt för 100 år sedan hade jag med största säkerhet varit en piga men om man fått välja hade man varit Natalie Clifford Barney eller Edith Wharton som fick uppleva tidens bästa fester, mode, frihet och resor i den kanske mest spännande eran någonsin.


Läs även andra bloggares åsikter om 1900, beaux art, Edith Wharton, Fifth Avenue, häst, Natalie Clifford Barney, New York, Nostalgi, The 1900 House, Victorian

En fest man hade velat vara med på #2

Natalie Clifford Barney förtjänar egentligen inte en kort beskriving men om man måste så var hon en amerikansk författare, poet, celebritet, feminist, konststödjare som bodde i Paris större delen av sitt liv. Hon var öppet gay och hade förhållanden med några av tidens mest uppmärksammade kvinnor, bland annat den kända kurtisanen Liane de Pougy.

Hon bodde på 20 Rue St Jacob i centrala Paris och där startade hon en litterär salong som tillsammans med Gertrude Steins salong var de två största mötesplatserna för Paris literati på den tiden. Hon höll salongen varje fredag i sitt hem. Dessa tillställningar hölls i nästan 60 år och var en av de mest långvariga i Paris. Frekventa gäster var bland andra Colette, James Joyce, Edna St Vincent Millay, Gertrude Stein och Alice B. Toklas, TS Eliot, Isadora Duncan, Ezra Pound, Nancy Cunard, Peggy Guggenheim, Sylvia Beach, F Scott Fitzgerald, Caresse och Harry Crosby, Truman Capote, Françoise Sagan och Sinclair Lewis.

Natalies trogna husmor och assistent var Madame Berthe. Hon sade: "There would be a list of guests and food as long as the kitchen wall, we would have 20-60-100 people. Somehow we could seat everybody. We served sandwiches, cakes, fruit, crystallized strawberries, tea, port, gin, whiskey, everything. The whiskey always disappeared fast when we had American guests."

There were Madame Berthe's famous chocolate cake and harlequin-colored little cakes and triangular sandwiches, "folded up like damp handkerchiefs," Bettina Bergery said, and pitchers of fruit cup, and the Duchesse de Clermont-Tonnerre presiding at one end, pouring regal cups of tea, and the green half light from the garden filtering into the room, "reflecting from the glasses and silver tea urn as from under water."

Gästerna underhölls med läsning, sång och dans av idag legendariska författare och artister och ibland vandrade man ut i Natalies trädgård där ett grekiskt tempel stod, Vänskapens hus. Hon höll även salonger i sitt hus längre ut ur Paris vid Seine och det var här Mata Hari en gång red in naken på en häst.


Läs även andra bloggares åsikter om Ezra Pound, F Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Isadora Duncan, Liane de Pougy, Litteratur, Nancy Cunard, Natalie Clifford Barney, Peggy Guggenheim, Sinclair Lewis, Sylvia Beach, TS Eliot

20-talet i färg

Runt förra sekelskiftet utvecklade Claude Friese-Greene, en brittisk brittisk fotograf och filmare en metod för att framställa rörliga färgfilmbilder. Han kallade det Biocolour, en teknik där den vanliga svart-vita filmen gick igenom två färgfilter, eftersom det gjorde att bilden flimrade så kördes filmen snabbare än vanligt. År 1911 blev han dragen inför rätta av skaparna bakom Kinemacolor, en liknande teknik. Rätten dömde till Kinemacolors fördel och han fick inte använda sin teknik, fram till rätten ändrade sig igen 1915.

På 20-talet reste Friese-Greene genom Storbritannien och filmade från norr till söder. Detta material har nyligen fått nytt liv, British Film Institute har restaurerat filmerna och det fick ligga till grund för en BBCserie om 20-talet i färg. Filmen som kallades The Open Road finns att få tag på från BFI. Många fina klipp ligger dock på youtube. Det är fantastiskt att se så klara filmbilder från 20-talet, bland annat här ett London bara 9 år efter första världskrigets slut, de kvinnor vi ser vid The Cenotaph är troligtvis änkor från kriget. Mycket av arkitekturen är den samma men ställen som nu är svalda av snabb trafik som Marble Arch var fortfarande tillgänligt, flickor i fina klänningar och hattar trängs med ett hav av kostymklädda män på Petticoat Lane.

Att blicka in i det förgångna

Man kan titta på gamla kartor och gamla bilder men det går aldrig att få en egentlig uppfattning om hur saker såg ut. En sucker för historia som jag är gillar jag att besöka gamla platser, ruiner, museer och slott och det är en kittlande tanke att inse att precis där man står gick ett korståg eller vandrade det dinosaurier en gång. Det är dock svårt att föreställa sig hur det såg ut exakt därför gillar jag att flitiga photoshoppare får det förgångna att möta nuet. På Flickr finns fotopoolen Looking Into The Past där man bland annat kan se det här: