Att bita den hand som föder en

Matthew Goodes namn avslöjar något om hans karaktär. Han är en bra skådespelare, han var det enda bra i Match Point, han var fantastik i Brideshead Revisited. Han får ofta spela Britisk artig aristokrat och passar så formmässigt in i den rollen att man blir lite perplex när han är oförskämt ful i munnen. I en intervju i The Telegraph nyligen pratade han om sin nya film Leap Year. Filmen är en variant av den klassika tematiken, Flicka tycker om pojke, beger sig av på resa, träffar annan pojke som är totalt olik henne och som hon hatar, knasiga förvecklingar händer, flicka kommer på att pojke nummer två inte är så dum och precis när hon är på väg att kasta sig i armarna på pojke nummer två dyker pojke nummer ett upp igen.



I Leap Year har de tagit den här premissen och lindat in den i en ytterst habil och tunt fernissad historia där flicka, här spelad av Amy Adams är desperat giftaskrank, när hon inte blir friad till och pojken reser till Irland får hon snilleblixten att åka dit och fria till honom eftersom det enligt Irländsk folklore är tillåtet för kvinnor att fria till män på skottdagen. Jag lämnar all faktum om att vi lever i 2000-talet och att emancipationen var mer välmående för 100 år sedan, åt sidan för tillfället. Efter att bara ha sett trailern (och trailern visar allt som händer fram till 12 minuter innan slutet så behovet att betala goda pengar för att se alstret verkar onödigt bara av den anledningen) kan man konstatera att hollywoodfilmer där man skrattar åt de åh så knasiga europeerna fortfarande inte är roliga.



Skådespelare brukar traditionellt vara ganska återhållsamma om sina snedsteg i branchen. Även om det är filmer som är 10-20 år gamla, kanske inspelade alldeles i början av deras karriär hör man sällan prata missgynsamt om dem. I sin intervju säger Matthew Goode, som vi ska komma ihåg är mitt i promotionstadiet för filmed Leap Year, att citat ”Jag är säker på att massor av folk kommer säga att det är den sämsta filmen 2010”.

 Matthew Goode verkar vara ganska konstant anställd och är dessutom aktuell med prisbelönta filmed A Single Man. Varför skrev han ens under kontraktet för Leap Year? Var det för att han fick spela en bondläpp och göra en irländsk dialekt istället för sin sedvanliga engelska snobb?


”Det var huvudsakligen därför jag tog rollen – så att jag kunde åka hem på helgerna. Tro mig, det berodde inte på manuset.”


Han håller sin inte enbart till att kritisera sin senaste arbetsgivare utan ger även bröderna Weinstein en släng av sleven genom att klaga på att de inte marknadsför A Single Man ordentligt. Hans motspelare i Brideshead Revisited Ben Wishshaw var tydligen inte tillräckligt kreativ i sin roll, en roll som Matthew borde ha fått istället enligt honom själv. Frispråkig är han iallfall men är det uppfriskande eller respektlöst?

Modets makt

Idag börjar en utställning på Nordiska Museet i Stockholm om hur modet påverkat människor under tre tidsåldrar i Sverige, 1780-, 1860- och 1960-talen. För en nostalgiker som mig är det här klädporr av högsta graden och jag hade varit där idag om jag bott i Stockholm. Bland annat kan man se August Strindbergs rökjacka. 

Russell Brand och Matt Morgan

 Det är inte alls underligt att Russell Brand är älskad i Nordamerika. Han är den perfekta amerikanska drömmen. Någon som var en utslagen knarkare och arbetslös efter att ha kommit till sitt jobb på MTV klädd som Osama Bin Laden den 12 september 2001. Han gick från det till att bli upskattad komiker med egna TV-program och en radio show i Storbiritannien till att få stora roller i Disneyproducerade storfilmer i Hollywood. Att han är ful i mun, flirtar med allting med en puls och klär sig i tighta kvinnobyxor ses bara som anglosaxiskt charmigt och vågat i USA. 

Han är talangfull och har en oerhörd förmåga att vara kvick och spydig med brillians inom loppet av en hundradels sekund. Det är antagligen det som är skälet till att han nu har premiär på sin tredje Hollywood film där han spelar huvudrollen, en spin off på den endimentionella karaktär han spelade i Forgetting Sarah Marshall. I Get Him To The Greek spelar han igen den nerdankade engelska rockstjärnan Aldous Huxley. Den andra huvudrollen spelas av Jonah Hill som även spelade mot Brand i Sarah Marshall men som nu är en annan karaktär än dock ganska lik den förstnämnda karaktären (hänger ni med?). Jonah Hill är ny på det stora skivbolaget och får i uppdrag att hämta Brand i London för att få honom att spela sin comebackkonsert på lokalen The Greek. Titeln säger allt du behöver veta.

Jag läste manuset för några månader sedan och tydligen har en hel del ändrats efter det. Till exempel har Jonah Hill en fin, stödjande och stadig flickvän som filmen igenom är väldigt mogen och honom trogen tills i en av slutscenerna då hon har sex med Brand i deras gemensamma lägenhet och sedan i slutet klagar på att hon drabbats av en könssjukdom. Karaktären har byggts upp igenom hela filmen för att sedan totalt trashas för ett billigt skämt. Och det är inte i närheten det sämsta med manuset. Nämnas ska också att skivbolagschefen i filmen spelas av P. Diddy. I manuset är den här karaktären gay, trailern ger inget besked om detta fortfarande är fallet men jag skulle satsa min gamla mormor på att Diddy inte kommer spela en bög.

Det är över ett år sedan Russell Brand avslutade sitt radioprogram på BBC Radio 2 efter den så kallade Sachsgateskandalen då han och Jonathan Ross ringde upp den åldriga skådespelaren Andrew Sachs och lämnade ett antal förargelseväckande meddelanden på hans telefonsvarare. Några veckor innan det avsnittet sändes försvann Matt Morgan från The Russell Brand Show. Matt Morgan var yin till Brands yang. De hade varit kompisar från tonåren och Morgan hade alltid sopat upp Brand efter hans knarkäventyr, det var han som drog iväg honom ut ur bordeller och sade till honom att lägga in sig på rehab. I programmet blev Morgans hypokondriska, syniska, blyga person den perfekta motvikten mot Brands utåtsvävande självförklarade jesuskaraktär. De flesta hysteriskt roliga avsnitten av radioprogrammet byggde på att Brand berättade en historia om något han varit med om och att Morgan suckade i bakgrunden och sedan berättade samma historia från det motsatta perspektivet. Som alla de perfekta komediaparen var de varandras motpoler. Hade han varit där hade telefonen lagts på efter det första meddelandet till Sachs. Hade han varit där hade antagligen Get Him To The Greek aldrig sett dagens ljus.

P3 Guld

Jag var på P3 Guld i tisdags och kände mig onormal. Jag tycker om att stå vid sidan av och observera dessa exhibitionistiska och hippa människor. Hela kvällen var gjord för mig när Robyn dök upp på scenen. På efterfesten var Robyn en av de få som ens rörde sig på dansgolvet, övriga posade mest. Jag smygfotade henne lite.

Nostalgiporr #1

Hittade för den löjliga kostnaden av 10 kronor en personporträttbok av Barbro Alving utgiven på 80-talet men de flesta intervjuer genomförda på 50-talet. Profiler heter den och innefattar många av 1900-talet stora kulturpersonligheter. En av dem var Bo Bergman, poet och ledamot i Svenska Akademin. Bang träffade honom 1956. Då var han 87 år gammal, han skulle sedan leva till en ålder av 98. I ett parti pratar han om det Stockholm som håller på att förändras.

Bo Bergman har levt ett stort stycke Stockholmshistoria, och han lever ett stycke nu i staden som grävskoporna modellerar om, staden som han "ej längre känns riktigt vid".
"Nej, jag menar inte att vi ska fastna i gammal idyll, det går ju framåt och ska så vara. Häromdagen såg jag i ett bankfönster en ritning på hur det ska bli - det blir ju en ny stad, visserligen, men en lika stilig som våra barn och barnbarn får glädje av.
Men Stockholm är ganska odrägligt nu, nu när vi har att leva här. Det är hela den här brytningen mellan gammalt och nytt med bostadsproblem och trafikproblem och ungdomsproblem - stan blir så förfärligt nervös av allt detta. Och den har fått ett obehagligt drag, tänk på den här olidliga knoddäna kappkörningen på Strandvägen, och t.o.m på Djurgården får man rädda sig halvt i diket.
Och så finns det ju ting som är ren vandalism, och komplett onödig vandalism... Varför fördärvades Hamngatan med insprängda moderna hus, där det fanns underbara gamla patricierhus, förut?"

Jag föddes över 30 år efter den tid Bo Bergman beskriver men jag känner samma sorg för städer som förstördes i 60-talets riv-fint-och-bygg-upp-fult mentalitet. Jag har aldrig upplevt staden som den var men tar mig ändå friheten att vara nostalgisk. Undrar hur Bo Bergman hade reagerat om han såg dagens innerstadstrafik och hur motorvägar går rakt igenom stadskärnan?

When the glamour ends for Garbo

Av någon anledning kom jag att tänka på Adrian. Mannen som var känd som ett förnamn, en oerhört produktiv man. Adrian Gilbert föddes för 106 år sedan och var en av de största bland Hollywooddesign under storhetstiden. Han klädde Greta Garbo och Joan Crawford. Han designande kläder till över 250 filmer och skapade bland annat Joan Crawfords axelvaddslook och Garbos glamourstil. Han skapade även de röda skorna som Judy Garland bar i Wizard of Oz. Han jobbade länge för MGM men sade upp sig när de ville klä Garbo i söta flickklänningar istället för glamorösa blåsor.

När glamouren slutar för Garbo slutar den även för mig. Hon har skapat en stil, om du förstör den illusionen förstör du även henne. När Garbo lämnade studion följde glamouren med henne och det gjorde även jag. 

Michael Treschow-stipendiet till färgexplosion

Michael Treschow-stipendiet för unga designstuderande delades ut igår och gick till Emma Lundgren som läser på Royal College of Art i London. Hon gör färgsprakande poppiga almogeskapelser som knappt är bärbara men fantastiska att titta på. Kolla mer här.