Carl Reinholdtzon Belfrage

Mången gång har jag funderat på om han är en chimär eller om det verkligen finns en människa så verklighetsfrånvänd och vidrigt ytlig i verklighetens verklighet. Varje gång jag läser hans överjästa namedroppande texter blir jag upprörd. Antingen slänger han celebra namn omkring sig eller dyra exklusiva alkoholmärken samt gör det väldigt klart att om du inte är bekant med endera av dessa är du inte värd att andas samma luft som hans adliga strupe. Han gör ingen hemlighet av att försöka efterlikna journalisten AA Gill, det han missat är dock att Gill kan vara skarp och kvick samtidigt som han har näsan i vädret. I det senaste numret raljerar han om att bo på ett dyrt hotell. Ett hotell som han flugit till andra sidan världen för att bo på endast för att aldrig lämna det innan har flyger tillbaka igen. Är det inte uppfriskande med skribenter som inte skäms för att de bidrar till uppvärmningen av vår gemensamma värld genom att åka till de länder som först och värst kommer drabbas av de efterföljande konsekvenserna?  

Ovanför min säng finns en liten grön knapp. Om man trycker lite försiktigt så har du betjäning inom 30 sekunder. Du kanske vill kemtvätta din Ralph Lauren Purple-kollektion, behöver en halstrad griskind, är sugen på en Singapore Sling, vill se en vit tiger i bur eller bara känna ett sammetstyg fläkta din hud för en stund?

Fantastiskt, jag önskar ofta att någon kunde rulla fram ett fängslat utrotningshotat djur för mitt enkla nöjes skull samtidigt som en liten andraklassens människa tillbringar sin dag med att fläkta mitt rödmosiga, alkoholiserade tryne.

Att jag fortsätter läsa hans skriverier säger mer om min masochistiska läggning som vet mycket väl att jag kommer bli upprörd än om hans litterära talanger.  

Dagens Trivia: München Hauptbahnhof

Jag betar fortfarande av frågor som uppstod på min resa i Europa. Svaret på den här är egentligen ganska självklar men ändå: Vad hände med Münchens tågstation. Inte helt oväntat blev den sönderbombad av britterna under andra världskriget men den egentliga frågan är varför den är så ful. Svaret på den är också ganska självklar: Den byggdes på 60-talet. Det förklarar varför den nuvarande byggnaden är en tråkig flyghangarliknande plåtlåda. Jag var däremot nyfiken på hur den såg ut innan den förstördes 1945. Den allra första stationen byggdes 1839 men försvann i en brand. Nästa versionen som man ser på bilden byggdes 1847-1849 och stod alltså i knappt hundra år. På platsen utanför finns nuförtiden en korvmoj som säljer redbull & vodka.

Penn Station

Ett avsnitt i den nya serien av Mad Men fick mig att säga NEEEJ. Jag var tidigare ovetande om att Penn Station i New York hade en förlaga som blev offer för 60-talets arkitekturmord. I avsnittet kommer representanter

för det nya projektet Madison Square Garden till Stirling Cooper för att få hjälp med att släta över det faktum att en vacker fullt duglig byggnad skulle rivas till förmån för en monstruös shopping och nöjeskomplex. Jag får hjärtslag och kokande blod varje gång jag hör om sådant så jag undviker det nästan nu mera. Det finns många tidpunkter i historien jag skulle vilja åka tillbaka till, åh... så många men en av de främsta är tidigt 60-tal då något slags global hjärnsmälta inträffade i samtliga kommunal och arkitektkontor. Tänk om det hade funnits något slags konservations- och estetiktänkande då, hur annorlunda världen hade sett ut. Jag blir svettig.
Pennsylvania Station byggdes 1910 och revs år 1963.

Svensk Hollywoodfru vs. Ed Wood

Jag såg en del av Svenska Hollywoodfruar. Ja, det är en bilolycka. Det är vulgärt och hjärndött hur kvinnor lever som livegna dreglandes efter allsköns konsumptionsvaror. Det som räddade det dock var Agnes Nicole Winter och hennes blinda entusiasm för filmkonsten. Hon har producerat och spelat huvudrollen i en film som hon knivskarpt har kallat The Gold & The Beautiful och bara trailern är fantastisk. Scenen där hon gråter borde visas i teaterskolor som avskräckande exempel. Vi fick se ett event där hon försökte sälja in filmen och vid ett tillfälle pratar hon om hur bra alla tyckte att trailern var. Hon ser helt salig ut och har ett uttryck av ren och skär stolthet. Det påminde mig om en scen ur Ed Wood där regissören just bevittnat ett scen där gravstenar av frigolit ramlar omkull och skådespelarna har hasplat ur sig sina rader. Han ropar högt CUT och sedan sätter han sig ner med ett brett leende och har ett likanande saligt uttryck som om han just bevittnat konsthistoriens största ögonblick. Det finns något vackert i det.

Dagens Trivia: Autochrome

Jag var på semester nyligen och bland alla syn- och hörselintryck uppstod massor av frågor. Ibland önskar jag att jag hade en superhjärna som faktiskt kom ihåg information som den fått tillgodo. Men det gör jag inte, jag kommer ihåg ytterst lite. Därför är det bra att skriva ner saker. En hel lista skrev jag och nu när jag tar reda på saker är det lika bra att redovisa dem någonstans så att man inte glömmer av dem igen så det gör jag här. Jag var på Salzburg Museum och de hade en specialutställning om ärkehertig Heinrich Ferdinand von Habsburg-Lothringen. Han var en skön mångsysslare (som det oftast är lätt att vara när man är ekonomiskt oberoende) som både målade, fotograferade gillade bilar och aviation. På utställningen visades några bilder som han hade tagit i Alperna. Först undrade jag varför de hade nytagna bilder på en gammal utställning men sedan läste jag bildtexterna och upplystes om att de var tagna runt 1910. Kvalitén var så otroligt bra att de såg nytagna ut, kanske ser motivet dessutom likadant ut fortfarande (förutom att glaciärerna krymt med 60% hej miljöförstöring). Bilderna var tagna med Autochromeplattor, framtagna av bröderna Lumiére år 1903 och började säljas 1907. Jag har sett Autochromebilder förut men inte tidigare studerat det närmare. Effekten framställs genom att ett mosaiklager av färgad potatisstärkelse läggs på en glasplatta. Bilden framkallas först som ett negativ och sedan som en positiv. Vissa delar av processen är nu okända även fast nya entusiaster har börjat försöka framställa nya Autochromefoton. Autochrome tillverkades fram till 30-talet då de traditionella filmrullarna uppfanns. Det var uppenbarligen extremt dyrt och omständigt att forografera med Autochrome men vilken kulturskatt som kvarlämnats.

Den franska bankmannen Albert Kahn stod bakom 72000 bilder mellan 1909 och 1930 över hela världen. Han ville skildra världen i kritiska ögonblick och dokumentera olika kulturer i syfte att öka förståelse och kunskap. En unik insyn i hur världen såg ut för runt hundra år sedan. Jag häpnar fortfarande över hur tydliga de här bilderna är. Inte den påmålade konstlade färgen som man ofta ser på porträttbilder från 30- och 40-talet och inte de överdrivna popfärgerna på 60-talsbilder utan riktiga naturliga färger. Det är underbart. Det finns två grupper på Flickr med fantastiska Autochromebilder.

Film av Bröderna Lumiére där de har lagt till all färg för hand. Pilligt kanske men så vackert.

Att söka men inte finna

Pappersversionen av GP har den senaste veckan ägnat flera helsidor åt sin nya webbsida. Först om att beskriva hur mycket jobb de lagt ner på den och hur mycket bättre den kommer att bli än den gamla och efter gårdagens lansering kunde man idag se en halvsidesbild på överlycklig personal som läst den goda kritiken de fått av läsarna. Och ja, den är definitivt bättre och mer användarvänlig än den var förrut. En av kommentarerna som trycktes i tidningen var från en frågeställare som undrade varför den ser ut som DNs webbsida. Och det gör den ju faktiskt lite, det är en mall som är ungefär hur alla stora dagstidningar ser ut nuförtiden. Gemensamt för båda tidningar är att sökmotorn inte är så effektiv. Jag tycker aldrig att man hittar något på den interna sökmotorn, däremot om man gör en vanlig sökning hittar man direkt. Det här uppkommer oftast då jag går in på DN för att leta efter Magdalena Ribbings Etikettfrågan. Av någon dum anledning har jag inte bokmärkt den utan hamnar alltid fel. Jag är smått besatt av Ribbing. Dels för att hela spalten är en ovärdelig inblick i det moderna psyket. Det är fantastiskt att läsa hur vilse människor är i en värld som inte längre styrs av gemensam etikett. Dels de som känner att de måste skriva in till en tidning för att fråga om när man ska äta salladen (när du vill var svaret) och dels de som råkat ut för löjligt ohyfsade människor och istället för att säga ifrån på en gång skriver till Ribbing för att fråga vad hon tycker. Vilket leder till den andra anledningen till varför jag älskar spalten. Hur upprörd hon kan bli över illa beteende. Det här är en jag läste idag där en person undrar vad etiketten säger om att dricka kolsyrad dryck direkt ur burk och sedan rapa ljudligt. Hon undrar eftersom hennes sambo börjat göra just detta. Magdalena svarar:

Det får anses fastslaget att rapande i andras närvaro är oönskat och fel i många samhällen. Pinsamt helt enkelt. I vissa delar av Asien (liksom förr i det svenska bondesamhället) är det kutym att leverera en rap efter avslutad måltid som ett tecken på mättnad. Det har ingenting att göra med ett upprepat ljudligt icke dolt rapande under pågående måltid. Och dessutom befinner sig inte din sambo i Asien under era gemensamma måltider, förmodar jag. Möjligen är han en kvarleva från gamla tiders bondbyar. Men det ursäktar inte ett frivilligt idogt rapande i sällskap.

Jag älskar det också eftersom det påminner mig om Seinfeld, tidlös komedi om hur människor beter sig. Inte för att karaktärerna någonsin hade skrivit in till en tidning och frågat om hur man kommer undan "the kiss hello" eller om man kan be sin partner gå hem efter sex då deras Jimmy legs gör att man inte kan sova eller om det är okej att dumpa någon eftersom man inte gillar sättet de äter ärtor på.

David Simon om The Wire

Edinburgh TV Festival hölls förra helgen och gästades av idel storheter. Det mest spännande mötet i min bok var det mellan Charlie Brooker (genial och löjligt cynisk journalist på The Guardian och manusförfattare) och David Simon (skapare av fantastisk såsom The Wire och Generation Kill). Jag har ganska nyligen insett storhetern i The Wire och är för närvarande inne på tredje serien. Något av det bästa med The Wire är skrivandet, lager på lager, inget är svartvitt, fantastiska karaktärer som är goda OCH onda. Inte helt oväntat pratade Simon om hur The Wire för honom är en kommentar om vad som händer med ett samhälle när man anammar kortsiktig kapitalism som ett sätt att bygga ett samhälle. Lyckligtvis skräder han inte orden alls om konstaterar bland annat att han inte tittar på TV och att TV-serier bara är fluffigt trams som ska rymmas runt reklampauser och måste därför ha ett enkelt och glassigt nog tema för att locka så många människor som möjligt men sakna substans. Han sa bland annat:

When our ancestors gathered round a camp fire so that the elders could speak, it is unlikely that they were interrupted with "a word from our sponsor"

Se hela samtalet här.

Och för att se motpolen, den kapitalism som innefattar Simons kritik, en mänsklig representant av den, James Murdoch som höll årets McTaggart tal om hur BBC är onödigt och borde handla om profit. Något kanske borde skicka en box med The Wire till honom.