måndag 13 juni 2011

Vad jag lärde mig av Modemanifestet

Jag är något av fel målgrupp för den här boken. Jag vann den i en tävling på en miljöblogg och tycker idén är fantastisk. En modejournalist som tar ett års köpstopp. Sofia Hedström skriver i början mycket initierat om hur stilikonerna inte har någonting med trender att göra:
"Ikonerna som modemagasinen alltid placerar högst upp i stilhierarkin är inga shoppingoffer, utan människor som experimenterat fram sin egen stil utan större inflytande från omvärlden. Oavsett om de varit rockstjärnor som hittat billiga stilknep i turnébussen eller tokiga, utblottade societetsdamer som virat tröjor på huvudet som turbaner, har de inte lyssnat på trender utan följt sin egen stilkänsla. Just därför har de också blivit modets hållbara ikoner. Alla beundrar nämligen de påhittiga, de som skapat något med det de har istället för att klä sig som alla andra. Därför är det så märkligt att vi hyllar ett ideal och sedan agerar tvärtemot när vi synkroniserat anammar trender i samma stund som de når butikerna."
Precis det är mitt problem med modet, just att det måste vara modernt. Jag har aldrig förstått mig på trendigt mode som koncept eller shopping som hobby. Kläder ska vara funktionella eller tidlösa. Alltså är jag fel målgrupp för boken. De som verkligen behöver läsa den är de modeslavar som samvetslöst shoppar bort sina tillgångar på kläder någon sagt till dem att de måste ha utan tanke på sin egen smak, människan i tredje världen som instängd i en fabrik sytt den, den förgiftade floden utanför bomullsfabriken eller den döende svenska hantverkstraditionen som inte kan överleva då billigt och trendigt står över kvalitativt och hållbart. 


Det finns så mycket som är fel med dagens mode att man inte vet var man ska börja men ett talande faktum är att ett legendariskt ställe som CBGBs i New York var tvungna att stänga igen då området blev hippt och hyrorna sköt i höjden. I lokalen finns nu modekedjan John Varvatos som bland annat säljer looken som rockmänniskor med kläder slitna av åratal på CBGBs hade. Nu kan man köpa förslitna skor för 4500kr på samma ställe. Du har dödat originalet men det är lungt, du kan köpa en tom kopia av idealet.


En trevlig nyhet är att världens kanske mest sykofantiska modeskribent Michaela Forni på Nöjesguiden har bytts ut mot en klarsinnig och vältalig som skriver den här fantastiska krönikan


Så vad lärde jag mig av Modemanifestet, som till största delen är en kokbok för kläder? Att det finns mycket man kan göra av sina kläder, vissa idéer är väldigt bra. Andra är inte så bra, som att totalt klippa sönder sina favoritjeans: 
Här är Sofia Hedström och fotografen Anna Schori i en morgonsoffa:



   

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

torsdag 9 juni 2011

Vad jag lärde mig av Out of the Silent Planet

När jag var liten fullkomligt älskade jag Narniaböckerna. Vet inte hur många gånger jag läste om dem. Det var inte förrän långt senare jag reflekterade över det kristna temat och allt som händer mellan raderna. Sedan dess har jag inte läst något av C.S Lewis överhuvudtaget. Förrän nu. Jag har knappt alls läst någon science fiction så det första jag lärde mig av Out of the Silent Planet är att science fiction faktiskt är underhållande. 
Att det växer rosa träd på Mars.
Att om man ska hamna på en främmande planet är det händigt om man är filologist.
Utomjordingar gillar poesi och är mycket klokare än oss.
   

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

tisdag 24 maj 2011

Vad jag lärde mig av Den amerikanska storstadens liv och förfall

Jane Jacobs är mest känd för att vara den lilla David som stod upp mot den stora Goliat, Robert Moses, legendarisk chef på New Yorks parkförvaltning under större delen av 1900-talet. Hon hade ingen examen i arkitektur eller stadsplanering utan observerade och kom till sin egna slutsats att staden är till för människor och att den fungerar bäst när människor kan röra sig fritt, ha anknytning till sitt närområde, lätt träffa andra människor och känna sig trygga i massan. En stad ska vara ett myller, ett organiserat kaos med överraskningar runt hörnet. Den amerikanska storstadens liv och förfall skrevs i slutet på 50-talet och det är både inspirerande och sorgligt att läsa den. Mycket av den stad hon beskriver är dagens städer, gentrifiering, bilens framfart framför allt annat och byggandet av fristående betongkolosser var redan etablerat på 50-talet. 


Hennes fyra punkter för en levande stad är: 
  • Mixed uses.
  • Short blocks.
  • Buildings of various ages & states of repair.
  • Density

Hon menade bilen hade en plats i staden men att privatbilismens funktion i storstäder tog död på sig själv, ju fler bilar desto svårare och långsammare blir det att komma fram, att bygga motorvägar mitt igenom stad löser inga problem. Dessutom går värdefull mark åt till att husera bilar och inte människor. Man kan gripas av tanken hur annorlunda speciellt våra svenska städer hade kunnat sett ut om hennes bok hade fått ett ordenligt genomslag då den kom. 60- och 70-talets förödelse av innerstäder kunde ha förhindrats men samtidigt hade det en effekt i USA. Folk lyssnade och många projekt stoppades, bland annat hade stora delar av Soho i New York idag varit en motorväg om inte Jane Jacobs och andra hade agerat mot Robert Moses planer. Han hade i decennier genomfört stora byggprojekt i New York, vissa bra, andra förörande. Han hade i stort sett fått fria händer och verkade ostoppbar innan han blev stoppad Av Jacobs och gräsrotsaktivister, det blev början till slutet för honom, mer om hans historia här.   

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

måndag 16 maj 2011

Vad jag lärde mig av Moonwalking with Einstein

Jag har notoriskt dåligt minne och kan knappt fungera utan att konstant skriva ner saker jag behöver komma ihåg eller åtgärda - annars hade de försvunnit i tomma intet. Det har hänt fler än en gång att jag läst en bra bit i en bok innan jag inser att jag läst den tidigare. Det händer ofta att någon refererar till en film, händelse, helg som jag inte har något som helst minne av. Därför var det oerhört betryggande att få reda på att vi alla har kapaciteten att träna upp vårt minne och att minneskonstnärer och professionella minnesatleter inte har ett naturligt superminne utan har avancerat det genom gedigen träning. Det finns hur mycket som helst att säga om den här boken men det viktigaste är: läs den och du är intresserad av världen, universum och allting.

 En specifik sak jag lärde mig av Moonwalking with Einstein av Joshua Foer: Fotografiskt minne är en myt. Det finns inga bevisade fall av personer mer fotografiskt minne. Det har funnits individer som har uppvisat ett ovanligt gott minne och förmåga att snabbt överblicka och återge en bild. Det har dock alltid varit former eller landskapsscener, aldrig t.ex. en sida ur en telefonkatalog.

Eftersom jag har dåligt minne registrerar jag det jag läser på aNobii. Under rubriken "Vad jag lärde mig av" delger jag en eller flera saker jag lärt mig av en nyligen utläst bok.

onsdag 19 januari 2011

Charles James

För de som älskar överväldigande glamourösa nästintill omöjliga kreationer är Charles James något av en husgud. Han har kallats Amerikas första couturist. De skapelser han designade under sin storhetstid på 40- och 50-talet känns än i dag som progressiva och nyskapande.
1948
Tree 1955

1946

En av hans mest kända klänningar är fyrklövern. Han designade den åt Mrs Hearst (gift med tidningsmogulen) för att hon skulle bära den på Eisenhowers inaugurationsbal 1953. Hon använde den senare även på drottning Elisabeths kröningsbal och på en fest på Versaille.
I skapandet av klänningen som James själv ansåg var hans storverk använde han sig av sin bakgrund som hattmakare. Underredet på klänningen är en fantastiskt komplicerad struktur som gör det nästan omöjligt att sitta ner. En forskare på Ohio State University ägnade sig mellan åren 2003-2007 att forska och rekonstruera klänningen. Mer om det finns att läsa här.

En längre biografi finns här.

Måste avsluta med denna bild som får hjärtat att smälta något. Tänk att en gång få bära en sådan klänning. Här är James fru fotograferad i en av hans klänningar av Cecil Beaton 1955.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vivian Maier

Vivian Maier föddes 1926 i Frankrike och jobbade som nanny i Chicago i stort sett hela livet, hon höll sig för sig själv och var inte särskilt social även fast barnen hon jobbade med tyckte hon var fantastisk, som en Mary Poppins. Hon hade ett förråd som hon så småningom inte längre betalade hyran för. Företaget sålde ut hennes saker på auktion år 2007 och en av köparna var John Maloof, en mäklare som skrev en bok om sitt område i Chicago. Lådorna innehöll negativ och han tänkte att det kanske fanns några av hans område. När han började titta igenom dem fann han dock vad som bara kan beskrivas som en fotografisk skatt. Bild efter bild innehöll fascinerande vackra gatubilder. Han visste ingenting om fotografi men kände instinktivt att det måste vara av hög konstnärlig kvalité. De flesta bilderna är från 50- och 60-talets Chicago. De fångar människor och gatuscener, en inblick i det förgångna och det förlorade.
John började gå igenom låda efter låda och scanna in bilder. Han lyckades få tag på de som köpt de andra lådorna och köpte tillbaka dem från dem. Han började scanna in bilderna och fastän han har gjort detta nästan på heltid i flera år har han fortfarande mängder av jobb framför sig. Det finns uppskattningsvis 30,000 bilder och många av dem ligger i oframkallade filmrullar. Det är en svindlande tanke. Dels att Vivian tog alla dessa fantastiska bilder och i stort sett aldrig framkallade dem. Dels att de låg på en vind i flera decennium och att de lätt kunde kastats på soptippen och vi hade gått miste om detta livsverk.
Till en början visste John ingenting om vem fotografen var, tillslut dök ett namn upp på ett kuvert i samlingen. När han väl googlade henne hittade han en dödsannons publicerad dagen innan. Varken han eller vi kommer få svar på några frågor. Hans öde är också fachinerande. Från ingenstans kom denna gåva och med den ansvar. Hur ska detta förvaltas? Han har dessutom blivit intresserad av gatufotografi själv. Just nu jobbar han på en bok och en dokumentär om Vivian. Samtidigt kommer fler och fler bilder till dagens ljus. Vem vet vad som finns på dem?

fredag 5 november 2010

Byggnader som inte finns längre #1 - Maison du Peuple

Belgien har inte bara himmelsk öl, choklad och våfflor de har dessutom några av världshistoriens vackraste byggnader. Jag var i Gent för ett tag sedan och snubblade ideligen eftersom min blick var konstant vänd uppåt. Förutom gamla fantastiska byggnader som är 400-500 år gamla finns oväntat mycket 30-talsarkitektur och art deco. Det fanns en folkrörelse som kallades Vooruit (framåt) som har en antal underbara byggnader i Gent men den mest imponerande enligt mig är det här tidigare tidningskontoret som nu verkar stå tomt.

En liknande rörelse antar jag stog bakom idén att bygga folkets hus i Bryssel. Jobbet gick till Victor Horta och det här blev hans viktigaste byggnad. Han ritade upp 8500 kvadratmeter och tillät plats för kontor, butiker, mötessalar, caféer och teater. Det byggdes i vitt stål och stog slutligen klart 1899, det räknas som ett av de viktigaste modernistiska byggnaderna och Hortas bästa.

Sedan kom 60-talet med sitt rivbegär och futuristiska planer och och Mainson du Peuple sattes på rivningslistan. Folket protesterade och 700 arkitekter från världen över protesterade men inget hjälpte. Byggnaden revs 1965 och på dess plats byggdes denna betongklump med tillhörande skyskrapa.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,