Att leva år 1900

Var det egentligen bättre för? Jag går ofta omkring och är nostalgisk för tider jag aldrig levt i. Jag önskar att jag kunde leva runt förra sekelskiftet och gå runt i Victorianska klänningar på sommarsemester:

Åka hästskjuts på Fifth Avenue i New York.

Eller se hur Göteborg var 1900 då alla magnifika beaux art-byggnader stod kvar, det fanns lokala bryggerier överallt och hamnen var en doftande myllrande levande plats. Bara för att få se hur folk bodde, som hamnarbetaren Hugo Bjurgren på Gårdavägen 7.

År 1999 gjorde Channel 4 i Storbritannien en serie kallades The 1900 House där de köpte ett Victorianskt hus i London och återställde det så som det var år 1900. Sedan lät de en familj leva där i tre månader. Det är sjukt spännande. Man kan se hela serien på Youtube.


Att gå från vår moderna lyx till den den tidens standard är så klart traumatisk och jag hade nog inte heller velat byta det mot giftiga tapeter, osäker gas, kackerlackor, exploderande spisar, brännskador och konstant sotrök. Och det är ändå i ett medelklasshem. Om jag hade levt för 100 år sedan hade jag med största säkerhet varit en piga men om man fått välja hade man varit Natalie Clifford Barney eller Edith Wharton som fick uppleva tidens bästa fester, mode, frihet och resor i den kanske mest spännande eran någonsin.


Läs även andra bloggares åsikter om 1900, beaux art, Edith Wharton, Fifth Avenue, häst, Natalie Clifford Barney, New York, Nostalgi, The 1900 House, Victorian

En fest man hade velat vara med på #2

Natalie Clifford Barney förtjänar egentligen inte en kort beskriving men om man måste så var hon en amerikansk författare, poet, celebritet, feminist, konststödjare som bodde i Paris större delen av sitt liv. Hon var öppet gay och hade förhållanden med några av tidens mest uppmärksammade kvinnor, bland annat den kända kurtisanen Liane de Pougy.

Hon bodde på 20 Rue St Jacob i centrala Paris och där startade hon en litterär salong som tillsammans med Gertrude Steins salong var de två största mötesplatserna för Paris literati på den tiden. Hon höll salongen varje fredag i sitt hem. Dessa tillställningar hölls i nästan 60 år och var en av de mest långvariga i Paris. Frekventa gäster var bland andra Colette, James Joyce, Edna St Vincent Millay, Gertrude Stein och Alice B. Toklas, TS Eliot, Isadora Duncan, Ezra Pound, Nancy Cunard, Peggy Guggenheim, Sylvia Beach, F Scott Fitzgerald, Caresse och Harry Crosby, Truman Capote, Françoise Sagan och Sinclair Lewis.

Natalies trogna husmor och assistent var Madame Berthe. Hon sade: "There would be a list of guests and food as long as the kitchen wall, we would have 20-60-100 people. Somehow we could seat everybody. We served sandwiches, cakes, fruit, crystallized strawberries, tea, port, gin, whiskey, everything. The whiskey always disappeared fast when we had American guests."

There were Madame Berthe's famous chocolate cake and harlequin-colored little cakes and triangular sandwiches, "folded up like damp handkerchiefs," Bettina Bergery said, and pitchers of fruit cup, and the Duchesse de Clermont-Tonnerre presiding at one end, pouring regal cups of tea, and the green half light from the garden filtering into the room, "reflecting from the glasses and silver tea urn as from under water."

Gästerna underhölls med läsning, sång och dans av idag legendariska författare och artister och ibland vandrade man ut i Natalies trädgård där ett grekiskt tempel stod, Vänskapens hus. Hon höll även salonger i sitt hus längre ut ur Paris vid Seine och det var här Mata Hari en gång red in naken på en häst.


Läs även andra bloggares åsikter om Ezra Pound, F Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Isadora Duncan, Liane de Pougy, Litteratur, Nancy Cunard, Natalie Clifford Barney, Peggy Guggenheim, Sinclair Lewis, Sylvia Beach, TS Eliot

20-talet i färg

Runt förra sekelskiftet utvecklade Claude Friese-Greene, en brittisk brittisk fotograf och filmare en metod för att framställa rörliga färgfilmbilder. Han kallade det Biocolour, en teknik där den vanliga svart-vita filmen gick igenom två färgfilter, eftersom det gjorde att bilden flimrade så kördes filmen snabbare än vanligt. År 1911 blev han dragen inför rätta av skaparna bakom Kinemacolor, en liknande teknik. Rätten dömde till Kinemacolors fördel och han fick inte använda sin teknik, fram till rätten ändrade sig igen 1915.

På 20-talet reste Friese-Greene genom Storbritannien och filmade från norr till söder. Detta material har nyligen fått nytt liv, British Film Institute har restaurerat filmerna och det fick ligga till grund för en BBCserie om 20-talet i färg. Filmen som kallades The Open Road finns att få tag på från BFI. Många fina klipp ligger dock på youtube. Det är fantastiskt att se så klara filmbilder från 20-talet, bland annat här ett London bara 9 år efter första världskrigets slut, de kvinnor vi ser vid The Cenotaph är troligtvis änkor från kriget. Mycket av arkitekturen är den samma men ställen som nu är svalda av snabb trafik som Marble Arch var fortfarande tillgänligt, flickor i fina klänningar och hattar trängs med ett hav av kostymklädda män på Petticoat Lane.

Att blicka in i det förgångna

Man kan titta på gamla kartor och gamla bilder men det går aldrig att få en egentlig uppfattning om hur saker såg ut. En sucker för historia som jag är gillar jag att besöka gamla platser, ruiner, museer och slott och det är en kittlande tanke att inse att precis där man står gick ett korståg eller vandrade det dinosaurier en gång. Det är dock svårt att föreställa sig hur det såg ut exakt därför gillar jag att flitiga photoshoppare får det förgångna att möta nuet. På Flickr finns fotopoolen Looking Into The Past där man bland annat kan se det här:

En fest man hade velat vara med på #1

Den 23 januari 1931 samlades arkitekter och New Yorks sociala elit för en maskeradbal på Hotel Astor. Society of Beaux-Arts Architects hade grundats 1894 och många av de verksamma arkitekterna i New York hade studerat på École des Beaux-Arts i Paris. År 1914 var första gången de ordnade en maskeradbal. Temat var Venedig genom tiderna och festen var så lyckad att den blev en av de stora tillställningarna på den sociala kalendern. Temana var ofta klassiska men 1931 blickade de framåt med "Fête Moderne - a Fantasie in Flame and Silver". En tidningsannons lovade att man skulle bli bjuden på något "modernistiskt, futuristiskt, kubistiskt, altruistiskt, mystiskt, arkitektiskt och feministiskt". Trots att en finanskris rådde sålde alla biljetter slut.

Balsalen var klädd i svart material mot vilket hängde enorma stycken av flammande rött och silver. En huvudgata var uppbyggd i mitten i kubistisk stil med modernistiska träd längsmed. En orkester dirigerad av arkitekten Kenneth Muchison spelade pneumatiska maskiner, ångpipor, skeppsvisslor och hammare. En dockteater spelade med robotor hängda på ståltrådar. Balletdansare utförde en modernistisk tolkning av blues.

Gäster som dök upp i vanliga utklädningskläder som cowboy eller sheriff skulle bli portade, men en trafikpolis från Mars var välkommen.
Mitt i all denna kakofoni och överdåniga synintryck vandrar ett antal män i otympliga kostymer omrking. De är dåtidens verksamma arkitekter och historiskt sett några av de mest nydanande och genialiska, från en tid då vi lämnade det förgångna och sprang in i framtiden, byggde byggnader som trotsade alla naturlagar och skapade ikoniska verk.

På bilden ser du Stewart Walker som Fuller Building, Leonard Schultze som Waldorf-Astoria, Ely Jacques Kahn som the Squibb Building, William Van Alen som Chrysler Building, Ralph Walker som Wall Street Building och Joseph Freedlander som New Yorks stadsmuseum.